Slutet av allt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Prolog:
Jag lyfte upp hans blodiga kropp med mina bara händer.
- Herregud, sade jag för mig själv, mannen väger ju ingenting trots sin längd och sina muskler!
Hans Tapperhetsmedalj låg insmord i pölen med blod och köttstycken.
Mannen låg nu på bordet fyllt med tomhylsor och krutstänk. Han var tömd på blod och den bakre delen av hans skalle var bortsprängd, så att hjärnan blottade sig! Det var en otäck syn, jag kände blodsmak i munnen och detta fick mig att kasta upp. Jag var skräckslagen av omgivningen, som var gråsvart och blodröd. Det lilla ljuset som fanns kvar i natten kom ifrån den fladdrande lågan i fotogenlampan, och ljuset gjorde de mässingsfärgade patronerna guldskimrande. Blod färgade väggarna i bunkern jag befann mig i, och jag kastade upp igen, denna gången med en sådan kraft att jag tappade medvetandet och föll framlänges i mina spyor.

Kapitel 1:
När jag vaknade, låg jag på rygg, nedkladdad i mitt eget blod. Låret värkte och brände, som tidigare, fast med ett jämnt tryck över skotthålet. Mina ögon fästes på låret, där två trästycken satt på varsin sida av låret och tryckte mot skotthålet. Blod rann inte längre ut ur låret, och jag kände en smak av välbehag för första gången i kriget.
Mina ben sprattlade till och välte en spann med en vattenliknande vätska. Plötsligt hörde jag en kraftig basröst och jag försökte urskilja orden.
- Jag tror bestämt att vår man har vaknat, sade mannen med basrösten. Låt oss gå och titta till honom.
Fotsteg hördes högre och högre, de kom närmare för varje sekund som gick.
Jag andades kraftigt och började kravla mig bakåt med enbart min armstyrka!
Fotstegen var närmare nu, och jag försökte med all min kraft, ta mig upp på benen. Försöket misslyckades och det hördes ett krasande ljud, liksom ett glassrån som någon trampar på, när mitt knä träffade kanten på den stora järnbyrån. Jag skrek till i smärta och grep tag i benet. Hela knäskålen var sönderslagen, och byxan var vid detta laget också sönderslagen, så man kunde se in i knät!
Fotstegen kom närmare, snabbare denna gången och dörren öppnades. Ljuset från solen bländade mig och samtidigt som fotstegen stannade upp, kände jag kallt stål mot min strupe.
- God dag, min herre, sade mannen med basrösten. Jag ser att ni äntligen vaknat till.


