Socailpsykologi, hemprov

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hemprov Socialpsykologi

Uppgift: Läs berättelsen om ”Nollning eller mobbing”. Hur kan man med socialpsykologiska termer och teori förklara situationen? Hur kan Henning (lärare på skolan) och andra vuxna på skolan förändra situationen med hjälp av kunskaper i socialpsykologi? Koppla till socialpsykologiska begrepp, experiment och teorier i din analys. Kan man förklara situationen med hjälp av andra psykologiska perspektiv än det socialpsykologiska? Motivera i så fall hur.


Nollning eller mobbning?

Bakgrund

”Så gott som ingen mobbning förekommer på skolan. I de fall tendenser till mobbning förekommit tidigare, har vi omedelbart tagit itu med det”. Så hade rektor Svanlund vid Fredriksbergsgymnasiet uttryckt sig offentligt och mycket kategoriskt, vid en förfrågan i lokaltidningen för något år sedan. Hans uttalande grundade sig på en tidigare utförd enkätundersökning bland elever vid skolan: De allra flesta av eleverna påstod i denna undersökning att mobbning eller tendenser till mobbning mycket sällan förekommer på skolan. En annan, mer icke-officiell tolkning, som cirkulerade på skolan och bland föräldrarna var att de elever som känner till exempel på mobbning inte gärna velat tala högt om det.

En dag i september kunde man emellertid plötsligt läsa en tidningsartikel i en rikstidning, under rubriken: ”Gymnasieelev mobbad”. Där stod att läsa om en 15-årig manlig elev (A) på skolan som hade polisanmält två klasskamrater (B och C) för psykisk misshandel. Denna skulle bestått i att han under lång tid känt sig grovt trakasserad av klasskamraternas förnedrande tillmöten, bl a i form av olika könsord. Något fysiskt våld hade dock än så länge inte förekommit. Enligt A hade trakasserierna pågått under hela den senaste delen av högstadietiden och fortsatt sedan A för en knapp månad sedan hade börjat sina gymnasiestudier, där han hamnat i samma klass som två av sina tidigare ”plågoandar”. Trakasserierna hade enligt A pågått i ”skymundan”, utan att någon i omgivningen känt till det hela. Åtminstone förmodade A detta. A har heller inte velat tala om det för någon vuxen, på grund av sin rädsla för repressalier – även om inte ”plågoandarna” uttryckligen hotat honom med repressalier.

Oftast hade trakasserierna pågått på väg till och från skolan, men de kulminerade och accentuerades i samband med den årliga ”nollningsproceduren”, då elever från årskurs 2 och 3 enligt tradition efter skoltid ”invigde” de nya ettorna på skolan. Proceduren beskrevs också i tidningsartikeln: Det gick till så att de äldre eleverna givit olika ”uppdrag” till nykomlingarna, t ex att borsta stadens torg med hjälp av tandborstar, klä ut dem till åsnor och låta dem samla in pengar till kvällens fest eller att låta dem gå omkring på led, fastbundna vid varandra med snören, iförda stora svarta plastsäckar med hål för ögonen. I detta sammanhang uppgav A att han ensam, vid sidan av klasskamraterna fått ”gå säck”, en säck som till skillnad från kamraternas säckar var påmålad med olika förlöjligande ord, t ex ”noll-nolla” och ”värdelös”.

Henning, som är lärare på skolan, läser tidningen på kvällen och beskrivningen av ”nollningsproceduren” är så utförlig att han känner sig helt säker på vilken elev det gäller, fast denne inte nämns med namn i tidningsartikeln. Henning har eleven A och hans ”plågoandar” i en av sina kurser, även om han inte är mentor för just den här klassen.


A

A var mobbad redan i högstadiet, och varför just han blev det kan man inte svara säkert på. En grupp vill visa sin tillhörighet genom att förstärka skillnaden mellan deras grupp och andra grupper eller individer. Gruppen stärks genom att visa att den är bättre än någon annan, och ett säkert mål för detta, är en ensam människa med sämre grundförutsättningar än andra. A var ett sådant mål. Hans sämre förutsättningar kan vara att han är "ful", har fel kläder (vilka inte passar in i skolans/områdets normreglemente), eller på andra sätt avviker. Att han fortsätter att vara ensam beror kanske på att han är den där lilla procenten som håller fast vid sin avvikelse, och inte lyder under grupptrycket (jämför med Asch´s konformitetsexperiment). Att mobbningen fortsatte, och inte stannade vi enstaka tillfälle beror på A´s brist på självförtroende att säga ifrån. Grunden i socialpsykologi handlar ju om att man ser sig själv, eller ätt man är som man blir behandlad. Andra behandlar honom som mindre värd och därför tror han att han är mindre värd.

