Shintoismen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sammanfattning

I den här uppsatsen behandlas en av Japans religioner och f.d. statsreligion – shintoismen. Shinto betyder ungefär ”gudarnas väg” och är en slags naturreligion. Shintoismen präglas av två stora kulter – dyrkan av kami (andar) och dyrkan av tenno (kejsardyrkan, vanligare i äldre shintoism). I stora drag behandlas religionens livssyn, världssyn, historia, organisation och kulter och ceremonier, följt av en analys och kommentarer. Jag har även valt att särskilt analysera shintoismen som verktyg i den japanska politiken, med attackerna i Pearl Harbour som välkänd följd.

Trevlig läsning!


Inledning

Så var det dags - en uppsats i religionen om en livsåskådning. Efter att rent impulsmässigt ha fastnat för de kinesiska religionerna, med taoismen i spetsen, undersökte jag närmare vilken religion jag skulle välja att analysera i denna uppsats. De stora världsreligionerna känns på något sett utnötta – inte för att jag anser mig vara fullärd om islam, buddhismen, kristendomen och de andra – men för att nå ett så bra resultat som möjligt ville jag ha något mer exotiskt, något som väcker mitt intresse. Följaktligen läste jag igenom introduktionskapitlet till småreligionerna i läroboken (Söka Svar), och fastnade för den japanska nationalreligionen shintoismen. Jag har alltid varit intresserad av asiatisk historia, kultur och religion, så mitt val föll sig naturligt, och jag ser verkligen fram emot att få bekanta mig mer med shintoismen och dyrkandet av kami.


Problemformulering

Det jag vill få reda på under mitt uppsatsarbete är:
• Hur ser shintoismen på världen vi lever i – världssyn?
• Hur ser shintoismen på hur världen kom till – livssyn?
• Hur ser en troende shintoists vardag ut, alltså kulter, riter och ceremonier?
• Hur har shintoismen präglat Japans historia, från kejsarmakt till modern demokrati?


Syfte

Syftet med uppsatsen är, som jag också nämnde i inledningen, att stilla min nyfikenhet och bilda mig om en för mig mycket intressant region – Japan, och dess historiskt mest utpräglade religion – shintoismen.
Metod
Efter att ha sökt på Internet efter goda källor fann jag att de som fanns inte tillfredsställde mina behov. De informationsdatabaser som jag fann var dels på engelska och dels var för dåligt anpassade att ge svar på mina frågeställningar. Eftersom att shintoismen är en väldigt nationalistisk religion skulle det bli svårt att anordna intervjuer o.d. här i Sverige. Följaktligen valde jag att ge mig hän de böcker som skolans bibliotek har att erbjuda, något som i nuläget ser ut att räcka med råge.

Informationsintag, genom läsning i de olika böckerna, och utifrån det sammanställning med egna ord och analyser, och försök att ge svar på mina frågeställningar utifrån detta är min metod. Syftet uppfyller jag på samma sätt – jag läser, sammanställer och blir bildad på området.
Källorna är seriösa och utgivna av stora förlag, så jag tvivlar inte på deras faktainnehåll. Dessutom skulle inte författarna över lag tjäna något på att förvränga sanningen (jmf. en bok om George W. Bush och hans liv t.ex., skriven av en demokrat eller kanske en anhängare till Saddam Hussein), något jag tycker pekar på att källorna håller hög standard. Källorna innehåller – där de behandlar samma områden – likvärdig information, så inte heller där ser jag något tecken på felaktig fakta. Det som är att kritiskt betänka gällande shintoismen är kanske främst att den inte har någon utpräglad urkund. Mycket av det man talar om som shintoistiskt idag kanske inte alls var grundtanken för 500 år sedan. Jag tror att mina källor kan ge min svar på mina frågor, och om inte skall jag söka nya.
Bakgrund/Historia
Sedan införandet av den kinesiska skriften ca. 400 e.kr. har man en ganska god uppfattning om Japans historia. Före 1945 räknade man sin tid från 660 f Kr, då kejsar Jimmu av Yamato-klanen ska ha bestigit tronen. Detta varför man firade 2600-årsfest år 1940.

