Deckare

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Syfte

Syftet med den här uppsatsen är att ta reda på vad som kännetecknar en deckare och vad det är som gör att deckare har blivit så populära.


Bakgrund

Bakgrunden till att läsa om deckare är att det är en mycket omtyckt genre som många känner till.


Metod

Jag läste böcker och häften. Sedan sammanställde jag materialet och reflekterade över resultatet.


Vad är en deckare?

En deckare är oftast uppbyggd på ungefär samma sätt, även om de inte vanligtvis handlar om samma saker.
• Ett brott har begåtts
• Det finns några misstänkta
• Det uppkommer en massa ledtrådar
• Någon försöker lösa fallet.

Det finns två olika huvudsakliga deckarromaner: den tänkande och den fartfyllda. Det som kännetecknar en fartfyllda är att spänningen gradvis staplas upp i händelse efter händelse. Den är fylld med dramatik, men oftast är inte slutet så genomtänkt. Den tänkande deckaren kommer oftast mordet eller brottet i början av boken och sedan får man följa utredningen. Den är mycket segare än den fartfyllda. I en deckare pekar oftast de flesta bevisen på någon person, men i slutet visar det sig att det var någon helt annan. Någon som man absolut inte misstänkte från början. Många förknippar deckare med en klassisk engelsk miljö, med stora herrgårdar med lönngångar och betjänter.


”G” som i grav

G som i grav är en deckare som är skriven av Sue Grafton. Boken har 250 sidor med 27 kapitel. Den handlar om en privatdetektiv som hette Kinsey Millhone och som kom från Santa Teresa i Kalifornien. Hon var 33 år gammal, vägde 53 kilo och var 159 cm lång. Hennes hår var mörkt tjockt och rakt. Hon hade nötbruna ögon och en lite sämre formad näsa.
Det började med att Kinsey fick ett till synes oviktigt uppdrag av en kvinna i 50 årsåldern, vars namn var Irene Gersh. ”Kvinnan var mager som en sticka med den dödligt bleka hy som tyder på allvarlig sjukdom.” Hon fick uppgiften att söka upp Irenes mamma som inte hörts av på över 5 månader. Mamman hette Agnes Gray och bodde i en husvagn i Brawley. Kinsey antog uppdraget och åkte ner till Brawlay.

Under tiden hade en person som hette Tyrone Pattys satt henne överst på sin dödslista. Han hade anställt en man som hette Mark Messinger att mörda henne. Mark Messinger var en galen amatörmördare (alltså ingen yrkesmördare) som dödade mest för nöjets skull. Han hade en son också på 5 år som han hade med sig på sitt uppdrag.

Nere i Brawlay hittade Kinsey Agnes på ett sjukhus. De bestämde att hon skulle flyttas till ett sjukhus i Santa Teresa. På väg tillbaka till motellet kom det en bil och sköt punktering på hennes däck. Samma bil kom senare och körde in i henne ett antal gånger på väg hem till Santa Teresa. Chauffören var Mark Messinger. Hon fick stora bulor och bilen vart helt sönderslagen. Efter det ringde hon till en sorts säkerhetsvakt som hette Robert Dietz. Han skyddade henne dygnet runt. I början kom de inte så bra överens, men efter ett tag så började de fatta tycke för varandra och det slutade med att de blev tillsammans.

