En dag

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag närmar mig nu. Molnens gula ljus lyser upp min väg. Där framme är det slutgiltiga mål som jag drömt om så länge. Natt som dag, dag som natt. Drömmen talar om för mig att livet är något.

Det var en helt vanlig morgon i mitten av april. I takt med väckarklockans alarm steg också solen. Strålarna lyste in genom persiennernas glipor och jag kunde skymta de små björklövens klara färg.

Jag slängde av mig täcket och satte ner fötterna. Nästa steg var att lyfta upp rumpan och hoppa upp till en stående och rak position. Lika bra att göra det snabbt, lidandet blir inte så utdraget då. Jag satte på mig mina nyinköpta dieseljeans. En rosa och feminin singoallatröja lät jag pryda min överkropp. I köket stod mamma som vanligt och dukade fram frukost. Jag gick tveksamt emot henne och möttes av en grå blick som noggrant studerade mig uppifrån och ner.
– Vet du hur du ser ut i den där?
– Vad menar du? frågade jag i samma sekund som jag satte tänderna i en ostbaguette.
– Mina försök att ge dig en realistisk självbild har uppenbarligen misslyckats. Du ser på gränsen till tjock ut i den där tröjan, ser du inte det? Dina armar klär inte i kortärmat.

Jag lämnade ostbaguetten på köksbänken och rusade uppför trappen och in i mitt rum. Jag greppade skolväskan och den nya Gucci-jackan och nästan flög ner för trappen och ut genom den tunga ytterdörren som jag slängde igen bakom mig. Tårarna rann längst mina rougefärgade kinder.

Kärleken mellan föräldrar och barn ska ju vara villkorslös, men det är den inte mellan oss. Det har den aldrig varit. Ingen kan föreställa sig känslan av att bli kränkt och dagligen trakasserad av sina egna föräldrar. Föräldrar ska fostra sina barn till bra självkänsla, men hur lyckas man med det, om man samtidigt kränker dem? Man kan dra liknelser med att skala ett äpple, och sedan säga ”Bli inte brunt”. Det går helt enkelt inte. Föräldrar har som uppgift att försvara sina barn mot att bli illa behandlade. Men vem ska försvara barnet, om det i själva verket är föräldrarna som utför handlingarna?

Jag suckade och började gå mot skolan, längst samma väg och på samma sätt som jag alltid gjort. Ytterligare ett hål hade borrat sig in i mitt hjärta den här morgonen . Snart skulle det nog gå sönder, krossas, eller helt enkelt bara försvinna.

Träden hade förändrats. Dess löv såg ut att börja mörkna, och kanske dö. Konstigt.

Direkt jag öppnade skolporten möttes jag av Ebba och Greta. De tog tag i mig i varsin hand och började prata om att Johan skulle ha fest till helgen, och att han ville att jag skulle komma. Jag skrattade högt och ljudligt, utan att visa några antydningar på den besvikelse som färgat min morgon. De förstod aldrig och det skulle så förbli.

Till lunchen hade husmor lagat hamburgare och ett potatismos som var gjort på riktig potatis, inget pulver. Trots den ljuva potatisdoften som gjorde att magen knöt ihop sig ytterligare, så lade jag ingenting på tallriken. Bara en knäckebrödsskiva och lite sallad. Det var precis att jag klarade det, för hungern var verkligen stark. Jag blev kallad till ett runt bord där det knappt fanns någon plats.
- Klart att du ska sitta här med oss, vi vill det!
Jag satte mig ner och började tillsammans med de andra, högljutt diskutera the Hives konserten som skulle bli månadens höjdpunkt.
- Varför äter du ingenting Lotta? frågade Kajsa mig helt plötsligt.
- Är inte sugen, sa jag bara och tittade bort.
Även fast Kajsa är min bästa och äldsta vän så ville jag inte berätta för henne hur det egentligen var. Det skulle eliminera hennes bild av mig. Mammas alltför regelbundna kommentarer kring min vikt hade satt spår hos mig. Är ämnet värt att kommenteras så ofta, måste det väl ändå ligga något realistiskt i det? Så kändes det i alla fall. Efter varje negativt inlägg om sin kropp börjar man analysera den. Man blir medveten om detaljer som man tidigare inte ens visste existerade. Känslan av att ha en kropp som inte duger speglar också av sig i det mentala. Kroppen och huvudet hör ju ihop, så varför skulle det inre betyda något om inte det yttre gör det?