Man brukar dela in den Japanska historien i fem epoker:
• Kejsarmakt, 400-1192. Buddhismen kom till Japan år 552. Ledare för det införandet och införandet av många kinesiska influenser var kejsarprinsen Shotoku Taishi.
• Första shogunatet, 1192-1603. Införandet av en shogun, överbefälhavare, skedde under Kamakura-perioden. Yoritomo av Minamo-ätten blev landets förste shogun och verklige härskare medan kejsaren i Heian (numera Kyoto) degraderades till blott en religiös symbol.
• Andra shogunatet, 1603-1867. Ieyasu av Tokugawa-ätten skapar ett ärftligt shogunat i Edo (numera Tokio), med makten hos generalstaben. Därför brukar denna period kallas ”Tokugawa-perioden”.
• Kejsarmakt, 1867-1945. Den 14:e oktober 1867 tar kejsar Mutsuhito makten. Han flyttar till Tokyo med sin regering - Meiji (”den upplysta styrelsen”). Det var under den här tiden som shintoismen var japansk statsreligion.
• Demokrati och nyliberalism, 1945-nu. Japan förlorar andra världskriget 1945, och kejsaren tvingas abdikera till blott en religiös symbol. ”Modern” västlig demokrati införs av vinnaren i kriget – USA.

Shinto har sina rötter i japansk fornhistoria. Många anser att den är en slags syntes av inhemska japanska sedvänjor och invandrade åskådningar från Söderhavsöarna och den asiatiska kontinenten. De tidigaste shintospåren man funnit dateras till ca. 250 f Kr – 300 e Kr.

Den äldsta shintoreligionens centrala symboler – svärdet, solspegeln och krumjuvelen - infördes av ett ryttarfok från Centralasien någon gång under Konfurperioden (300-710 e Kr). Det var också då som kejsardynastin fick sin starka ställning och de första shintotemplen uppfördes – templen i Izumo och Isé. Nu tog man upp element från konfucianismen och daoismen (taoismen), och folket delades in i klaner. År 645 grundades shintomyndigheten – kejsarens utgrening som hade till uppgift att övervaka de ritualer som utfördes av folket. Det var nu som adelsfamiljerna låg till grund för samhällssystemet, ett väl utpräglat klassamhälle, med kejsaren i toppen. Man utvecklade inom shinto den dualistiska synen, med yin och yang, som troligen härstammar ur synen på skapelseförloppet (se nedan). Detta förkroppsligas här genom Izana-mi och Izana-gi:s sexuella respektive äktenskapliga förening.

Under 900-talet hade shintoismen vuxit till ett stort religiöst system med riter, myter, prästfamiljer och över 3000 tempel. Shintosamlingen ”Engishiki” tillkom, som fungerade som en slags urkund under många år. Templen var direkt underordnade kejsaren, vars makt mer kom att koncentreras till det religiösa, medan först prinsarna och sedan generalerna (shoguns) kom att få allt mer politisk makt i praktiken.

Buddhismen och Kina kom att prägla Japan väldigt mycket från 500-talet och framåt. Buddhistiska munkar tog över flera shintohelgedomer, och religionen fick en slags omtolkning. Motsättningar fanns givetvis, främst under 1200-talen inom shintoprästerskapet, som ville ”rena” shinton från främmande element. Tillbedjan av en central gudom kom att bli allt vanligare, mycket p.g.a. Yoshida-shinton som under 1400-talet förklarade shinton som urreligion, ur vilken alla religioner härstammar. Kulten av Sonjin, den störste upphöjde, tillägnades särskilda ritualer. Under denna ur ett religiöst perspektiv mycket förvirrade tid uppkom också det mycket betydelsefulla verket av Kitabatake Chikafusa, om det gudomliga kejsardömet (jinno-shoto-ki). Detta verk lade så småningom grunden till ett ”enhetligt nationalmedvetande och en politisk ideologi baserad på shintoistiskt tankegods” (M. Hattstein, ”Världens Religioner”, Könemann 1997, s.52).

