Kvinnor och Äppelträd

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Moa Martinsson
1933

Boken börjar när mor Sofi och Fredrika bestämmer sig för att bryta mot alla socknens seder och börja bada, varje vecka! Det blir stor uppståndelse i byn där de båda kvinnorna bor. Två fullvuxna, nästan gamla kvinnor, som badar tillsammans varje fredagskväll! Det tisslas och tasslas om det överallt och det börjar gå underliga rykten. Inte blir det bättre när mor Sofis äldsta dotter börjar med samma dumheter som de andra.
Mor Sofi anses som syndig. I det lilla bönehuset som finns inrättat i byn ber man, man ber och sjunger psalmer så att inte djävulen skall sätta samma straff på alla i byn som han troligen kommer att drabba mor Sofi.
Tillslut driver byborna mor Sofi i graven. Hon står inte ut med att alla i byn baktalar henne, så hon tar sitt liv.

Två generationer senare lever två av hennes ättlingar inne i storstadens förorter. Sally och Ellen. De är helt ovetande om varandra. Det enda det har gemensamt är berättelserna om mor Sofi. Sally, som har ärvt mor Sofis blonda hår och vackra leende. Hennes farmor är mor Sofis ”oäkta” barn, det barn som hon adopterade bort för att hon fått det utanför äktenskapet. Ellen är mörk och gladlynt. Hon bor i den stora stadens gränder, där allting händer, där det finns spöken och råttor i alla mörka hörn. Hennes mor dör i lungsot så Ellen får flytta runt till olika tanter. Hon bor hos snälla tanter och hos otäcka tanter.

När både Sally och Ellen är vuxna så råkar det i varandras vägar.
De flyttar till samma by och deras liv vävs ihop till en väv med trådar av vänskap, lidelse och sorg.


Kvinnor och äppelträd är en bok som innehåller mycket känslor. Det finns kärlek och hat i många olika grader. Det enda som skiljer kvinnorna åt är deras val i livet. När de gjorde dessa val hade de inte en aning om hur det skulle gå längre fram. Den ena valde en bra man. Hon fick en hänsynsfull och omtänksam svärfar. En svärfar som kunde göra allt för Ellen. För i den unga flickan såg han den kvinnan han själv gift sig med för så många år sedan. Sally däremot, gifter sig med helt fel karl. En man som super och leker rövare varje dag och en svärfar som är ännu värre.

I dessa kvinnors liv är det valen som de gör som utformar deras liv. Det är precis så i alla människors liv. Det spelar ingen roll om man är Baron eller Rallare, de val man gör formar den person man blir.

Den här boken är bra. Jag trodde inte att den skulle vara det, och jag trodde fortfarande inte på det när jag läste den. Men när jag lagt ifrån mig den efter att ha läst sista sidan så visste jag att den var bra. Det är inte förrän man går igenom boken i sitt eget huvud som man förstår vad det är man har läst och vad det var som var bra, eller dåligt med boken. Saker som kan tyckas vara dumma och enfaldiga när man läser det blir vackra och meningsfulla när man har tänkt över det.

”Sally vet ju inte om detta, hon går där i iver och glädje och väntar på någon att tala med: näst Beda är ändå mamma den bästa att tala att tala om saker för, och att få sticka åt mamma femtio öre det ska bli det bästa.”
Sid. 33

Att ett litet barn som bara är sju år gläds åt att ge sin mamma pengar är ganska ovanligt nuförtiden. Idag skulle barnet tänka ut allt som skulle köpa för slanten, inte vara glad över att ge bort den.

När min egen lillasyster var yngre än hon är nu fick man inte ens se hennes pengar. Ständigt räknade hon dem och höll full uppsikt över dem. Den som rörde dem var det inte roligt för. Jag försökte få henne att förstå att den glädjen blir större om man delar med andra, men efter ett tag upptäckte jag att ett sådant litet barn inte kunde förstå hur det skulle gå till.

Sally förstår. Hon får en femtioöring, och utan en tanke på någon godisaffär så går hon in för att glädja sin mamma. Det är klart att ett fattigt barn lär sig sådant. Men det skulle vara bra om alla barn, utan att det spelar någon roll hur mycket pengar dom har, får växa upp med lite ödmjukhet.

Boken talar ett väldigt klart språk om hur det var på den tiden. Moa försöker inte ställa något i bättre dager utan förklarar allt precis som det är, och det är det som gör boken så bra. Allting ställs i ljuset, både bra och dåliga saker. Man får en väldigt klar bild över hur kvinnorna i boken har det i sina fattiga liv. Med många barn som hänger runt i deras kjolar och med karlar som kommer hem druckna.

