Det Svenska välfärdssystemets framväxt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Alla partier och alla politiska meningsmotståndare är ense om vikten av att vårt välfärdssystem ska bibehållas. Hur detta ska gå till och vad vår välfärd bygger på finns det dock delade meningar om. Åsikterna går också isär om välfärdssamhället håller på att avrustas eller inte.
Detta är vad mitt arbete i huvudsak handlar om. Jag har använt mig av följande frågeställningar;
”Hur var det att vara ung på 40 och 50 talet jämfört med idag?” ”Hur förändrades arbetslivet i Sverige?” Vad är välfärd för mig?” ”Vad hände på 70-talet som förändrade bilden av den svenska välfärden?”
Frågor som jag sett som extra viktiga och valt att gå in lite djupare på är;
”Vilka var idéerna med folkhemmet och varför växte idéerna fram?” ”Vad gjorde Sverige till ett rikt land?” och ”Vilka konsekvenser fick det att den offentliga sektorn växte?”

Källor i mitt arbete har varit Zodiak, Samhällskunskapsboken, historieboken, källor från internet, videofilmen vi såg, föreläsningar, Nationalencyklopedin, samtal med min pappa och mamma, intervju med farmor och mina egna åsikter och tankar.


Arbetet

Vid 1800-talets början var Sverige ett jordbrukssamhälle. Befolkningen var bara 2,5 miljoner, men eftersom industrialiseringen inte hade kommit igång så utnyttjades inte alla resurser i samhället. De flesta levde under dåliga förhållanden med hårt arbete. Mindre än hundra år senare var befolkningen den dubbla. Den största orsaken till detta var den sänkta barndödligheten. ”Freden, vaccinet och potäterna” gjorde alla sitt.
På 1800-talet utvecklades jordbruket, det kom stora maskiner som underlättade för storbönderna, men för de mindre bönderna blev det svårare. De hade inte råd att köpa stora dyra maskiner och kunde därför inte konkurrera med storbönderna. När industrialiseringen kom kunde dessa människor börja arbeta i fabrikerna. Förhållandena var fortfarande usla och arbetarna hade inte mycket att säga till om. Nu började det i alla fall växa fram fackföreningar och arbetarklassen började engagera sig politiskt, detta kom att bli en vändpunkt när det gällde välfärden i Sverige. När arbetarna började driva igenom sina krav började vi sakta gå mot ett samhälle där man värnar om de fattiga med tex. hjälp av bidrag.
Efter industrialiseringen började det stegvis bli bättre i Sverige, anledningarna därtill är många.

Våra viktigaste råvaror var skogen, järnmalmen och våra vattenfall. Vi sålde sågade trävaror till andra europeiska länder som inte var lika rika på skog. När pappersindustrin blev stor, i samband med att det blev allt populärare med tidningar och böcker i Europa, använde vi vår skog till det. Vi kunde även använda den till att värma upp husen. I samband med att det kom fler järnvägar, fartyg, bilar och maskiner blev efterfrågan på järnmalm stor. Våra vattenfall gav elektricitet som spreds över landet. Där det fanns elektricitet gick det även framåt med industrialiseringen.
I början hade vi i Sverige problem eftersom det inte fanns så många som var beredda att satsa pengar på industrialiseringen. Detta berodde på att de flesta var fattiga och de som hade pengar var rädda att förlora dem. I tex. England hade industrialiseringen redan gjort många människor rika och de såg sin chans att bli ännu rikare genom att investera i den svenska industrialiseringen.

Idag går nästan alla unga i Sverige nio år i grundskolan och sedan tre år i gymnasiet. Våra långa utbildningar ger alla i samhället en grundutbildning som i sin tur ger medvetna medborgare. Genom att ha en bred utbildning får man även fram en elit som kanske skulle ha fallit bort om man inte satsat på att ge alla utbildning. I takt med att vi har ökat våra utbildningsår har även välfärden i Sverige växt. Idag har åter utbildningsåren i Sverige börjat sjunka, samtidigt som vårt välfärdssamhälle börjat bli svagare.

I Sverige lägger vi pengar på forskning och vi uppmuntrar småföretagare att starta egna företag, på så sätt kan driftiga människor komma med idéer som slår igenom i världen och är positivt för Sveriges ekonomi.
Andra saker som påverkat vår välfärd i Sverige är Martin Luthers tankar. Han tyckte att människan skulle arbeta mycket för att inte få tid med syndiga tankar. Man skulle lyda överheten som fått sin makt av gud. Fast vi självklart inte tänker på detta sätt idag så lever vissa av Luthers värderingar kring arbete kvar. Vi i Sverige ses av många som ett fogligt folk som gör som tex. våra chefer säger utan att klaga nämnvärt.
Vid sekelskiftet var det stor skillnad mellan de fattiga männen som kanske arbetade som grovjobbare med att bygga vägar eller arbetade i kolgruvor och de rika som arbetade på kontor och tjänade många gånger mer pengar. Sedan dess har Sverige blivit ett mer jämlikt land på många sätt. Idag ökar dock klyftorna i samhället på nytt.
Det var på 1910-talet som en del nödvändiga sociala förmåner började genomdrivas. På 1920-talet var hela politiken en cirkus i Sverige med regeringar som avgick och kom tillbaka om vartannat.
På 1930-talet blev det ekonomisk kris världen över och Sverige drogs ner det med. 1932 tog Per Albin Hansson över ledningen över Sverige, och nu skulle det bli ändring.