A tillhör säkerligen ingen grupp, eller känner ingen grupptillhörighet i skolan. Gruppen är ett starkt stöd för individens självaktning, och skulle han tillhöra en grupp, om den så bara innehåller två personer, skulle han fått stöd. Antingen genom att uppträda likartat som den mobbande gruppen, eller genom att prata med någon vuxen som kan hjälpa. Han kunde fått stöd i att strunta i mobbarna, att ändra sin attityd gentemot dem. Tänka att de inte vet bättre, ta vetskapen om deras handlingar gentemot honom (den kognitiva attityden) och skriva över den med förändrad affektiv attityd och därefter handla (strunta i dem).

I A´s familj kan det säkerligen vara helt annorlunda. Han roll i familjen kanske är som den mycket omtyckta och högt skattade storbrodern, som klarar både barnpassning, hjälp med disken och skolan. Att han inte berättat något om mobbningen för föräldrar eller lärare kan bero på hans roll i de grupperna som duktig, rolig och stark. Kanske han har en vänskapskrets utanför skolan där han är omtyckt för sitt utseende och egenskaper. Där råder helt andra normer, och han kan, som sagt, lättare hålla fast vid sin avvikelse i skolgruppen. Enligt artikeln framgår dock att A inte berättat för någon pga. hans rädsla för repressalier. Även fast hot om våld uteblivit, kände A starkt att våld kan bli möjligt. Och som genom ett outtalat kontrakt mellan de inblandade parterna, höll han tyst. Detta kan förklaras med Milgrams lydnadsexperiment, som förklarar människan som en lättmanipulerad varelse som lyder under en stark auktoritet, som i sin tur kan förklaras på sociobiologiskt vis: att lydnad under ledare är en nedärvd tendens som varit nödvändig för gruppens överlevnad.

Att A känner ett underliggande hot och inte vill försöka driva fram mer obehagligheter kan tolkas utifrån grunden till socialpsykologin - Erikssons Psykosociala utvecklingsteori. Då skulle man kunna härleda A´s misslyckade ställning i gruppen tillbaka till spädbarnsåldern, där föräldrarna misslyckades med att skapa tillit hos A, vilket senare ledde till underlägsenhetskänslor hos honom. Detta är mycket förenklat, men antagligen har Eriksson en poäng där, då underlägsenhetskänslor hos A skapar honom en "negativ" identitet, som håller fast honom i positionen värd att trampas på, eftersom han inte själv tycker han är värd mer än så.


B och C

När A började i gymnasiet hade han en chans att börja på nytt, skapa sig en ny roll med hjälp av sina nya skolkamrater. Gjorde han bara ett hyfsat intryck de första dagarna, skulle det hela nog gå bra. Rosenhaleffekten skulle göra sitt och han skulle bli bra, eftersom de andra skulle behandla honom bra. Detta är beskrivet som den generaliserande andre, i snygg socialpsykologisk term.

Nu hamnade han i samma klass som sina gamla mobbare, B och C. det hade bara gått ett sommarlov sedan de sågs sist, och uppfattningen om varandra har inte släppt. Stämpeln "tönt" satt kvar i A´s panna, och stämpeln "mobbare" satt kvar i B och C´s panna. De iklädde sig i de gamla rollerna och mobbingen fortsatte. Detta med roller brukar diskuteras i samband med familjen, att syskon infaller samma roll som de agerat när de var små, även fast de nu är gamla och har helt andra positioner i sitt övriga liv.

Kanske hade även B och C önskat en ny början, antagligen mådde de inte bra av sitt beteende innan. Jag har redan förklarat vad som får grupper att motsätta sig andra, men även inom gruppen finns regler. B och C var bara två av mobbargruppens medlemmar. Artikeln säger inget om de enskildas roll i dramat, men jag kan spekulera. B och C var inte ledande i mobbargruppen från högstadiet. De kunde fortsatta att göra A illa psykiskt under högstadiet för att de var passivt aktiva, eller för att de lydde under en auktoritär kompis och därför kunde skjuta ifrån sig ansvaret till ledarpersonen.