Dessa nationalistiska tankar ledde till en stark syntes mellan shinto och konfucianismen på 1600-talet, med dess stats- och kejsarkult. Detta utgjorde ett ökat avstånd mellan shinto och tao respektive buddhismen, och uttrycket ”Japans själ” kom att myntas allt oftare, syftande på att man fått någonting eget, ”oförpestat” av andra religiösa åskådningar och nationer. Kokugato, den ”nationella skolan” inrättades under 1600-talet, där en hård kamp mot allt utländskt inleddes. All denna antipolitik gente andra stater ledde till ökad isolering. Kejsaren återtog regeringsmakten under meiji-epoken (1867-1912), och nu användes shinto som en slags andlig drivkraft i en enorm modernisering av landet och en ekonomisk och militär upprustning. Man skickade ut lovliga studenter västerut för att inhämta kunskap om all modern teknik och forskning, vilket visade sig vara ett mycket framgångsrikt recept. Samtidigt skaffade sig kejsaren allt mer makt, och redan år 1869 återuppfördes Kashikorokoro i kejsarpalatset, en helgedom i vilken kejsaren fullgjorde sina plikter som den statliga shintos ende överstepräst. Staten framträdde som ”kejsarfamilj”, som fungerade som ett ytterst intimt förbund mellan nationen, folket, kejsaren och gudarna.


Hur jorden blev till

Världen sedd med shintoistiska ögon börjar i kaos. Universum har alltid funnits. Ur universum och dess kaos uppstod så småningom himmel, land och mörker, och en dag uppstod det ur detta helt spontant tre gudar.
Det var ”Den höge Vördnadsvärde Skaparen”, ”Den Gudomlige Vördnadsvärde Skaparen” och ”Den Gudomliga Herren över himlens medelpunkt”. Ur denna gudasläkt föddes i sjunde generationen de båda syskonen Izana-gi, eller ”Mannen som inbjuder”, och Izana-mi – ”Kvinnan som inbjuder”. De levde i syskonäktenskap och födde 80 länder, 80 öar och 8 miljoner gudar, det som idag utgör moder jord.

Deras vackraste och bästa skapelse var Japan. Här steg Izana-gi och Izana-mi ner och gifte sig, varifrån allt annat land härstammar. En dag upptäckte de att deras kroppar såg olika ut och bestämde sig för att föda land. Deras första avkommor bildade de Japanska öarna.

I samband med en rituell tvagning i floden skapades solgudinnan Amaterasu ur Izana-gi:s öga. Idag uppfattas hon som den japanska kejsardynastins anmoder – kejsar Jimmu (se bakgrund/historia) sägs vara Amaterasus sonsons sonson. Jimmu själv ska vara den nutida kejsaren Akihitos anfader i rakt nedstigande led.

Amaterasu är den mest kända och tillbedda guden inom shinto. Det sägs att hon sedan hon fötts sändes för att härska i den himmelska gudavärlden i solens skepnad. Hon har sitt huvudtempel i Isé, shintoismens egna ”katedral”. Enligt legenden yttrade hon själv sin önskan att få sin boning i just Isé – ”gudavindarnas land”. Hon ska själv ha instruerat kultanläggningens byggmästare. Japans flagga (se bilden), med en röd sol på vit botten, påminner ständigt om detta, där solskivan är Amaterasus egna symbol, och hennes ande lever i form av solspegeln, ett av de tre heliga föremålen inom shinto, som förvaras i Isé. Hon är också Japans egen skyddsgudinna.
Synen på livet
Som jag nämnt tidigare präglas Shintoismen av två stora kulter – dyrkan av kami och dyrkan av tenno. Men vad innebär dessa två egentligen?