För även Ellens först så omtänksamme man blir tillslut den supande mannen som så ofta förekom på den tiden, och förekommer än idag.

När jag har läst andra recensioner om Kvinnor och Äppelträd så har dessa andra recensenter pekat på hur boken börjar tråkigt och har sedan fortsatt bra med att väva ihop Sally och Ellens liv. Men jag tycker inte att boken började tråkigt. Den bästa delen av boken var början då man fick läsa om mor Sofi som bara ville bada. Det avsnittet hade humor och fick mig flera gånger att skratta.

”Jord som låg där mossig och dyig och bara trotsade. Jord som smilade och bredde ut sig mot björkrot och allsköns onyttighet men vrångade sej mot plogbillen, mot spaden och hackan likt en kvinna i sängen som hatar sin man.”
Sid. 9

Jag tycker att den beskrivningen är så rolig! Att säga att jorden trotsade är ett utryck jag aldrig hört förut, och det är bara ett av de bästa citaten någonsin. Och att sedan beskriva jorden som någon slags otrogen kvinna är också ett helt fenomenaliskt. Men sedan är kapitlen om Sally som barn också söta och får mig att le på flera ställen.

Ellen lever däremot inget roligt liv som liten flicka. Hon hunsas hit och dit och har ingen stans att kalla för sitt hem. Moa berättar om Ellen i ”man form”. Som om det hände många. Ellen är varken du eller jag, utan hon är man.

”När man är trött och hungrig av lekarna i gränderna går man upp och äter sin mjölk och sitt bröd”
Sid. 51

Det är som att Ellen berättar om sig själv i tredje person fastän det inte ens är hon som skriver det. Jag tycker det var ett roligt sätt att skriva som jag inte har sett någon annan stans. Det visar hur utanför och oviktig lilla Ellen var vid den tiden.

När Sally och Ellen växer upp byter dom roller. Ellen var den som aldrig hade någon familj och aldrig hade något trevligt ställe att känna sig trygg på medan Sally hade ett hem och en mor och en far som ständigt fanns där för henne, även om det var fattigt och det alltid regnade in i deras hus.
Men när dom blir vuxna får Ellen den trygga familjen med en svärfar som bryr sig mycket om henne och hennes man är inte heller så dålig, till en början. Hon får bara två barn och dom är inte så svåra att hålla reda på.
Sally får bara elände. Hon har ingen att prata med förutom sina många barn som bara skriker och gråter. Hennes far och svärfar var ständigt fulla och kallade Sally för alla tänkbara skällsord. När sedan Sally förenas med Ellen så blir deras liv mer uthärdliga. De båda har en vän att prata med och ingen av dom behöver vara ensamma.

Det känns väldigt svårt för mig, som femtonåring, att komma med råd hur Moa skulle kunna förändra den här boken till det bättre. Stundtals var boken väldigt dyster och mörk, men alltid fanns där den lilla gnuttan av hopp och ljus, den lilla glimt av humor som jag skulle ha saknat om den inte funnits där. Det som möjligtvis saknas är några kapitel i kvinnornas uppväxt. Ena kapitlet är de båda två barn som längtar efter ett riktigt liv, och i det andra så har de båda funnit en man att gifta sig med.

De pratar ofta om vad de andra i byn där de bor ska tycka och tänka om vad de håller på med. Sally anses vara en dålig kvinna som bara får massa barn utan att tänka på vilka konsekvenser det kan medföra medan Ellen är näst intill helig och alla i byn uppskattar henne.
Men ändå så har dom en rätt så stark sammanhållning bland byborna. Alla vet vilka alla är och de hälsar på varandra i affären och talar en stund med varandra.

Det är ungefär som vi har det i Gottne.
Det ligger många mörka rykten under ytan, som går vidare från människa till människa. Men allt sådant glöms när det är någon sammankomst där alla i byn brukar delta. Då är alla så glada och trevliga och hälsar på varandra. För innerst inne är vi likadana;
Vi är alla Gottnebor.

”I isolerade trakter, där skogen står och ruvar, där byarna ligger glest, där små hat växer till stora onda drakar.”
Sid. 215

Efter att ha börjat läsa Moas självbiografi så trodde jag att den här boken skulle bli precis lika tråkig att läsa som självbiografin var. Men så var inte fallet. Den här boken var både intressantare och trevligare att läsa. Det är fantastiskt att det finns saker i en bok som skrevs för över 70 år sedan som fortfarande angår. Detta gäller alla Moa Martinssons böck...