Hur en människa kan göra en annan illa kan inte förklaras utan att gå in på den enskilda individens egna erfarenheter av livet. Hon kanske har det jobbigt i sitt övriga liv, och ägnar sig omedvetet åt förskjutning, vilket inte är helt ovanligt. En teori som jag anser värd att applicera på frågan är den kognitiva. Att A upplever B och C som trakasserande, behöver inte betyda att andra gör det. Men för att ett samhälle ska fungera (hur litet det än må vara), måste alla ha någorlunda samma uppfattning om rätt och fel. Denna applicering av det kognitiva perspektivet på dramat kan kopplas ihop med Judith Harris gruppsocialisationsteori. Hon menar att människan har en stark vilja att tillhöra en grupp och identifierar sig lätt med andra i sin omgivning. Detta är som starkast under uppväxten och präglar ens personlighet under livet. A bor kanske på andra sidan stan från B och C (och från de övriga högstadieeleverna) och har helt andra normer och därmed förutsättningar.

I högstadiet hade B och C tack vare sin grupp med stark sammanhållning, hög status bland alla elever. De hade gjort ett namn av sig, oavsett om det var positivt eller negativt. Nu hade de börjat i en ny skola, och ingen känner till dem. Förutom A. Genom A kunde de säkra sin fortsatta position även i den nya skolan.

Erikssons utvecklingsteori kan även appliceras på B och C, då de kanske tidigare i livet blivit illa behandlade eller särbehandlade och därför format sig en negativ identitet som lett till de handlingar de utsatt A för. Bättre att tillhöra en grupp som är fruktad än att inte tillhöra någon grupp alls.


Ingen känner till?

På grund av den starka viljan att tillhöra en grupp, att inte vara avvikare, följde de andra eleverna mobbarnas exempel, om än passivt. De vill inte riskera ett utanförskap. Den sociala kontrollen i ett mindre samhälle, t.ex. som en skola utgör, är viktig och central. För gruppens bästa, kan man säga att de övriga eleverna tyckte att sanktionerna mot A var bra, så att han ändrar sig och går in i ledet. Detta förklarar varför just A utsattes för extra hård nollning, han blev utpekad inför de äldre eleverna som någon som bör läxas upp extra. Så länge det är fint på ytan är det fint på riktigt, därför svarar de negativt på frågan i enkätundersökningen om förekomsten om mobbing på skolan. Rektor Svanlund resonerar antagligen lika. Dessutom vill han ge skolan ett gott intryck utåt, och därigenom säkra sin roll som god och fungerande ledare för sin organisation.

Avsaknaden av de övriga eleverna reaktioner mot mobbingen kan ju också förklaras med lydnadsviljan under auktoriteten, som i detta fall är B och C.
Det är även helt uppenbart att lärare på skolan känner till delar av omständigheterna, det kan man inte missa. Hur kommer det sig att ingen gjort något? Kanske har BC en så pass auktoritär ställning gentemot lärarna, att de inte heller vågar göra något? Antagligen (och förhoppningsvis) inte. Pojkarna är ju endast 15-16 år och är helt nya i skolan. Det tar längre tid för en icke-insatt person att förstå rangordningen inom en grupp än en som är med i gruppen. Det kan tänkas att läraren (Henning) anat oråd, men försvarat det som oskyldigt gnabb, eller att det kommer lugna ner sig snart. Detta handlar om attityder bland lärarna på skolan. Lärarnas roll gentemot eleverna är i första hand att lära ut bokstäver i olika kombinationer. Att Henning inte var mentor till klassen där de inblandade gick förstärker detta, då mentorns uppgift är att se efter sammanhållningen i klassen.


Vad göra?

Idag diskuteras huruvida man ska flytta på mobbare till andra skolor eller inte. I grund anser jag det som en någorlunda dramatisk lösning, men som i det här fallet, då det gått så långt att A har polisanmält, kanske det är enda lösningen. I första hand kan lärarna tillsammans med alla de inblandades föräldrar ha gruppsamtal om hur man kan lösa situationen utan att behöva flytta på någon. Föräldrarna har antagligen fortfarande visst inflytande på sina barn och kan påverka. För att lösa detta måste A dra tillbaka sin polisanmälan och för att han ska kunna/vilja göra det måste B och C genast ändra attityd gentemot A och andra tänkta måltavlor. För att kunna funka tillsammans måste de tvingas att arbeta tillsammans, inte mot varandra. Experimentet med pojkarna på läger i Robbers Cave visade att det går att föra samman två grupper som rivaliserar. Men jag undrar egentligen om det är värt det i det här fallet. De går i gymnasiet, har bara tre år på sig. Betygsresultaten är viktiga, och kan lätt bli lidande för alla, inte minst för A, då det lär vara mycket ansträngande att förändra sin att...