Kami - dyrkan av andar

På Japanska betyder kami ”herre”, och antalet räknas uppgå till över 8 miljoner. Kami är namnet på det heliga i tillvaron och på gudomligheter. Iögonfallande naturfenomen, berg, klippor och träd - naturgudar, kända militära och politiska ledare med kejsaren i spetsen – jordiska gudar, och förstås himmelska gudar som Amateraru, kan alla vara kami. Det finns även gudar i dödsriket. Kami utgör den mystiska kraften i alla ting och inspirerar de troende till fruktan eller vördnad. Även förfäderna betraktas som kami, och de dyrkas i hemmen (familjekulten, se s. 7) och välkomnas vid årliga högtider (se ”Kulter och riter”, s. 7-8).

Ute i naturen möter man ofta gudarna. Hela Japan är skådeplats för kami av alla dess slag. Dock är vissa naturformationer i allmänhet och det heliga berget Fuji i synnerhet kända för förekomster av gudomliga väsen. På bilden till höger syns Fuji-berget. Anmärk särskilt den röda torii-porten (se nedan) nere till höger i bild.


Tenno - dyrkan av kejsaren

”I samband med en rituell tvagning i floden skapades solgudinnan Amaterasu ur Izana-gi:s öga. Idag uppfattas hon som den japanska kejsardynastins anmoder – kejsar Jimmu sägs vara Amaterasus sonsons sonson. Jimmu själv ska vara den nutida kejsaren Akihitos anfader i rakt nedstigande led.” Så lyder min egen förklaring till varför dyrkan av tenno – kejsaren, är så viktig. Sedan 1945 är tenno-kulten så stort som död, men lever vidare i form av att kejsar Akihito dels innehar de tre heliga föremålen (solspegeln, svärdet och krumjuvelen), och dels avlade ett formellt besök i templet Isé, där han besökte sin stammoder Amaterasu (solspegeln förvaras ju här).


De olika templen är direkt underordnade kejsaren.

I Japan finns ca.3000 tempel. De har till uppgift att vara boplats för kami. Runt templen finns vanligtvis ett komplicerat system av gårdar. Vägarna fram till templet markeras ofta av typiska japanska äreportar – torii. Helgedomarna inom shintoismen har enligt traditionen återuppbyggs var 20:e år efter samma arkitektur, för att påvisa förnyelsen inom shinto. Idag är denna tradition i stort sett utdöd, med undantag för templet i Isé som fortfarande rivs och byggs om enligt den gamla traditionen. Det äldsta och mest berömda templet i Japan är nationalhelgedomen i skogen i Isé (Amaterasus tempel). Hit vallfärdar årligen miljoner människor varje år.

Shintoismen är en livsbejakande religion som sysselsätter sig med människans liv på jorden. I eftervärlden där andarna lever i harmoni, men detta är tabu att spekulera i och tala om. Man koncentrerar sig helt enkelt på livet som sådant, där livet är ett, och döden den största orenheten av dem alla. Döden i sig är väldigt tabu. Synen på världen Shintos uppfattning av kosmos är att det är ett spel mellan eviga energier. Detta framträder för oss i form av naturfenomens ständiga förvandling. Därför betraktas alla dessa fenomen som gudomliga väsen – kami. Japan är den mest perfekta och första skapelsen av Gud, och därför är allt annat land bara ättlingar, småbröder till Japan, ett Japan som därför kan betraktas som ett lite ”finare” land. Därav inte sagt att man ser ner på andra länder, men utan tvekan är landet vinklat åt det bättre enligt religionen. Att shintoismen är en naturreligion ter sig mest i form av att all natur är helig. Här, förutom i templen, finns ju alla andar, de heliga kami, som skall respekteras utan förevändning. En viktig utmärkande egenskap är skillnaden på naturseendet gente västvärlden. I väst har man alltid satt sig i motsats till naturen – utforskat den för att kunna utnyttja den i människligt vinstsyfte. Inom shinto är natur och människa en och samma sak. Människans uppgift här i världen är att förverkliga den enheten genom att leva i harmoni och överrensstämmelse med naturen . Inte i motsatsförhållande till den.


Organisation

Inom shintoismen är det och har alltid varit en stark hierarki. Detta innebär ett utpräglat klassamhälle. I samband med demokratiseringen och kejsarens avsägande av den direkta makten efter andra världskriget så har detta klassamhälle i stort spruckit, men för de troende shintoisterna är organisationen kvar i samma hierarkiska ordning.

