Jouan Miró

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sagan om Miró

År 1893 den 23 april föddes Joan Miró i Barcelona, huvudstaden i Katalonien i Spanien.
Joans pappa jobbade i en liten butik vid namn El Acuarium som låg vid Plaza Real. Butiken sålde smycken. Långt senare när halsband och ringar ersatts med grodor och ormar i sprit, försåg den nya ägaren Salvador Dalí affären med levande myror som han sedan använde till sina bilder av skräckbetonade drömsyner.

Joans pappa hade önskat sig en driftig son lik honom själv men fick i stället en blyg och klen son som dessutom ofta var sjuk. Pappans förväntningar krossades. Det är också ofta så att de som är konstbegåvade är skoltrötta och inte så framstående inom skolan.
Pappan gjorde många och hårda försök att få sonen intresserad av skolans ämnen men efter en tid gav fadern upp och lät sonen börja på målarakademin.

Trotts att Joan nu var i sitt rätta element bland penslar och färg underkände professorerna honom. De sa att han aldrig skulle lyckas som konstnär och Joan trodde dem.
Joan Miró blev sjuk av nervfeber av all oro över sin framtid.
Hans pappa hade året innan köpt en bondgård dit han skickade sonen för att tillfriskna. Medan Joan var ute på landet upptäckte han landskapens färger och blev förtjust. Hans målningar var mycket speciella eftersom de inte var målade med varken skiftningar, skuggar, dagrar eller motljus.
”Jag har lärt min att lyssna till musiken som minsta sten eller grässtrå spelar”, det var vad han skrev till en vän.
En av Mirós mest omtyckta bild från vistelsen ute på landet är ”Bondgården”. Sju till åtta timmar om dagen slet Miró med duken i hela nio månaders tid, varenda dag.

På 1920-talet var det surrealismen som härskade och Miró anslöt sig till den. Surrealism kommer ifrån franskans sur real vilket betyder övernaturlig. André Breton ansåg att ”Bondgården” saknade verklighet bakom verkligheten och inget galleri ville ta emot den. Men Picasso som köpte Mirós självporträtt i röd bondblus, övertalade till sist konsthandlaren Poul Rosenberg att ta emot den. Men Poul tyckte att den var för stor och otymplig och ville att Miró skulle skära ner den i mindre bitar som han sedan kunde sälja.
Tavlan räddas då av Ernest Hemingway (drygt tjugo år senare nobelpristagare i litteratur) som älskade tavlan. Han ville köpa hela tavlan men eftersom ingen då köpte hans berättelser betalade han på avbetalning. I ett halvår avstod författaren från middagsmålet innan han äntligen, med lycka kunde betala av det sista av skulden och få ”Bondgården” i sin hand.

Under 1930-talet händer en massa hemska saker den så kallade avrättningens tid.
Japan anfaller Kina, Tysklands koncentrationsläger avrättar hundratusentals ”fångar”, Italien gift gasar Etiopiens bönder, i Spanien är det inbördeskrig. I och med allt ond försvinner ömheten och glädjen ur Mirós målningar. Våldets våg har gjort Joan Miró till protestmålare.
I januari 1937 beställde Spaniens regering målningar av både Pablo Picasso och Joan Miró. Målningarna ska hänga i republikens paviljong på världsutställningen i Paris senare samma år. Picasso får sin inspiration av de tyska flygplans bomberna som den 26 april faller över staden Guernica.
Men Miró får sin inspiration av helt andra ting; en krossad ginflaska i en brun påse.
Till denna påse med flaska målar han ett par skor och ett äpple med en gaffel i, allt med hotfulla färger.
Gaffeln som stuckits ned i äpplet är inte ett krigsredskap, inte heller en bajonett.

Brödet som också finns med på bilden kan inte leda tankarna på svält eller fattigdom. Joan ville förklara att det spanska inbördeskriget inte bara bestod av flygangrepp, fältslag, belägringar och avrättningar. Människornas lidande förorsakas inte i fösta hand av syndighetens dramatik, utav av den vardagliga tysta förtvivlan.
1940 då tyskarna föll in i Frankrike, skyndade Miró från sommarvistelsen i Normandie till först Barcelona och sedan till Montroig. Men fastlandet var inte speciellt tryggt för en katalan som målade bilder som Franco och hans vän Hitler kallade urartade. Så Miró flydde till Mallorca.
Efter kriget när samspråk mellan folken var möjlig, blev Joan Mirós bilder åter känslofriska, trygga och humoristiska. För unga krigströtta konstnärer och poeter i Europa och USA var de nästintill en oemotståndlig inspirationskälla.



Vad jag tycker


När jag föst valde att skriva och måla av Miró valde jag det för att det var roligt att måla i samma stil som han och det blev lätt bra. Så satte jag mig framför datorn med en bok jag lånat från biblioteket, i knäet och började läsa och skriva om. Jag upptäckte snart att konstnären var djupare än jag trott. I boken finns massa citat och det han säger är både poetiskt och tänkvärt. Hans målningar är känslorörande och mystiska. Han ser på bilden och undrar vad det ska föreställa och när man har sätt på bilden en stund ser man plötsligt hur allt är klart. Hur konturerna kommer ifrån ingenstans och visar målningens djup. Hans tavlor vill berätta någonting för en, man måste bara komma på vad. Deras färger ger en verkligen inspiration att försöka. Jag är glad att jag valde att skriva om Miró. Jag har lärt mig mycket. Och ordspråket ”Allt är inte som det ser ut att vara” framgår tydligt. Jag gillar verkligen hans sätt att skapa. Allt verkar ...