En kort stund efter att Agnes flyttats till Santa Teresa försvann hon igen. Hon var borta i några timmar, sedan upphittades hon och fördes till sjukhus. Saker tydde på at hon blivit misshandlad och pga. det, skrämd till döds. Efter det började saker och ting komma till ytan. Agnes var inte den hon sa sig vara. Hon hette egentligen Anne Bronfen, och hade två döttrar, Charlotte och Emily Bronfen. Båda hade dött unga. Det visade sig att båda hade blivit mördade och låg begravda under deras pappas, Patrick Bronfens, skjul. Anne hade då rymt med Irene. Under den tid Agnes (Anne) hade varit försvunnen hade hon suttit i skjulet. Redskapsskjulet var mörkgrönt och utan fönster. Såhär beskrivs det i boken: ”Boden var uppskattningsvis tre gånger fyra meter invändigt och luktade kompost, torv och blomsterjord blandat med gräsfrö och fiskmjöl. Det fanns inga fönster, endast det dagsljus som trängde in genom dörren.” Där inne fanns en arbetsbänk, massor av redskap och en massa femtonkilosäckar i ett hörn som innehöll olika saker. Under dem låg de två liken nergrävda. Det var alltså Patrick Bronfen som var mördaren. Men han fick aldrig någon chans att bekräfta det. För när Kinsey var och pratade med honom så kom Mark Messinger instormandes och sköt honom. Han tog med sig Kinsey i sin bil. Han planerade att byta henne mot sin son som han tagit ifrån hans mamma, Rochelle för nio månader sedan. Som nu hade tagit tillbaka honom. De gjorde bytet, men Rochelle kunde inte låta Mark ta hennes son igen så hon tog sin pistol och sköt honom.

Jag tycker att boken var bra. Den började lite segt, men när man väl kommit in i boken var den väldigt spännande. Innehållet var ganska annorlunda. Det var svårt att avgöra om det var en pusseldeckare eller en fartfylld deckare. Det var liksom två fall som gick parallellt med varandra. Dels var det Agnes-problemet. Den delen var en pusseldeckare eftersom: från början var man tvungen att lista ut vad fallet var, och sedan skulle man självklart lista ut vem mördaren var också. Men under tiden var hon också mordhotad och i och med det hände det saker hela tiden i princip. Så det var en blandning. Det sämsta med boken var slutet, när saker och ting kom upp till ytan. Allting kom så snabbt om vem som var vem och vem som gjort vad. Man hängde inte riktigt med. Det vart väldigt rörigt.

Denhär boken är en del i en serie. De börjar med ”A” som i Alibi sedan kom ”B” som i Brand osv. Hon har planerat att skriva hela alfabetet. Jag tipsar om att läsa den här boken framför allt eftersom den både är tänkande och fartfylld, vilket gör den dubbelt så bra. Om man orkar kan man ju börja med den första delen.


Spåren förskräcker

Jag har läst en text i Svenskaboken 8 som heter spåren förskräcker. Den handlar om en gammal gubbe som blivit mördad. Han bodde i ett jättestort hus och hade rikligt med pengar. Hans brorson är den enda personen i huset förutom den döda. Brorsonen var bara där på besök över några dagar och berättade för utredaren att han hade gått upp till sitt rum för att ta igen sig efter ett långt samtal med farbrodern. Han slumrade sedan till och vaknade av gräl på undervåningen. Han påstod att han sedan sett en man springa ut ur huset och ner för gårdsplanen. Men utredaren förstod att han ljög för att det inte fanns några spår i grusgången. I början av berättelsen kunde man läsa om att grusgången var väldigt ordentligt krattad.

Spåren förskräcker, liknar en engelsk klassisk deckare därför att miljön är den samma, en stor ståtlig idyllisk herrgård.

Personerna beskrivs inte så mycket till utseendet utan mer hur de beter sig och vilken utstrålning de har. Personen som var och hälsade på hos gubben som senare blev mördad beskrevs såhär: ”Håret stod på ända och ögonen var rödgråtna, ansiktet vitt och rösten ostadig.”

De tidsangivelser som finns i texten är inga datum eller klockslag utan bara hur lång tid olika saker hade tagit. T ex hur länge mannen som larmade sov och hur länge grälet varade.
Man får inte reda på något motiv till mordet, men man skulle kunna tänka sig att det handlade om något arv eller dylikt.


Olika författare

Den första deckarförfattaren hette Allan Poe. Han var en mycket duktig författare. Oftast hade han inslag av övernaturliga krafter i sina berättelser. Poe ansåg att skräck för det övernaturliga, sånt som människan inte riktigt kan förklara, är naturligt. Han var väldigt duktig på att skriva psykologiskt gripande deckarnoveller. Hans första bok hette Mordet på Rue Morgue, och kom ut 1841.

Andra deckarförfattare är Henning Mankell och Jan Guillou. Jan Guillou skriver inte bara deckare. Han har skrivit mycket annat också. Hans mest kända deckare, eller spion- och agentroman, är serien om Carl Hamilton. Den finns även som tv-serie.

