I Sverige grundas lagstiftning av barns rättigheter på FNs Barnkonvention. Med ratificerandet av FNs Barnkonvention följer skyldighet att se till att barnens bästa alltid kommer i första hand. Barn har rätt till liv och utveckling, att säga sin mening och att få den respekterad. Emellertid, visar flera forskningsrapporter att barn som försummas i sin hemmiljö också försummas av de samhällsinsatser som är till för att hjälpa dem. De barn som har det svårast, de som växer upp i riskmiljöer (kriminella och asociala familjer) riskerar, enligt flera vetenskapliga studier, att som vuxna hamna i kriminallitet och missbruk. Att barn är en utsatt grupp i samhället är ingen nyhet men att barn som har det svårt försummas i den svenska barnavården är alarmerande. Uppsatsens syfte är att belysa dels barnperspektivets komplexitet rent definitionsmässigt dels hur barnperspektivet praktiseras och tillämpas i sociala barnavårdsutredningar. Min ambition är att lyfta fram diskrepanser i den rådande barnperspektivsdiskursen med fokus på institutioner, myndighetsorganisationer och sociala praktiker. Uppsatsen tar sin utgångspunkt i uppfattningen att barnperspektivet måste förstås i ett större samhang och inkorporera både samhälleliga normer på makronivå och individuella handlingar på mikronivå. För att uppnå förståelse av barnperspektivets komplexitet har jag med hjälp av erhållna berättelser från socialsekreterare och analyser av barnutredningsakter använt diskursanalys som teoretiskt och metodologiskt verktyg. Med diskursanalys som teoretisk och metodologisk ram har jag kunnat utskilja en existerande diskursordning av barnperspektivet som med olika diskursiva framställningar påverkar den sociala praktiken. Det finns med andra ord flera motsägelsefulla diskurser som antingen enskilt eller gemensamt verkar för betydelsefixering av barnperspektivet. Inom diskursrodningen råder det flera olika begreppsbestämningar, förhållningssätt och tolkningar av b...
