Regalskepper Vasa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

År 1611 blev Gustav II Adolf kung. Då var den svenska flottan i mycket dåligt skick. Den bestod mest av gamla skruttiga skepp som inte var speciellt många. Omkring 1620 bestämde man sig för att börja bygga ut flottan och 1625 hade man hunnit bygga 25 nya fartyg. Den 16 januari 1625 skrev Gustav II Adolf kontrakt med skeppsbyggmästare Henrik Hybertsson, Hybertsson påbörjade då ritningen på regalskeppet Vasa. Våren 1626 börjar ca 400 man bygget av Vasa, på Skeppsgården i Stockholm. Med måtten 69*52,5 meter från köl till masttopp och en bredd på 11,7 meter var Vasa ett av Sveriges då största skepp.

Hybertsson hade ritat ett pampigt och vackert skepp men med allt för dålig stabilitet. På den tiden fanns inga beräkningar om stabiliteten i fartygen, istället hade man så kallade bestick. Bestick var bestämda proportioner som ansågs ge skepp goda egenskaper. Men besticken som Hybertsson använde vid ritandet av Vasa var avsedda för skepp med ett kanondäck, Vasa hade två. På båda däcken hade man 24-pundiga (tunga) kanoner, vanligtvis hade man mycket lättare kanoner på övre däcket.
Längst ner i skeppet hade man flera ton barlast, stora stenbumlingar, som skulle kompensera vikten för att få balans i skeppet, men i Vasas fall räckte inte det. Det var anledningen till att Vasa sjönk.

1627 avled Henrik Hybertsson, han efterträds av skeppsbyggmästare Hein Jakobsson. Samma år sjösätts Vasa. Runt ett år senare, exakt tre år efter det att han skrev kontraktet med Henrik Hybertsson kommer Gustav II Adolf till Skeppsgården och inspekterar Vasa och godkänner hennes mått och utrustning.

Söndag den 10 augusti 1628 gör regalskeppet Vasa sin jungfrufärd. Många människor hade kommit för att få en skymt av flottans nya stolthet men denna stora dag slutade i en tragedi. Vasa låg förtöjd vid Slussen i Stockholm. Man hissade seglen som hade en imponerande area, nära 1300 kvadratmeter, skjuter salut och seglar sedan iväg för första gången. Men bara efter några hundra meter kränger Vasa till, hon rätar sedan upp sig något men kränger till igen. Vatten börjar forsa in genom de öppna kanonluckorna och det mäktiga slagskeppet Vasa sjunker till botten.
Mellan 30 och 50 av de ca 150 personer som fans ombord dog.


Anledningen till att Vasa sjönk var att hon byggdes med fel proportioner, hon var för stor och tung för sig själv. Men vems fel var det att hon sjönk?
Delvis amiral Klas Flemming. Innan Vasa seglade iväg hade man gjort ett stabilitetstest övervakat av Flemming. 30 man hade sprungit från sida till sida och när de gjorde det för tredje gången höll Vasa på att kantra, Flemming stoppade testet men lät ändå Vasa segla ut på sin jungfrufärd.
Delvis Gustav II Adolf. Han ville ha ett stort mäktigt skepp men så många tunga kanoner som möjligt. Han godkände också Vasas mått.
Delvis Henrik Hybertsson. Det var ju han som ritade och byggde skeppet och då gjorde han ett stort misstag. Delvis besättningen på Vasa. De seglade med kanonluckorna öppna under jungfrufärden vilket var ganska dumt.Man kunde inte lägga skulden på en enskild person. Många var inblandade i förlisningen av Vasa men den största orsaken till katastrofen var den tidens bristande tekniska kunskap.

År 1956 lyckades vrakspecialisten Anders Franzén hitta Vasa på Riddarfjärdens botten och fick nästan genast stöd för att bärga henne.
Vasa låg på ca 30 meters djup, det krävde tungdykare och dykarexpeditionen leddes av Per Edvin Fälting. I september 1957 tog sig dykarna ner till botten och spolade sex tunnlar i leran under skeppet och genom tunnlarna drog man stålkablar som man senare med hjälp av lyftpontoner skulle lyfta Vasa upp till ytan. I augusti 1959 skedde första lyftet. Man var orolig för att Vasa inte skulle hålla. Trotts att barlasten inte räckte för att balansera upp henne kunde det vara mer än tillräckligt för att dela henne i stycken vid ett lyft. Men Vasa höll. Frakten från botten till ytan skedde i 17 lyft. I de första 16 lyftes hon till grundare vatten och förstärktes inför det sista lyftet, upp till ytan.

Klockan var 9.00 den 24 april 1961. Tusentals hade samlats för att se det sista lyftet av regalskeppet Vasa. Hela Sverige stannade upp den dagen. Eleverna skolkade från skolorna, arbetsplatser avstannade, det var till och med lugnt på BB. Journalister från hela världen var på plats och i Sverige hade vi till och med direkt sändning i tv och radio. Nästan alla tv apparater tog slut i samband med lyftet av Vasa. Och då, när klockan var tre minuter över nio, bröt Vasas skrov vattenytan efter 333år. Först ombord var Anders Franzén och Per Edvin Fälting.

Sommaren -61 grävdes Vasa ut av arkeologer och i 17 år besprutades hon av PEG – polyetylenglykol, en kemisk lösning som ersatte vatten så att träet inte skulle spricka.

Vasa var inte bara ett mäktigt slagskepp utan också ett konstverk.
Ombord fanns träskulpturer till förbannelse, många av dem var lejon. Den största anledningen till det är troligen att Gustav II Adolf som kallade sig ”Lejonet från Norden” ville att det skulle synas vem skeppet tillhörde.
Den första skulpturen som togs upp och undersöktes var ett rytande lejonhuvud från en kanonlucka. Den mest imponerande skulpturen är nog galjonsfiguren som är omkring tre meter hög. Konstnärerna som utsmyckade Vasa var från Tyskland och Holland. De blandade olika motiv från bl a bibeln, grekiska sagor och den romerska historien och högg ut skulpturerna i ek, lind och furu. Resultatet blev en salig blandning mellan romerska kejsare, sjöjungfrur, änglar och djävular.

Man har länge undrat vad Vasa hade för färger och för ungefär tio år ...