Några kända barnboksförfattare är Astrid Lindgren, som har skrivit om Kalle Blomkvist. Enid Blytons Fem-böcker är väldigt kända. De finns som tv-serie, och är mycket spännande.


Person och miljöbeskrivningar

Älskade Poona:
Boken är skriven av en tjej som heter Karin Fossum. Hon ger i den här boken fler miljöbeskrivningar än personbeskrivningar. Hennes miljöbeskrivningar är väldigt detaljrika och långa. Hennes beskrivning av samhället Elvestad låter såhär: ”Gunder bodde i ett samhälle som hette Elvestad. Det hade tvåtusentrehundrafyrtiosju invånare. En träkyrka från medeltiden, restaurerad nittonhundrasjuttio. En bensinstation, en skola, ett postkontor och ett värdshus. Värdshuset var en ful blandning av barack och visthusbod, det stod på pålar och en brant trädtrappa ledde upp till entrén.” De personbeskrivningar hon hade var också väldigt detaljerade och långa.

”G” som i grav:
Sue Grafton som har skrivit boken har oftast ganska korta person- och miljöbeskrivningar. De är inte så detaljrika. Hon sprider oftast ut beskrivningarna i berättelsen. I intrigerna händer allting väldigt snabbt och det kan vara svårt att hänga med. Eftersom den här boken är översatt från engelska till svenska, så är det inte enbart författarens skrivsätt som boken är skriven i, utan översättarens skrivsätt påverkar en del också.

Bortom sanningen:
Av Anne Holt. Denhär boken är skriven i Jag form. Person och miljöbeskrivningarna är ganska utspridda. Oftast när Anne börjar berätta om en ny person så börjar hon ganska korthugget. Först lite senare växer karaktären fram i bilden. Exempel på det är beskrivningen av Jens Puntvold: ”Han var i mitten av de fyrtio, hurtfrisk, blond och barnlös. Till råga på allt var han sambo med TV2:s snyggaste meteorolog och ställde villigt upp på intervjuer med eller utan henne.” Det var allt som stod om honom just där. Lite senare i boken börjar man märka hur han är som person.


Inledningar Till Deckare

Jag har jämfört några olika inledningar till deckare för att se likheter och skillnader mellan dem och för att få djupare perspektiv på olika sätt att inleda en deckare på.


”G” som i Grav: Av Sue Grafton. Boken är skriven i Jagform. Det börjar med att huvudpersonen Kinsey Millhone berättar om sig själv. Citat: ”Jag är privatdetektiv med licens från myndigheterna i Kalifornien, (numera) trettiotre år gammal, femtiotre kilo kvinna i ett fodral på 159 cm. Mitt hår är mörkt tjockt och rakt.” Sedan berättar hon lite om var hon står nånstans i livet. Man får följa henne i hennes vardagsliv fram till själva fallet.

Stenarna skola ropa: Av Rudith Rendell. Första meningen i boken berättar om varför Eunice Parchman (som hon hette) mördade familjen Coverdale. Såhär lyder den: ”Eunice Parchman mördade familjen Coverdale därför att hon inte kan läsa eller skriva.” Jag har inte läst hela boken, men det första kapitlet tyder på att boken är en pusseldeckare, eftersom boken börjar med att avslöja mordet.

Bortom sanningen: Av Anne Holt. Boken börjar med att berätta om en ensamströvande gatuhund. Den beskriver vad hunden måste göra för att kunna överleva. De första fem sidorna är skrivna ur hundens synvinkel. Det var den som ledde fram till liken. Exempel ur texten: ”Vittringen av mat var intensiv och han tvekade inte längre. Snabbt haltade han in i lägenheten men tvärstannade i tamburen. Han morrade dovt och visade tänder mot mannen på golvet. Ingenting hände. Hunden närmade sig, nyfiken nu, mer nyfiken än ängslig. Varsamt stack han nosen närmare den odödliga kroppen.”