Den klassiska hierarkin (ca. år 1200-1800) ser ut som följer:
• Överst i hierarkin står förstås kejsaren, tenno, kejsar Jimmus ättling. Dagens kejsare heter Akihito (1933-). På hans födelsedag 23/12, firar man Japans nationaldag.
• Under kejsaren hittar vi hovstaben, kuge, som består av avkomlingar till kejsarna och deras många hustrur. Detta är alltså en gudomlig släktgrupp.
• Under dessa finner vi daimyo (klan- och länsfurstarna) och hatamoto – krigaradeln. Hatamoto är underordnade shogun, överbefälhavaren, och under dessa stod samurajerna, deras vasaller och tjänare.

Tillsammans bildar de en sluten grupp överklass, som strängt avgränsades från det ofrälse folket.

I dagens shintoistiska Japan är kejsaren som sagt ”bara” en religiös ledare, och under honom finns det shintoistiska prästerskap som sköter de vardagliga religiösa företeelserna. De medverkar vid templen och familjeceremonier som bröllop och barnafödsel.


Kulter och riter

Inom shintoismen förekommer många lokala kulter och riter. För att inte komma in för mycket i detalj på dessa ska jag försöka nämna de mest centrala och vanligt förekommande.
Denna del kommer alltså att handla om matsuri – shintons egen benämning på de religiösa och världsliga högtiderna.

Man kan särskilja tre olika uttrycksformer för shinto:
1) Familjekulten. Denna privata form ägnas dels de avlidnas minnestavlor, dels kamigudarna, framför ”gudahyllan” – kami-dana, i ett angränsande rum.
2) Bykulten. Denna mer byangelägna kult ägnas traktens eller ättens gud, ”uji-gami”. Denne besöker man vid ankomst, avresa, bröllop, begravning etc.
3) Statskulten, som gäller rikets gemensamma gudar och kejsarens förfäder. Detta kan urskiljas i det gammeljapanska namnet för regering - matsurigoto, som ordagrant betyder ”föremål för tillbedjan”.

Visst går de shintotroende i tempel för att komma i kontakt med gudarna, men de är lika inställda på att möta gudarna ute i naturen. Hela Japan är arbetsfältet för en gudasökande shintoist. Allmän gudomlig kontakt kan sökas ute i naturen, och det är inte ovanligt att se utplacerade föremål utanför inhägnaden till berget Fuji till exempel.

För att åkalla en gud, har man inte ”vanliga” gudabilder, liknande kristendomens ikoner, utan ett föremål som symboliserar en viss gud. Vid fester, då gudarna åkallas, blir detta föremål, denna ”ersättningsande”, shintai, till en gudakropp, en inkarnation av guden.

En vanlig enkel gudstjänst kan innehålla moment som Norito-läsning (böner inom shinto, som reciteras av prästen), bugningar, handklappningar och offer av ris, frukt och siden.

Många myter handlar förstås om den största guden Amaterasu.

Reningsriter är vanligt förekommande inom shinto. Sista dagen i juni och december hålls o-harai, den stora reningen. Före den renar sig prästerna i en månad. Detta är ett slags syndernas förlåtelse för folket, för dem som deltar i ceremonin. Översteprästen läser här ur sin prefation ”Hören, I alla, att Tenno (kejsaren) i den stora reningen på denna den sista dagen av det löpande årets sjätte månad allernådigast renar och allernådigast borttager de mångahanda synder…”

Även vanliga lekmän som inte är närvarande kan ändå deltaga, genom att påkalla gudens uppmärksamhet genom att slå på en sk. gonggong. Hemma ”i huskulten” tvättar man ansikte och händer, sköljer munnen, klappar i händerna två gånger, knäböjer och ber med huvudet mot marken, framför kami-dana (gudahyllan). På så sätt renas man från sina synder.

