Medeltida korståg till Jerusalem

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det första korståget till Jerusalem startade år 1095. Syftet med korståget var att ta Jerusalem och låta all kristna få tillgång till den heliga graven.
Tidigare i historien hade muslimer med ganska stor respekt för ”bokens folk” (kristna och judar) haft makten över Jerusalem eller Al Quds som de kallar den i ca: 400 år.
År 1077 blev Jerusalem erövrat av ett turkiskt folk vid namn Seldjunker.
Kristna blev nu under sina pilgrimsfärder plundrade av Seldjunkerna, detta gjorde inte förvånande den kristna befolkningen i världen rasande.
Påven som under den tiden var Urban den II beordrade de kristna till korståg mot de otrogna han lovade alla som deltog syndernas förlåtelse.
Kyrkan hade stor makt på den tiden, de kunde bannlysa kungar och mycket mer, många trodde också att gud talade genom Urban, att hans ord var Guds vilja.
Det fanns fler saker som kan ha spelat in, när Sedjunkerna erövrat Jerusalem skars handeln av,
Korstågen stämde också väldigt väl in på Bibelns domedagslära som sade att de kristna och Gud och hans änglar på ena sidan skulle föra ett krig med Satan och hans folk på andra sidan, alltså ansåg de kristna att alla otrogna var Djävulsanhängare.
Muslimerna hade också gjort stora erövringar i världen bland annat i Spanien.
De Kristna trodde på allt som påven sa.
De bestämde sig för att ta till vapen och att en gång för alla göra ”den Heliga staden” kristen.

Korstågen börjar

År 1095 satte korstågen igång på riktigt.
En här på ca:20 000 man ledd av Peter av Amiens for mot Outremer (som Heliga landet också kallades).
Många av soldaterna var fattig bönder som åkte dit för att kunna plundra lite att ta med sig hem, andra var brottslingar som åkte med för att slippa sitt straff, ytterst få var erfarna och kunniga på området krig.
Med den oorganiserade styrka som åkte dit, så är det inte särskilt förvånande att det gick dåligt, de stupade i ett bakhåll.
En något mer organiserad trupp kom år 1099 då de också tog Jerusalem.
Den bestod av riddare adelsmän och soldater, även i den fanns bönder men denna trupp var mycket bättre organiserad än den förra.
När de kom dit vann de en rad segrar, bland annat tog de Antiokia.
Som de hade för vana firade de den segern länge och väl mycket öl serverades också om man nu ska tillägga det, under de dagar de firade tömde de nästan hela stadens matförråd, men för sent upptäckte de att staden var belägrad och maten var i stort sätt slut.
De bestämde sig att ta till vapen och gjorde ett utbrytningsförsök, det lyckades.
Många kristna såg det som ett tecken på att detta verkligen var Guds vilja.
År 1099 erövrade de Jerusalem och Guds grav genom en belägring, de kristna var blodtörstiga de slog ihjäl allt och alla som fanns innanför stadens murar, de brände upp Judarna i synagogan, detta var enligt mig ganska osmart eftersom att de fick en mycket större styrka emot sig än vad de skulle behövt få.
Att ta en helig stad är en sak men att döda allt levande som finns inne i den är en annan, oturligt för de kristna korskrigarna och för de inhemska kristna var att korskrigarna inte såg skillnad på de otrogna och de kristna eftersom att de hade samma hudfärg och talade samma språk.


