IDUN - Sagan om Valhalla

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Skriven av Johanne Hildebrant 2003
Tryckt hos MånPocket 2004

Sjukdom och olycka ligger över dem alla, land efter land, drottning efter drottning, kung efter kung ser hur svartsoten skördar offer på offer och hur missväxten gör sig mer och mer påträngande. De inser att deras enda hopp finns hos Freja, prästinnan som hyllar Mångudinnan. Freja är känd för sina stora krafter men också betvivlad bland folket.

Freja hade inte tagit platsen som översteprästinna bredvid sin syster drottning Gefjyn av vanerna i Vanaheim. Ingen kunde förstå varför hon avstod från den mäktiga titeln. Ingen förstod varför hon stannade på ön utanför Alfhilds Alfheim. Freja ville inte bråka med den sittande översteprästinnan Snotra, men Gefjyn kunde inte stå ut med att se hur Snotra ledde dem in i fördärvet, in i nionde tidsålderns slut. Gefjyn tog saken i egna händer och dödade Snotra. Gefjyn hade redan axlat sin mors, drottningens kappa och skulle nu föra hem sin syster till att ta platsen vid hennes sida som översteprästinna.

Tor, asarnas ledare behövde Frejas hjälp. Det tog emot att be henne om hjälp. Hon som snärjt hans hjärta men inte velat bli hans husfru. Hon betedde sig som en häxa men han var medveten om att endast hennes mäktiga häxkonster skulle kunna rädda dem. Häxkonster hade fört olycka över dem och tagit hans far Oden till fånga. Endast Frejas mäktiga häxkonster skulle kunna vara mot kraft nog att rädda dem.
Tor skulle be Freja att följa dem på färden i striden mot Gorm och hans häxa Hyndla. Men först ville han att Freja skulle rädda Frej, Tors präst och Frejas bror undan svartsoten.

När Freja möts av budet om Frejs ankomst gör hon allt i sin makt för att rädda sin älskade bror. Det är Tor som fört hit honom, varje anblick av Tor skär i hennes hjärta men hon kunde inte förstå varför han var tvungen att tjata om guden Tiwatz när det var det kvinnliga som räknades, de var de som förde blodet vidare.

Freja samlade alla sina krafter för att försöka rädda sin Frej. Hon hade bestämt sig för att lyckas och de andra ville se att hon gjorde det. För då skulle de ha en chans mot Hyndla, häxan som förbannat deras folk. Till Frejs och hans gud, Tvllinggundens ära skulle de offra den ståtligaste av hingstar på gården. Freja blotade och kände hur krafterna samlades inom henne, hon höjde sig mor skyn och lät hästens blod täcka stenen hon såg på. Hon hörde de andra prästinnornas röster höjas till skyn men hon kunde inte förstå varför hon inte fick något svar från hennes Mångudinna. Sakta kom allt till sans och hon möttes av beskedet att Frej dött under hennes blot. Varför? Freja sjönk ihop, varför?

Tor och de andra försvann i raseri alla återvände till sitt efter hennes fall. Hon hade svikit dem alla. Freja hade inte lyckat rädda Frej. Nu måste hon anstränga sig. Hon visste vad hon var tvungen att göra, vandra genom dödsriket och möta dödsgudinnan Hel och förhandla med henne. Freja var tvungen att offra det som betydde mest för henne för att få kraften till att besegra Hyndla.

Idun hade för första gången sett sin far, den ståtlige, stora asen Tor. En av Tors följeslagare Brage hade fått upp ögonen för Idun och bad henne att följa med dem till Idunvalla där han hade sin egen gård. Idun som inte hade någon av sin mor Frejas krafter, kände sig inte hemma bland prästinnorna. Idun kunde inte tala med de döda, hon såg inte syner och kunde inte hela. Varje gång Freja såg på henne kunde hon se hennes besvikelse och hur hon vände sig bort av avsmak. Freja hade sett sin mor falla och stod inte ut med att se henne utan att kunna hjälpa henne. Hon gav sig av med Tor, Brage och de andra asarna. I hoppet om att kanske kunna ena sina föräldrar och få dem att samarbeta.

Jag tycker:
Hela historien berättas i kronologiskordning den är lätt att läsa och uppdelad i kapitel. Boken är på 402 mycket välskrivna sidor. Ibland förflyttas man mellan olika platser i boken, men det är ändå mycket lätt att hänga med. Man får allt mycket väl beskrivet för sig, platser och personer beskrivs mycket fint. Man kan se dem framför sig, mest för att hon beskriver hur de rör sig och hur de känner. Dialogen är rolig och rapp, språket är där också lätt att förstå och utan konstiga ord. Några ord är ju självklart inte vanliga med tanke på tiden och magin.

Jag tycker att boken var jättebra! Den har allt, den är skriven mycket lätt och har en välmarkerad förhistorisk ådra. Den är väldigt spännande, romantisk och sorglig. Allt är mycket väl uppvägt. Jag gillar den för att den ger mig en inblick i hur det var här i Sverige för 2700 år sedan eftersom att Johanne Hildebrant har tagit hänsyn till vad forskare kommit fram till angående deras livsstil och gudar de dyrkat. S...