De döda får offergåvor i form av mat, dryck och nyttoföremål. Varje år på våren offrar kejsaren än idag ris, fisk, havsväxter, ris- och hirsvin på den kejserliga ättens stamfaders grav.

Högtider av lite större slag utgår från shintotemplen. Det är ofta färgrika och mycket påkostade skådespel, där de olika matsuri vanligen ägnas åt en lokal kami. Före festligheterna renar man sig (genom bad bland annat) och fastar. Sedan åkallar man kamin om ber den ta sin boning i en shintai (se ovan). Musik spelas och det dansas för den, och man bär fram sina offergåvor. Sedan omber man den dra sig tillbaka eller färdar ut den i ett gudaskrin (en slags bärstol). Denna process sker i muntra former – man sicksackar sig fram, kanske för att roa kamin. Efter dessa högtider hålls vanligen en stor folkfest, då offergåvorna förtärs. I festen kan dansuppvisningar, skådespel och idrottstävlingar ingå.


Shintoismen som verktyg i politiken

År 1868 började man alltmer betona de nationalistiska dragen i shintoismen. Shinto blev statsreligion. Kejsaren, som alltid betraktats som övernaturlig och kejsar Jimmus ättling, krävde total lydnad av alla Japaner. Detta kunde han göra, för han var ju gudarnas representant på jorden. I slutet på 1800-talet tog den stora moderniseringen fart, och statsshinto användes som ett sätt att skapa uppslutning kring denna. Efter första världskriget användes den för att rättfärdiga en alla aggressivare utrikespolitik. Man talade då om för folket att Japan hade rätt att härska över allt som solgudinnan Amaterasu belyser – dvs. hela världen. Japan gick i krig, först mot sina östasiatiska grannar, sedan mot USA och övriga västmakter. Nederlaget som följde, med bombningarna i Nagasaki och Hiroshima som horribla följd, blev också ett nederlag för statsshinto. Den amerikanska ockupationsmakten förbjöd statsshinto. Var man och kvinna var dock fri att tro som han/hon ville, och kejsaren störtades aldrig, något som man idag är USA ytterst tacksamma för. Den 1 januari 1946 avsade sig kejsaren sin ställning som kami, och avsade sig sin gudomliga härkomst. Den privilegierade ställning shinto tidigare haft försvann alltså, och demokrati infördes efter amerikansk modell.

Som ett led i den japanska militära doktrinen hade i hundratals år funnits överaskningsanfall
”Genom ett snabbt överraskande anfall mot fienden skall han bringas på fall” har varit lite av den Japanska modellen för krigsföring. Detta bevisas här nedan, i form av anfallet i P.H.

"Det är tidig söndagsmorgon deni7 december 1941 när de japanska Zeroplanen på låg höjd sveper in över Hawaiis kust. Destinationen är Pearl Harbour, målet att sänka den amerikanska Stillahavsflottan. Överraskningen blir total när planen med förödande kraft går till attack mot den yrvakna flottan, och på några minuter förvandlas idyllen till ett brinnande inferno.” (faktiskt handlingstext från filmen ”Pearl Harbour”, hämtat från discshop.se). Detta sammanfattar attacken i Pearl Harbour, en attack som kom att lamslå hela den amerikanska flottan i andra världskriget. Det sägs att om inte den amerikanska flottans hangarfartyg Enterprise, Lexington och Saratoga, som var det primära målet, hade åkt bara dagar före attacken, hade världen sett annorlunda ut idag.


Avslutning

År 1945, då andra världskriget var över, beslutade USA att shintoismen som statsreligion skulle vara förbjuden. Den Japanska överheten hade då utnyttjat de nationalistiska dragen i Shintoismen till att övertyga folket om Japan som överhet gente andra nationer, vilket senare bl.a. ledde till attackerna i Pearl Harbour. Här slutar kapitlet om shintoismen som statsreligion, ett kapitel som präglats av såväl fredlighet som krigslystnad, grannländers påverkan som nationalism, glädje som sorg.