Mordet I Midway

Det var en varm sommardag. Solen sken med ett varmt gyllene ljus ner över den vackra parken. Barnen lekte i på lekplatsen som låg mitt i parken. Lekparken bestod av en klätterställning och en gungställning. Ljudet från barnens skratt ekade mellan pilträden som omringade parken. Parken var mycket känd för sin idylliska joggingrunda. Det var så fridfullt med fåglarnas sång som ljöd i hela parken. Den var också en perfekt plats för en picknick. De satt flera par med picknick korgar på den stora gräsmattan. Gräsplätten var avskärmad från lekparken och joggingrundan med ett gäng buskar. Parken låg mitt i centrum i den lilla staden Midway.

Två av paren var Elin och Micke, Linda och Joakim. De satt i utkanten av gräsmattan i närheten av buskarna. Fåglarna kvittrade i buskarna. De började plocka upp maten ur korgen. Linda var en lång och självsäker tjej med gyllenbrunt hår och mörkbruna ögon. Hon var den där sortens tjej som inte var rädd för att säja vad hon tyckte om olika saker. Elin var lite kortare än Linda. Hon hade blont hår och gråblå lysande ögon, och så var hon var väldigt smal. De satt och pratade med varan medan Micke och Joakim var iväg för att kolla in kiosken på andra sidan gräsmattan. Kiosken var inte stor, kanske sådär en 5 kvadratmeter. Där inne kunde man köpa godis, korv, hamburgare och vissa matvaror. I disken stod det en man i 50 årsåldern. Han hade kort brunt hår med inslag av grått och bruna ögon. Han såg väldigt sur ut med nerhängande mungipor och buskiga ögonbryn. Micke gick in i kiosken. Han kollade runt lite, det var första gången de besökte kiosken. Han hade varit i parken förut. Men han hade inte varit inne i kiosken. Expediten blev lite otålig. Det märktes att han inte var helt glad över att Micke bara strövade runt i affären utan att köpa någonting. Micke kände sig tvingad till att köpa en chokladkaka. När han kom ut ur kiosken stod Joakim och flinade åt honom. Joakim var av den där typen som gärna kunde skämta om saker han inte borde skämta om. Han hade mörkblont hår och blågröna ögon, och en väl markerad haka. Han hade en liten skäggstump längst ut på hakan. De gick tillbaka till Linda och Elin.