1934 kom en lag om arbetslöshetsförsäkring, 1935 en lag om folkpension och 1938 en lag om två veckors semester. Per Albin Hansson lanserade begreppet ”Folkhemmet” i ett riksdagstal 1928. Han talade sig där varm om att Sverige skulle vara som ett hem för folket. Han ville ta bort alla klyftor i det svenska samhället, det skulle inte vara något ”klassamhälle” eller ”ett fåtalets diktatur ekonomiskt”. Per Albin Hanssons ord väckte starkt gensvar bland den stora arbetarklassen i landet, men det skulle ta tid att förändra samhället. En andledning till att idéerna med folkhemmet växte sig så starka och blev accepterade var att socialdemokratin, med de flesta arbetare på sin sida, hade stort stöd i Sverige. Socialdemokraterna hade insett att ett styrt kapitalistiskt land var precis vad de ville ha. Så kom Saltsjöbadsavtalet som innehöll villkoren för hur arbetsmarknaden skulle fungera. Där skapades det ett samarbete mellan de kapitalistiska krafterna i Sverige och Socialdemokraterna. Båda grupperna insåg att de hade mycket att vinna på samarbete. Socialdemokraterna skulle få mycket lättare att genomdriva de sociala reformerna som de ville ha. Kapitalisterna vill helst ha ett lugnt land, där befolkningen arbetade strävsamt för att öka välståndet i landet. Om de gav arbetarna bättre villkor så skulle de inte ställa till bråk och arbeta effektivare. Om de dessutom samarbetade med Socialdemokraterna så kunde Socialdemokraterna styra arbetarna och lugna ner dem.
Detta ser jag som ytterligare ett skäl till att Sverige har blivit ett välfärdsamhälle, att vi har haft en lojal arbetarklass som inte har komplicerat arbetet i landet med onödiga bråk.
Efter kriget låg Europa i ruiner, och hur hemskt det än låter, så gynnade detta Sverige. Sveriges industrier gick för högvarv och landet kunde exportera mycket utan någon nämnvärd konkurrens. Sverige har haft tur som inte har haft krig på lång tid och därför har vi inte tvingats lägga våra resurser på att bygga upp landet från grunden som många andra Europeiska länder har.

Under fyrtio och femtiotalet blev det bättre, man fortsatte att införa sociala förbättringar i Sverige. Men jämför man med dagens samhälle blir man smått chockerad över hur landet såg ut. Barnen arbetade istället för att leka. De fattiga var bra mycket fattigare än de fattiga är idag. Fast det fanns en lag som sa att alla skulle gå i skolan i sju år så tvingades några att stanna hemma och hjälpa till med hushållsarbetet. Man kom ut tidigare i arbetslivet på den tiden, många redan vid 14:års åldern. Idag ser man inte många under 20 som arbetar.

Bostäderna var ofta ett rum och kök, även för barnfamiljer. Idag är det villor eller rymliga lägenheter som gäller. När man tittar på arbetslösheten på den här tiden så var den inte stor. Hade man tur så ringde de på kvällen, de frågade om man var intresserad av ett jobb och nästa dag tog man sin cykel och cyklade dit. Man hade inte lika stora krav på sig att man måste utbilda sig vidare som vi ungdomar har idag. Å andra sidan fick man utföra slitsamma arbetsuppgifter med dålig lön. I mitt samtal med min farmor tycker jag mig märka att det fanns en annan inställning bland dåtidens ungdomar. Att arbeta var inget konstigt. De hade även en annan framtidsoptimism på den här tiden. De kunde se att utvecklingen gick framåt, de kanske fick en bil eller en egen tvättstuga. Människorna trodde på samhällsutvecklingen och ville därför vara med och bygga det nya Sverige. Många engagerade sig politiskt. En anledning till att de unga då såg så ljust på framtiden var kanske att de inte kände till de dåliga sidorna av välfärdssamhället, tex den omfattande miljöförstöringen. Idag har många ungdomar en svart syn på vart samhället är på väg. Detta leder till en uppgivenhet hos den unga generationen, den som ska föra Sverige framåt, som inte bådar gott inför framtiden.