Jag måste säga att det varit både lärorikt och kul att skriva den här uppsatsen. Utifrån eget perspektiv tycker jag att jag lyckats ge svar på mina problemformuleringar, och det fakta jag fann i mina böcker var mer än tillräcklig! Bekantskapen med kami och tenno har jag verkligen fått känna på, även om min uppsats kanske mest kom att kretsa kring de centrala delarna i religionen, med extra uppmärksamhet på historia, organisation och kulter och riter.


Analyser och kommentarer

Shintoismen hade förlorat på att den utnyttjades i övermaktens intresse. Frågan är om folket verkligen förlorade på det hela – om man bortser från de hemska förluster man led, bl.a. av atombombningarna. För om man tänker efter gick man från ett ganska mediokert välstånd, med kejsaren i hög maktposition, till full religionsfrihet för alla, demokrati, med dess följande fri- och rättigheter, och ett ökat välstånd som idag har nått upp i Sveriges nivå. Amaterasus Japan lyser som aldrig förr. Kan man då verkligen säga att Japan och dess folk förlorat i det långa loppet sedan 1868? Inte de som lever i dag, skulle jag säga. Allt det gamla finns kvar, det är bara det att färre lever fattigt och man har fler valmöjligheter – nu finns inte längre bara de lokala värdshusen att välja bland, utan McDonalds, Wendy’s och Burgerking har lagts till.

Under de lite större ceremonierna sägs det att man försöker roa kamin genom att sicksacka sig fram. Detta symboliserar kanske glädjen inom shintoismen. Man ska värna om naturen. Allt i naturen kan vara kami. Om 8 miljoner kami finns, och merparten i Japan förstås, måste alla större naturföreteelser, från träd till enorma berg, vara kami. På detta sätt är ju shinton en naturreligion. Allt omkring en är heligt, och måste tillbedjas och behandlas med respekt. Allt liv är gott. Allt omkring en är gott. Människan är en del av världen, utan särställning som vi i väst tror med våra religioner som kulturbasis. Och inte bara det – man ska inte förstöra för någon annan eller någon kami. Man ska underordna sig staten. Här kommer kanske renligheten kommer in i bilden. I samband med dödsfall finns seden att efter en viss tid bada i saltvatten. Människan renas, även fast den i vår västerländska och kristna mening är död. Ett shintoistiskt uttalande lyder: ”Människan förfogar av naturen ett hjärtats renhet”, något som man genom rening försöker att återställa. Människan föds ren men ”smutsas ned” av yttre påverkan och måste renas. Man får ex. inte besöka ett tempel om man har blödande sår. Om man mår psykiskt dåligt, om man ”bär sorg”, får man heller inte besöka templen, något som enligt mig tyder på att man kanske inte satt någon direkt gräns mellan in och utsidan på en människa. Varken in- eller utsidan får vara smutsig. Det spelar ingen roll vilken, bara någon är det så är det förbjudet. Det finns ingen tydlig gräns helt enkelt, något som kanske i sin tur kan representera toleransen inom shintoismen. Tolerans gente andra människor, kulturer och religioner. Shintoismen måste man kunna kalla för en tolerant religion. Visst hade den toleransen rent historiskt sina mörka dagar, då man var rädd för att den skulle förpestas som man uttryckte det (av all yttre påverkan),men i övrigt är det i min mening en religion med tolerans utan dess like. Bara en sådan sak som att man räknar med att en japan i snitt tillkännager sig 2,7 religioner! I västvärlden hos de troende skulle detta faktum säkerligen ses som barbariskt – ohedniskt, otroget. Detta har dock flera sidor. Om man ska anförtro sig åt Darwin och hans teorier kan man kanske tolka det som att den shintoism man ser idag är den mest slagkraftiga läran, den som nått längst bland alla shintoistiska former. Säg på 700 talet, att det uppstod en konflikt mellan präster om huruvida det var bra med utanförpåverkan eller inte. Den läran som gick vinnande ur striden måste vara den som flest människor anförtrodde sig åt, den som var mest överlevnadskraftig. På så sätt tror jag religionen som den ser ut idag är den mest toleranta, den mest utpräglade, svårstoppade, utvecklade - den mest slagkraftiga helt enkelt. ”Blandad till det bästa”, ”survived and now the fittest” skulle man kanske kunna säga. Influenserna från konfucianismen och Kina i stort fyller kanske de tomrum en religion har, och gör den mer fulländad. Å andra sidan kan det vara svårt för det shintoistiska prästerskapet att ”tillgodoräkna sig” ett antal troende. Vissa kanske kallar sig för shintoist-konfucianister, men i en shintoists ögon är de inte det minsta shintoistiska, och på så sätt skapas en konflikt mellan anhängarna.