De satte sig och åt. När de ätit klart så lade de sig i solen och jäste. Solen lekte i deras ansikten. Det slutade med att de somnade. Elin vaknade först. Hon kände sig lite trött, men bestämde sig för att plocka undan efter picknicken istället för att somna om. Medan hon gjorde det vaknade de andra. De hjälpes alla åt med att plocka undan. De satte sig ner igen och öppnade en vinflaska. Plötsligt kände Elin sig lite kissnödig. Hon berättade det för de andra. Hon frågade om Mark hade sätt någon toa inne i kiosken. Det hade han inte, och han hade ingen lust att gå tillbaka och fråga.
- Du får väl gå i buskarna där borta, föreslår Linda.
Nja, kanske tänkte Elin. Men hon kände att hon inte hade något val. Hon gick bort till buskarna och uträtade sina behov. De andra satt kvar. Linda lade sig ner med huvudet i Joakims knä. Joakim lekte med en slinga ur hennes hår.
Plötsligt hördes ett gällt skrik bortifrån buskarna. Alla tre satte sig spikrakt upp. Sedan kom Elin springandes det snabbaste hon kunde ner för slätten. Hun snubblade ner på filten rakt ner i Mickes famn. Hon grät hejdlöst de närmsta fem minuterarna. De andra satt som frågetecknen, uppskärrade av Elins skrik. Det dröjde väldigt länge innan de fick ett enda vättigt ord ur henne. Hon började svamla om att hon sätt död en tjej i buskarna. Linda gav Joakim en menande blick. Joakim nickade tillbaka.
- Ok, jag och Micke går och kollar om det är något där. Linda, du kan väll ta hand om Elin så länge?
- Ja.
Medan Joakim och Micke gick för att kolla buskarna slutade Elin att snyfta. Hon såg på Linda med en skräckfylld blick. Sedan kände hon en ny våg av skräck och rädsla bubbla upp. Hon kastade sig i Lindas famn och borrade ner sig. Hon kände sig tryggare på så sätt. Linda försökte trösta henne så gott det gick. Länge satt de så innan Elin satte sig upp ordentligt och tittade bort mot buskarna. De såg Micke och Joakim på väg mot dem. De var vita i ansiktet.
- Nå? Sa Linda. Hittade ni någonting?
Först var det ingen som svarade. Efter en lång stunds tystnad nickade Micke försiktigt.
- Ja det låg en kvinna i busken. Hon såg ut att vara i 20-årsåldern med långt brunt hår och solbrun hy. Hon var mycket vacker med sin välformade haka och fylliga läppar. Med tanke på lukten bedömde han att hon legat där i ca en vecka.
Joakim stod tyst bredvid och stirrade ner på sina fötter.
- Någon måste ringa polisen, sa Linda.
- Jag kan, sa Micke och fiskade upp sin telefon ur bakfickan.
Han slog numret till polisen. En tant i andra änden svarade. Han beskrev var den döda kvinnan låg och var de befann sig för tanten. Hon sa att hon skulle skicka en bil snarast möjligt. Han tackade och lade på. Sedan satte de sig ner för att vänta på polisen. Det dröjde ca tio minuter innan de såg polisbilen. Två polismän i uniformer kom emot dem. Den ene var en reslig man i 30 årsåldern han hade mörkt, lockigt hår och bruna ögon. Den andre var lite kortare och betydligt knubbigare. De gick fram till picknickplatsen.
- Vem av er är Micke? Frågade den knubbige mannen.
- Jag är, svarade han.
- Mitt namn är Martin Kvist, sa han och räckte fram handen, och det här är Hans Eriksson. Micke skakade hand med dem båda två.
Sedan visade han dem till liket. Poliserna tittade på liket, sedan, utan att röra en min tog den ene upp sin mobil och ringde till någon, antagligen polisstation. Sedan visade han Micke tillbaka till picknickplatsen. Snart var området avspärrat och allt fler poliser dök upp. Liket placerades i en svart påse och kördes iväg för undersökning. Parken var nu tom på folk. Där fanns nu bara poliserna och de själva. De satt och väntade på att någon skulle ge dem lite uppmärksamhet. Efter ungefär en halvtimme kom kommissarie Kvist fram till dem.
- jag skulle vilja prata med den personen som fann liket.
- Det var jag, sa Elin. Hon hade samlat sig nu.
- Jag skulle vilja ställa lite frågor till framför allt dig, men också till er andra.
- Ja
- Hur kom det sig att du hittade liket?
- Jag behövde gå och kissa, jag hade inte kunnat hålla mig länge till. Jag gick in en bit i busken för att jag inte skulle synas. När jag var klar såg jag någonting bredvid mig. När jag tittade närmare på det och såg att det var en arm. Jag kastade den ifrån mig och ställde mig tvärt upp. Det var först då jag såg hela ansiktet på henne. Sen fick jag panik och rusade ner för slätten bort till de andra.
- Jaha, jag förstår, sa han. Vad var klockan ungefär du hittade henne?
- Låt mig tänka… hon måste ha varit ungefär halv tre. Vad är klockan nu?
- Kvart över fyra, svarade han.
- Ja då stämmer det ganska bra.
- Känner någon av er igen personen?
- Nej, svarade Elin och Micke.
Det tog en liten stund sedan sa slutligen Joakim nej också.
- Bra! Här är mitt numer, ring om ni kommer på något som polisen bör veta.
Sedan blev de ombedda att lämna det avspärrade området. De gick hem till Elin och Micke. De sa inget till varandra på hela vägen hem.

Elin och Micke bodde i en liten tvåa på tredje våningen med utsikt mot parken. Köket matsalen och vardagsrummet satt ihop. I det andra rummet var det sängkammare och arbetsrum. De hade en liten toalett och en skrubb också. De gick in i vardagsrummet. Elin började plocka ur picknickkorgen. Det låg en besvärande tystnad i rummet. Micke bröt den genom att sätta på TVn.
En timma senare gick Linda och Joakim hem. Elin började med maten. En stund senare satte de sig ner och åt.