Fast de som växte upp på 40 och 50-talen inte hade mycket så verkar det som om de nöjde sig med det de hade. Min farmor hade en enda docka, jag hade två stora svarta säckar fulla med gossedjur och dockor. När jag jämför nutiden med fyrtio och femtiotalen ser jag en avgörande förändring i Sveriges välstånd, men även när det gäller attityden i samhället.
På 50 och 60-talen utvecklades Sverige till en välmående nation där alla arbetade och visste sin plats. Många kvinnor var hemmafruar, männen arbetade mycket, sönerna idrottade och döttrarna väntade på att bli bortgifta. Det perfekta samhället höll på att växa fram, i alla fall utåt sett. I slutet av 60-talet blev det en kris inom ”Folkhemmet” som Per Albin Hansson börjat bygga upp. Människor började bryta sig loss från de roller i ”familjen” som han gett dem. Många började, i takt med att det blev bättre i Sverige, rikta blicken utomlands för att se hur det gick för fattigare länder.
Under 70-talet byggdes den offentliga sektorn ut mycket och industrin gick också mycket bra. Detta ledde till att vi behövde mer och mer folk som arbetade. Det kom invandrare från bland annat Finland och Jugoslavien och fler och fler kvinnor kom ut i arbetslivet. Allt fler valde att utbilda sig. Skyddsnätet runt den enskilda personen växte sig allt starkare.
I Sverige ser man idag att många flyttar från landsbygden till städerna, de nya storjobben ligger varken inom industrin eller jordbruket. De flesta industrierna har flyttat till utlandet där arbetskraften kan fås för mycket mindre pengar. Idag är jordbruket så effektivt att det inte alls behöver sysselsätta så många människor som det gjorde för hundra till tvåhundra år sedan.

De nya tjänstejobben finns i städerna där de flesta av dem som är i behov av tjänster finns. Så länge tillväxten i Sverige var god så kunde kapitalet dela med sig och det gick an att satsa på den offentliga sektorn. Men på 90-talet gick det sämre och nu började många kapitalister vilja ändra spår då inte tillräckligt med pengar tillföll dem i och med det gamla systemet. Idag är inte heller arbetarklassen så stark som den var förut och detta har hjälpt kapitalisterna att driva igenom sina idéer. Idag ser vi mycket nedskärningar i den offentliga sektorn. Det är något som jag tycker är synd. Sverige ska vara ett samhälle som värnar om alla medborgare, inte bara de som har pengar. En attityd förändring har kommit på senare år. Inställningen om att vi ska hjälpa alla har ändrats till en ”sköt dig själv” inställning. De som har det bra tycker inte att de har någon skyldighet att hjälpa dem som har det sämre utan tycker att de får skylla sig själva som inte tog chansen när de fick den.

Alla människor föds med olika förutsättningar, bara för att man inte är en av dem som går på universitet eller högskola så betyder inte det att man inte har rätt att kräva ett drägligt liv. På senare år har en liberalistisk anda synts i landet. Idag har det generella välfärdssystemet som tillämpades delvis ersatts av ett privat system. Privatskolor ökar, det finns numera en skola för eliten och en för oss vanliga människor. Inom vården kan den som har pengar köpa sig bra vård snabbt, de som inte har det får ställa sig i en vårdkö där man förhoppningsvis får behandling innan man har dött.
Det här systemet är utformat av driftiga, friska människor. Det är också såna människor som det gynnar. De som kommer i kläm är de svaga i samhället, de fattiga och sjuka. De som skulle behöva mest stöd blir mest utsatta. Runt om i landet protesterar folk mot att skolor, sjukhus, elmarknaden och tågtrafiken privatiserats. Men trots att flera undersökningar visar att majoriteten av befolkningen inte vill ha den här omfattande privatiseringen så fortsätter den. Delar av privatiseringen är medvetna steg från en politisk syn till en annan, delar av den har staten tvingats till på grund av för dåliga finanser.

Hur kommer det sig att vi har blivit tvungna att dra ner på den offentliga sektorn? Förutom det som ovan nämns angående kapitalisternas vilja att dela med sig av överskottet så finns det även andra skäl.
Sveriges välstånd utgörs av skillnaden mellan det vi producerar och kostnaden för att producera detta. För att vi ska fortsätta ha det välståndet som vi har i Sverige idag måste vi ha varor och tjänster som står sig i konkurrensen med andra länders produkter. För att få fram dessa varor och tjänster på ett effektivt sätt måste universitet, företag och myndigheter samarbeta. Vi måste även se till att i största möjliga mån få bort bland annat ohälsa och miljöproblem. Om vi inte lyckas med detta blir tillväxten mindre i Sverige och då kommer även välfärden att försämras. Det är det som håller på att hända i Sverige nu. Politikerna har i många år satsat mycket på att fördela tillgångarna jämnare över Sverige, det som Per Albin Hansson arbetade så hårt för. Det har gått ganska bra, men samtidigt har vi glömt en annan viktig del. Nu måste vi inse att utan tillväxt kan vi inte få några förbättringar inom välfärden. Många anser därför att det är viktigt att arbeta för att företagens bästa, de ska leda oss till ökad tillväxt.

Sverige har varit känt för sitt väl utbyggda sociala skyddsnät, men det har blivit mycket sämre på senare år. Trots att vi fortfarande har högre skatter än de andra länderna i Europa så ligger vi bara på tredje plats när det gäller välfärd, enligt en undersökning från 2000. Många menar nu...