Å andra sidan igen kan man hävda att Shintoismen klarat sig väldigt bra från påverkan utifrån. Ta kristendomen t.ex., som idag är väldigt splittrad i form av protestantismen, katolicismen och den ortodoxa kyrkan. Från Jerusalem har Jesus påverkan på människor vandrat, och idag tänker säkert många på USA eller Frankrike när man nämner kristendom. Visst vore det för underligt om religionen inte på vägen dit har omskolats, finputsats, omtolkats och skrivits om.

Frågan är kanske vad som är viktigast ur ett religiöst perspektiv – att ha många anhängare eller att dessa anhängare är sammanslutna och troende. För ett av shintoismens uttalade problem har varit att den inte har eller har haft så många anhängare utanför Japan. Detta ter ju sig fullt naturligt då det är en väldigt Japan-vänlig religion, om man får uttrycka sig så. Enligt skapelseberättelsen skapades Japan först, och det var också den mest fulländade, perfekta skapelsen av dem alla. Kanske detta lett till att shintoismen på ett bättre sätt klarat sig än de välkända världsreligionerna utifrån den ursprungliga läran, och det är ju den läran som sägs vara sann, så alltså ska sanningen vara mest sann i shintoismens fall då. Något som inte går att ta miste på är stoltheten över Japan som land som de shintoistiska troende visar upp. Deras land är ju hem för de största och bästa kami, och deras kejsare är ju guda-ättling. Detta oavsett vad Amerika har sagt eller inte sagt 1945. Enligt shintoismen ska den enskilda människan helt och hållet underordna sig samhället, och främst då kejsaren. Detta har också lett till nationalismen, den nationalism som kanske förklarar det för oss mycket märkliga fenomenet kamikazepiloter, där de likt självmordsbombare helt utan hämningar störtar in i en säker död för sitt land. Det är faktiskt inte ovanligt än idag i Japan att människor som svikit landet och uträttat något förkastligt tar sina liv.

Enligt legenden ska ju Amaterasu själv ha instruerat kultanläggningen Isés byggmästare. Här lades kanske också, tillsammans med templet i Izumo, grunden för den japanska så välkända och säregna arkitekturen. Det är en sägen som mycket väl kan stämma, om man tittar på hur dessa tempel är byggda. Om så är fallet är ju alla japanska hus (de som är byggda enligt den traditionella arkitekturen i alla fall) knutna samman med gudomliga ting, och på så sätt formar det en slags cirkel av liv. Om man sett lejonkungen vet man att dess innebörd är att allt går runt, när lejonen dör blir de till gräs, och antiloperna äter gräset. Lejonen i sin tur äter antiloper, så där sluts cirkeln. Vad jag menar i shintoperspektiv är att en människa föds, och får leva i den vackra heliga välden med i stort sett allt hon påträffar var dag i någon kamis tecken. Man har gudomlig närvaro runtomkring sig – till och med husararkitekturen. När en shintoist dör lever hon vidare, efter att hjärtats renhet har återställts, i form av en kami. När dennes barnbarn kommer till berget Fuji eller templet i Isé, knyts säcken ihop, generationerna möts, och sammanhållningen blir total.

Sammanhållningen inom shinto är särskilt utmärkande. Matsuri – de glada festerna och riterna går alltid i sammanhållningens namn, och både by- och statskulten kräver god samarbetsförmåga för att fungera. Att det sker tillsammans är inget konstigt för de shintotroende. Det kommer kanske av at...