Nästa dag vaknade Elin med ett ryck. Hon hade drömt en hemsk mardröm om gårdagen. Klockan var ungefär halv sju. Hon gick upp och tryckte på knappen till kaffeapparaten. Sedan satte hon sig vid frukostbordet med tiningen och skummade igenom sidorna. Ungefär en kvart senare kom Micke in i köket. Han tryckte ner två skivor i rosten och tog upp en av de tidningsdelar som Elin redan läst klart.
- Jag tycker att vi borde hälsa på Linda och Joakim idag, sa Elin.
- Ja det borde vi. Vi kan väll gå över till dem efter frukosten, föreslog Micke.
- Det låter bra.
När de ätit klart och gjort sig i ordning gick de bort till Linda och Joakim som bodde ungefär tre kvarter ifrån dem själva. De bodde också i en liten tvåa. De ringde på dörrklockan. Linda öppnade Hon gick fortfarande omkring i morgonrock. De gick in i huset. Joakim satt vid frukostbordet och knaprade på en smörgås. De slog sig ner vid frukostbordet i väntan på att de skulle äta upp. Det regnade den dagen. När Linda och Joakim gjort sig i ordning bestämde de sig för att spela monopol.
Någon timme senare började spelet nå sitt slut. Linda ledde. Hon hade flest gator med hotell på, men Micke hade mest pengar. Det slutade med att Linda vann. De plockade undan spelet och slog på TVn. En stund senare knackade det på dörren. Linda gick och öppnade. In kom fem stycken poliser.
- Joakim, vi skulle vilja att du följer med oss till stationen.
Joakim stirrade på dem med uppspärrade ögon, men han rörde inte en min. Istället frågade Micke varför då? Polisen svarade att de hade fått reda på den dödes identitet. Hennes namn var Helena Rydal. Hon var prostituerad, och vi har fått reda på att Joakim haft ett förhållande med henne. Linda flyttade blicken från polisen som just talat till Joakim. Hennes blick var förvirrad. Den var både frågande, tvivlande, ilsken och ledsen på samma gång. Hon viste inte riktigt vad hon skulle tro. Joakim mötte inte hennes blick. Hen hade hittat ett litet spännande hål på vänster strumpa som han mycket hellre tittade på.
Sedan gick poliserna tillsammans med Joakim. Linda stängde dörren efter dem. Hon hade inte riktigt klarat av att smälta informationen hon just fåt reda på. Hannes blick var tom och uttryckslös. Plötsligt föll allt på plats. Hon kände sig som om en pil skjutits in i hennes bröst. Hon skrek till av hysteri innan hon sjönk ihop som en klump. Hon grät. Elin sprang fram till henne och försökte trösta henne.