Det heliga landet som kristet

Att Outremer blev kristet har betytt mycket för Europa.
Handeln med städer i t.ex. Italien som blomstrade.
Som tiden gick bildades också olika riddarordnar.
Det fanns andliga så väl som vanliga, men de flesta som kom till Outremer var vanligt folk som kom i hopp om att få syndaförlåtelsen eller för att helt enkelt slippa undan ett problem där hemma.
Ovanligt var inte heller att man nästan enbart åkte dit för att plundra sig rik.
Mad tiden bildades flera riddarordnar det fanns andliga så väl som vanliga, en andlig riddaorden som existerade var tempelriddarna vilka var en sorts stridande munkar, orden var sammankopplade med Cistercienserorden som är en klosterorden.
Under Medeltiden fanns en del sådana kloster också i Sverige.
Tempelriddarna levde som munkar bortsett från att vanliga munkar inte stred, när de inte var i strid så arbetade de eller tränade till strid, att deras liv var utformade på det här sättet gjorde att de var mycket starka på slagfältet.
Tempelriddarorden var en O-ifrågasättbar hierarki där Stormästaren var den högste ledaren.
Att de var troende kristna munkar hindrade dem inte för att göra affärer med muslimer, judar och folkgrupper av alla de slag, det blev en mycket rik orden med handeln, de hade stor hjälp av att så många kände igen deras märke på det pirat täta Medelhavet, ingen vågade anfalla dem.
Denna handel bidrog till ett kultur och kunskaps utbyte mellan de kristna och muslimerna.
De kristna i Outremer förlorade mycket på att de tjafsade så mycket på varann, precis som så många andra länder hade de eget hov och Kung, rangen och hedern var på den tiden viktig vilket gjorde att det inte alltid var den skickligaste som ledde krigshärarna.


Så slutade det

Al Nasir Yussuf ibn ayyub Salah al-din var en kurdisk sultan som de kristna kämpade emot i det heliga landet.
Han var en man som sedan han var barn rest runt med den store Nur el-din, få trode något stort om honom, han blev den värsta motståndare de kristna någonsin var med om.
Han kallas också av många för enkelhetens skull för Saladin, om det var Gud som hjälpte honom eller inte kan man tvista om, men sant är att han svor inför sin gud att han skulle ena muslimerna och ta tillbaka den heliga staden Al Quds från de otrogna, han lyckades.
De kristna slöt vapenstillestånd med Saladin, många hoppades att för den här gången skulle det äntligen hålla, de kristna var väl medvetna att de inte kunde förlora mer en ett stort slag mot Saladin.
Muslimerna var många gånger fler än de kristna.
Båda parter var glada över detta stillestånd då det var krävande nog att bli plundrad av varandras härar men än värre om skörden också var dålig, det var detta som angivits som skäl till vapenvilan.
En frimodig baron Reynauld de Chtilion förstörde allt, han anföll år 1187 en grupp pilgrimer med muslimer på väg mot Mecka.
Detta togs emot med stort raseri hos muslimerna, nu var öppet krig.
Hur mycket det än sved var de kristna tvungna att bryta sitt stillestånd.
Arméerna möttes i Juli månad i ett område som kallas för Hattin, nästan hela den kristna hären befann sig där, Saladin lyckades omringa dem och lät dem törsta tills de knappt hade några krafter kvar, då anföll han.
Så förlorade de kristna nästan hela sin armé.
I den kristna världen reagerade man inte när ambassader kom och bad om hjälp med krigsfolk. De var alldeles för vana att bli bedda om sådant.
Antagligen berodde det på att de inte trodde att de var deras guds vilja att Outremer skulle gå förlorat.
Många resonerade nog också så att varför rädda en stad som redan var räddad.
Bönerna om hjälp hörsammades inte av de andra kristna i världen.
I oktober 1187 tar Saladin Al Quds som han kallade staden för.
Några senare korståg förekommer, ett som var någorlunda stort nästan precis efter att Den Heliga Staden fallit det leddes av Englands Tysklands och Frankerrikets härskare.
De hamnar i trubbel med varandra och till sist återvände de alla hem utan att ha tagit tillbaka Outremer.
De lyckades med att ta staden Jain d´acre men till slut föll också den.
Heliga Landet var förlorat.


Något som man bör tänka på är hur mycket makt kyrkan hade på den tiden och hur mycket religion kan få människor att göra.
Att både muslimer och kristna kunde få så många att strida för sin tro.
Man kan undra hur de visste vilken tro som är den sanna om båda religionerna säger i stort sätt samma saker? Det krävs att fundera på.
Något viktigt att tillägga om styckena är att kriget var inte enbart Kristendomen mot Islam, det fanns kristna som stred på muslimernas sida och det omvända, kriget var för sin egen övertygelse.
Om det var något taktiskt eller inte för Saladin att låta alla kristna betala för sig för att kunna fly och sedan släppa resten fria kan man diskutera.
Antagligen så mildrade det nog de övriga kristnas hämndbehov.
Antagligen har det funnits...