Kajsa tog emot svaret och jag tror faktiskt att hon gick på det. Trots att vi känt varandra sedan barnsben så känner inte Kajsa mig. Inte på riktigt. Hon älskar mina föräldrar, tror att jag får allt jag pekar på, både gällande killar och materiella ting. Hon tror att allt är så bra och perfekt.

På lektionen efter lunch behövde jag en paus. Jag satt mig ner med väskan i knäet och började röra omkring. Längst ner hittade jag en gammal tanke- och tipsbok som jag hade fått av mamma på alla hjärtansdag för några år sedan. Från början hade den varit havsblå, men nu var den bara blå med inslag av grått. Bokens rubrik var ”Låt oss förändras!”. Jag synade texten och blev illa till mods. En isande och ledsam känsla drog genom kroppen. Boken var fylld av skönhetstips och råd om hur man skulle bli en roligare och smartare människa. Dessa varvades med olika citat. – Kan man aldrig få vara som man är? viskade jag lågt för mig själv.

Många nätter har jag gråtit mig till sömns på grund av den här boken. Jag har alltid velat vara på ett annat sätt, kanske skulle man bli mer omtyckt då. Kanske skulle man få en godnatt kram, eller ett ”jag älskar dig”. Den här förbannade boken har bara gett mig ångest. Den säger hur man ska vara, men jag är inte så. Jag är bara ett hopplöst fall. Det vet mamma innerst inne också, men hon vill inte säga det högt. Hon hoppas väl på en förändring, genom att ge mig sådana här ”presenter”. Men det är bara ett meningslöst slösande av pengar.

Efter skolan gick jag och Ebba snabbt hem till mig. Under den sista lektionen hade det pipit i telefonen, ”Avsändare: Johan”. Mina och Ebbas blickar mötte och sa att jag inte skulle öppna det förrän vi kommit hem till mig.

Johan hade varit efter mig i några veckor. Visst blev jag smickrad, men jag brydde mig ändå inte om honom. Han är bara precis som alla andra, geléhår, Lee-jeans och märkeströja. I meddelandet ville han bara påminna om festen. Med ett falskt leende och låtsaslysande ögon tittade jag på Ebba. Hon får tro vad hon vill, man slipper tjatet då. Egentligen ville jag bara vara ensam, bara vara. Ingen skulle kommentera eller analysera sitt beteende eller sätt att vara. Inga krav att vara på ett speciellt sätt för att behålla sina vänner.

Det är väldigt enkelt att lösa problemet egentligen, att bara få ett stopp på allt. En snara kanske, eller bara ett hopp.

Vid fyratiden kom pappa hem. Han hälsade, på gränsen till överdrivet artigt på Ebba, men ägnade mig knappt en blick. Jag har egentligen slutat att analysera det, det har blivit en vana. Ebba var snabb med att poängtera att min pappa var så ”himla trevlig”. Hon visste inte hur han kunde vara. De dagar han hade mycket på jobbet, kunde han helt oprovocerat komma in på mitt rum och skrika åt mig. Han sade ord som inget öra borde behöva höra. Han uttryckte att jag var misslyckad, att det var mitt fel att han inte fick det liv han ville och att jag bara var i vägen. Många gånger stod mamma utanför och lyssnade. Hon har inte erkänt, men jag vet att hon har gjort det. Min mamma höll med om att jag var värdelös, misslyckad och otillräcklig. Oftast brukade jag bara gråta en skvätt för att sedan blockera tankarna och försöka sysselsätta mig med något annat.

Hela kvällen satt jag och Ebba i soffan och tittade på film. Den var så dålig att vi somnade lagom till slutet. Innan hon Ebba begav sig hemåt så påminde hon mig om tjejkvällen kommande helg.
– Glöm den inte. Du måste komma!

Jag tror att det är bäst att kliva upp med höger ben först. Det sa alltid min gamla faster, att det gav tur att börja med...