På stationen leddes Joakim in i ett förhörsrum. Där inne var det trångt och litet. Det satt ett litet fönster på ena sidan av rummet. Mitt i rummet stod det ett bord med två stolar kring. Joakim satte sig på en av stolarna. Mitt emot honom satte sig kommissarie Kvist. Han inledde samtalet
- Det här är kommissarie Kvist. Klockan är kvart över två, förhör med Joakim Andersson, misstänkt för mord på 20 årig kvinna, inleds.
Sedan satte han sig till rätta och riktade blicken mot Joakim.
- Kvinnan som hittades mördad har nu blivit identifierad. Hennes namn som du redan vet är Helena Rydal. Hon höll på att utbilda sig till läkare, men hade som extra inkomst jobb som prostituerad. Hon hade ganska många kunder, och du var en av hennes stammisar. Hur kommer det sig att du inte berättade detta för polisen när vi frågade dig om du kände igen henne?
- Jag kan inte minnas att ni frågat mig det, svarade Joakim kort.
- Jo det gör du nog. Helena anmäldes försvunnen den elfte juli. I hennes dagbok var den sista inskrivna dagen tionde juli. Där står det att du varit där hos henne. Det står också att ni hade haft ett gräl då. Vad handlade det om?
- Det minns jag inte riktigt.
- Jag kan fräscha upp ditt minne åt dig lite om du vill. Ni grälade om betalningen. Hon ville ha lite mer en vad du var villig att betala. Sedan hotade hon om att hon skulle gå och berätta för din flickvän vad du hållit på med. Det står i hennes dagbok att du sedan lämnat lägenheten och smällt igen dörren. Hon hade sett hur du gått iväg till din bil från sitt fönster på femte våningen. Sedan står det såhär, jag citerar: ”plötsligt ändrar Joakim riktning han går upp mot lägenheten. Jag undrar vad han vill nu.” Sedan står det inget mer. Det var det sista hon skrivit i sin dagbok. Vad hände sen Joakim?
- Jag gick upp för att hämta min plånbok. Det var allt.
Kvist såg tvivlande på honom en lång stund, och när han inte rörde en min sa han bara tillslut jasså du, lite besviken över att hanns psyknings försök inte funkande. Sedan fortsatte han:
- Dödsorsaken var ett stick med antagligen en kökskniv rakt in i bröstet. Det saknas en kniv i Helenas knivuppsats. Hon hade också bulor och andra sår som tyder på misshandel.
- Och du tror att det är jag som mördat henne? Frågar Joakim.
- Vill du veta vad jag tror? Jag tror såhär: efter att du smällt igen dörren till Helenas lägenhet går du med bestämda steg ner till bilen. På vägen tänker du på vad Helena sagt. När du kommer fram till bilen stelnar du till. Tänk om Helena verkligen berättar för Linda om erat förhållande. Det kan du inte låta hända, så du vänder på klacken och går raka vägen up tillbaka till Helena. Du säger till henne att hon absolut inte får berätta för Linda om er, men hon lyssnar inte. Så du slår henne. Du slår och slår. Det känns riktigt skönt att ge utlopp för din vrede. Helena blir medvetslös. Plötsligt kommer du på vad du gjort. Du vet inte riktigt vad du ska göra. Du kommer inte på någon bättre lösning än att göra dig av med henne för gått. För du kan ju inte riskera att hon går till polisen Så du tar en av hennes köksknivar och sticker henne en gång i bröstet. Hon är död. Sedan gör du dig av med mordvapnet och släpar ner henne in i parken in under buskarna. Eller har jag rätt?
- Nej jag har inte mördat någon.
- Det var hennes mamma som anmälde henne saknad. De hade bestämt att de skulle ha familjemiddag hela familjen. Men varken Pappan eller hon dök upp. Pappan hann inte av andra orsaker, men Helena borde ha varit där. När hon inte svarade när de ringde nästa dag så anmälde de henne saknad.
- Jaha.
- Jag tror vi avbryter förhören för idag. Vi vill ha kvar dig här på stationen. Jag ska visa dig till din cell.
- Skulle jag kunna få ringa ett samtal först?
- Visst det går bra.
Joakim ringde hem till Micke. Micke svarade. Han berättade hela versionen för honom och att han skulle få tillbringa natten i finkan. Sedan bad han Micke hälsa Linda ifrån honom. Det skulle han göra.
Micke gick bort till Elin.
- Vem var det frågade Elin.
- Det var Joakim.
- Det svinet. Hur vågar han ringa hit? Vad ville han?
- Han förklarade för mig vad som hade hänt vi förhöret. Jag tror inte att det var han som gjorde det. Han skulle aldrig mörda någon.
- Vem skulle det annars vara?
- Det vet jag inte. Men jag tänker ta reda på det.
Fast det fick bli nästa dag i sådana fall. För klockan var mycket och båda var trötta. De gick och la sig.