De båda männen tog i varsin arm och släpade iväg mig genom korridoren och in till ett litet, illaluktande rum. Vid detta laget var jag övertygad om att jag skulle dö, men jag var inte skräckslagen, utan kände bara stort hat mot de båda männen, mot politikerna, mot allt som var orsaken till att jag satt här nu!
Jag vände mig om för att se vad männen höll på med när jag insåg att de inte var ryska soldater som skulle döda mig, utan tyska män som kom för att rädda mig. Tanken gjorde mig genast lycklig, och jag började skratta.
- Vad står på? Undrade den ena mannen och gick sakta mot mig.
Jag fortsatte att skratta och slutade tänka på den sönderslagna knäskålen.
- Jag heter Heinrich sade han, och böjde sig ned, så jag för första gången såg hans ansikte. Vi är här för att rädda dig och de andra männen.
Jag slutade att skratta, och tittade honom rätt in i ögonen.
- Men varför sitter jag då här, och inte i en bil på väg till basen?
Heinrich tryckte lätt på min knäskål, och jag skrek till i smärta.
- Där har vi anledningen, man kan inte komma fram någonstans med en sårad man just nu, det krigas för fullt utanför, som ni kanske hör?!
Just då hörde jag att det föll bomber utanför, och soldater skrek, eftersom de hade blivit träffade av granatsplitter.
Jag behövde inte öppna munnen, eftersom han redan visste vad jag tänkte.
- Finns det något smärtstillande medel i närheten? Frågade jag. Jag har väldigt ont i mitt ben.
- Jag vet, sade han. Vi har en pincett, nål och lite tråd med oss, för ert skotthål i låret.
Han sänkte sig ytterligare och slet sönder mina byxor från knäskålen och uppåt. De båda plankorna som satt tätt ihop på båda sidorna om mitt lår, tog han försiktigt bort.
Pincetten han höll i, grävdes djupare och djupare in i köttet, och smärtan var näst intill outhärdlig! Efter vad som kändes vara många minuters grävande, drog han upp pincetten igen och en 9mm kula satt emellan topparna. Blod började välla fram ur såret igen och jag kände mig genast dåsig.
- Det står i hans bricka som jag hittade på honom att han har en ovanlig blodgrupp; O Rh-, och dessutom medicinerar han varan, sade den andra mannen. Vi måste stoppa blodet, annars är det stor risk att mannen förblöder!
Han tog en tygbit och rev den i två lika stora bitar. Den ena biten lade han försiktigt på såret, medan han knöt fast det med den andra tygbiten.
- Det torde räcka, sade han och pustade ut.
Jag kämpade med all min kraft och lyckades vända mig om för att se de båda männen i ögonen.
- Hur hittade ni mig här? Frågade jag, och de slutade upp med vad de gjorde.
- Det var relativt enkelt, konstaterade Heinrich. Vi är med i samma division, och vi lämnar ingen bakom. Vi såg när han dog i dina armar och när du sökte skydd i denna bunkern. Vi såg också när du blev skjuten i benet av ryska trupper, och när du sköt tillbaka. En mycket bra skytt är vad du är, må jag säga. Folk skulle kunna döda för att skjuta lika bra som du.
Han drog till med ett stort leende, och jag log med honom, trots mina smärtor.
- Och det var precis det jag gjorde, dödade alltså, sade jag. Det var inte i min väg att lämna divisionen i all hast, men att se sin bästa vän bli mördad av ryssar är inte den syn man hade hoppats på i detta krig.
- Det finns fortfarande hopp för oss alla, svarade den lilla mannen. Om ett tag går i alla fall jag upp till ytan och tittar till läget där uppe. Jag dör hellre en mycket plågsam död, än att se hur ryssarna tar över tysk mark.

Kapitel 2:
Timmarna gick, och jag satt som fastspikad på golvet, utan att säga ett ord till några av männen. Till slut reste sig Heinrich och började gå mot dörren. Ingen av oss sade ett enda ord, eftersom vi båda visste vad han tänkte göra.
Efter en stund gick även den lilla mannen mot dörren och även jag reste på mig. Lårsmärtorna var näst intill borta, det var inte mer smärta än en sträckning. Jag gick upp för trapporna, och kom äntligen upp till ytan. Kulor ven omkring mig, och jag såg mig om för att hitta Heinrich och den lilla mannen. Ingen av dem syntes till. En av de många ryssarna som fanns där, kom emot skyttegraven för att ta skydd. Jag tog upp mitt gevär, och avlossade ett dödande skott som fällde honom. Det var som om någon hade slitit ut alla hans ben ur kroppen för att sedan se honom falla. Han föll död ned i gyttjan och försvann nästan helt.
Tog upp en av mina granater och kastade den in i en klunga med ryssar. Lösa kroppsdelar flög i luften och landade över hela Ingen mans land. Jag kände att striden började närma sig ett slut, man var tvungen att granska fältet noga för att se skymten av en rysk soldat.
Marken började skaka och fram ur skyttegraven kom en pansarvagn. Ett tiotal soldater samlades bakom vagnen, för att få skydd. Jag kände fortfarande för stor smärta i knät för att följa med männen bakom vagnen, så jag lade mig på bröst och med geväret i skottläge.
Granater exploderade runt omkring skyttegraven och jag tänkte att det bara var en fråga om tid innan jag blev träffad av granatsplitter.
Plötsligt kände jag en outhärdlig smärta i den högra sidan av bröstet. Jag tittade i panik till höger och fick se en blodig och lerig soldat. Jag trodde först att jag hade blivit skjuten av en ryss, men märkte att han var en tysk soldat. Jag var träffad av granatsplitter!
- Läkare, skrek han med all sin återstående kraft.
Det var Heinrich. Min högra sida var bortdomnad, och jag kände inte när hans hand tryckte min.
- Det kommer att bli bra, sade han i tårar. Läkare är på väg och det är du snart också, på väg hem.
Blod vällde fram ur min högersida, och jag låg som förstenad i gyttjan. Mina ögon slöts och jag hörde röster ropa.
- Vi har segrat, ryssarna kapitulerade!!
Det var det sista ord jag h...