Nästa morgon vaknade de av att någon knackade på dörren. Det var Linda. Hon var helt söndergråten och hade antagligen inte sovit en blund på hela natten. Det var Elin som öppnade. Så fort hon hade fåt upp dörren kastade sig Linda i hennes famn. Elin ledde henne till sängen och la henne där. Hon sa till henne att hon måste få lite sömn. Linda gjorde lydigt som hon sa. Elin satt och klappade hennes hand enda tills hon somnade, vilket inte tog så lång tid med tanke på att hon inte sovit något på hela natten. Micke var redan uppe och satt med en kaffekopp i ena handen och ned tiningen i andra. Elin följde hanns exempel. De satt där en stund innan Micke gick bort till garderoben för att byta om. Han visste att an på något sätt skulle bevisa att Joakim var oskyldig. Men han visste inte hur. Han hade ingen aning om var han skulle börja ens en gång. Det fanns ju inga andra misstänkta, så han fick börja om från början. Han gick ner till parken för att söka ledtrådar där. Avspärrningstejpen var borta. Antagligen eftersom de trodde att de redan löst mordet. Han gick bort till busken i hopp om att hitta någon ledtråd som polisen missat. Först tänkte han att han borde försöka hitta mordvapnet. Men mördaren var nog inte så dum att han lät det ligga och drälla någon stans. Han stod på kulle och tittade på parken. Helena vart ju mördad i sin lägenhet. Alltså måste mördaren ha släpat henne till busken. Någon borde ju ha sett dem. Han kom och tänka på gubben i kiosken. Han kanske hade sett något. Motvilligt gick han bort till kiosken. Gubben såg lika sur ut som vanligt.
- Ursäkta mig, Jag undrar om jag skulle kunna få ställa några frågor till dig?
- Och vad får dig att tro att jag ställer upp på det, snäste gubben surt. Tror du inte att jag fått nog av frågvisa poliser de senaste dagarna
- Jag är inte någon polis. Jag försöker bara hjälpa en kompis.
- Jaha, vad är det du vill veta da?
- Jag undrar bara om du händelsevis råkade se någonting ovanligt på kvällen den tionde juli?
- Nej det gjorde jag inte. Jag hade fullt upp med att sortera in de nyanlända varorna på lagret.
- Jaha, de var väll det. Tack så mycket.
Gubben grymtade lite till svar.
Gubben i kiosken var alltså en nitlott. Vad skulle han nu hitta på? Det hade varit mycket lättare om man haft ett mordvapen med i bilden. Nu hade han ingenting alls att gå på. Han bestämde sig för att berätta vad han trodde för kommissarie Kvist och be honom om hjälp. Han hämtade bilen och åkte bort till polisstationen. Han gick in till receptionen och frågade efter Kvist. Det tog några ögonblick innan receptionisten slutligen svarade att han hade andra rummet till höger. Micke tackade för upplysningen och gick bort till hans rum. Det stod skrivet på en mässingsskiva uppsatt på dörren Kommissarie M. Kvist. Micke knackade på dörren. Någon på andra sidan ropade: kom in. Micke vred om handtaget och gick in. Vid ett skrivbord med höga staplar av papper och oordning satt Kvist djupt försjunken. Han tittade upp mot Micke och log ett snett leende.
- Hur kan jag hjälpa dig? Frågade han.
- Jag undrar en sak om Helena-fallet.
- Jaa, sa han otåligt.
- Jag tror inte att ni har hittat den skyldige.
- Och varför tror ni inte det?
- Därför att jag känner honom. Han skulle aldrig göra någonting sådant.
- Nähä, och vem skulle det annars vara?
- Kanske någon i familjen, föreslog han. Skulle jag inte kunna få adressen till någon i hennes familj för att bara kolla upp det?
- Ja okej da. Men vi har redan kollat dem och vi kom inte fram till något. Men ni kan väll få den.
- Tack så mycket.
Han tog emot adressen och gick till bilen. Han bestämde sig att han skulle köra direkt dit för säkerhetens skull. Adressen ledde honom till ett stort fint hus med stor trädgård både fram och bak. Helenas familj var antagligen väldigt rika. Ha gick fram till dörren och knackade på. En dam i femtio årsåldern öppnade. Hennes hår hade börjat bli gråt och hon började få rynkor i ansiktet.
- Är det ni som är Fru Rydal?
- Ja det stämmer Eva Rydal. Vad gäller saken?
- Jag undrar om jag kunde få ställa några frågor angående er dotters död.
- Ja det går väll bra antar jag.
- Först skulle jag vilja fråga hade din dotter några fiender eller personer som ogillade henne?
- Nej inte direkt, eller jo hennes far Peter Rydal. Han har aldrig gillat de...