Min människosyn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Människan är en sökande varelse som kämpar efter tillfredsställelse. Självklart håller jag med Schopenhauer om att vi aldrig kommer att nöja oss med det vi har – för när vi får det vi strävat efter vill vi bara ha mer. Varför skulle vi annars ha fantiserat ihop saker som religion och sience fiction? Varför skulle droger, fetma och sexuell frustration annars vara vardagsmat i samhället? Som individer är vi själviska, det klart vi kämpar i vardagen. Ofta sker dock en förvirring som gör att vi kämpar för fel saker eller på fel sätt. Jag tror inte att Freud gjorde ett så stort misstag när han endast baserade sina studier på redan konstaterat sinnessjuka människor – jag tror mentala fel finns i oss alla i form av begär och rädslor. Det är det som gör oss spännande.

Mest av allt är människan en egocentrisk varelse. Det är nästan lite sorgligt att konstatera de orättvisor vi lyckas blunda för. Bob Dylan sjöng ”How many times can a man turn his head, pretend that he just doesn’t see?” Gemene man koncentrerar sig på sitt eget öde. Inte så konstigt när vi har så kort tid på jorden. Tidsbegränsningen kan också vara en källa till att vi försöker hitta något bevis på att något verkligen kommer efter den oundvikliga döden. Vi har ett ständigt behov av att få upphöja oss själva till något högre, något speciellt. För det sista vi människor vill är att försvinna helt när kroppen ligger i marken och ruttnar. Vi vill bli ihågkomna.

De bästa och finaste sätten att se på människor är enligt mig de som handlar om att varje människa är speciell. Exempel: Varje människa är som en diamant, med tusentals olika sidor inom sig. Det är det som gör oss alla unika. Robert Broberg sjunger: ”Du har så många sidor i dig, vem är du när jag ringer på dörr’n?” Det värsta jag vet är förutsägbara människor.

Till diamantteorin finns också en fortsättning som lyder: Man behöver utsättas för olika saker för att mogna – som den press en kolbit måste utsättas för innan den blir glimrande och värdefull. Utan denna ”jobbiga tillvaro” skulle den förbli en kolbit. Vi människor lär oss något hela tiden, och allt som inte dödar oss gör oss starkare. För mig är ”kolbitsmänniskor” de som aldrig velat intressera sig för andra människors situationer, de som inte förstår att man inte ska få allting automatiskt, de som inte har viljan att förändra sin egen situation..

Det här med oändlighet är något som både skrämmer och fascinerar oss. Helst av allt skulle vi vilja veta allt, kunna allt och helst också kunna bestämma över allt (när vi ändå håller på menar jag). Men då skulle hela vår existens rasa. För allt går ut på att vi har något att drömma om. Tänk på all historia som finns.. Är meningen med livet att berika kommande generationers kunskap och erfarenhet? Som om vi var en enda stor klump av misstag som vi försöker att inte upprepa? Det där med att inte göra om misstag är inget vi lyckas särskilt bra med. Vi är för komplexa. Litteraturhistoriskt heter det ofta något i stil med ”kampen mellan förnuftet och viljan”. Det är tur att vi har olika krafter som drar i vårt beslutfattande för annars skulle vi vara mycket mer enkelspåriga och livet skulle inte alls vara lika intressant. Själv ser jag varje intressant människa som en tom pepparkaksform. Ibland fylls det på lite fyllning när jag tycker jag fått något nytt om människan klart för mig, men ibland tas bitar bort när personen gör något som strider mot tidigare åsikter. Formarna är som mina egna små kartor på vad jag anser om personer jag träffar…

När det gäller de olika könen är kvinno- och mansroller något som präglar en stor del av oss själva. Vilken sorts yrke, vilken stil och vilka man har kärleksförhållanden med, har stor betydelse för vem man är. Jag själv vill ofta hävda mig, klara av både kvinnligt och manligt, men mest av allt visa att jag klarar mig själv. Men jag är som karlar när jag stannar vid rödljus och visst är jag säker på att den långsamma föraren som nästan parkerar på E4:an måste vara en ”kärring”. Samtidigt som jag alltid glädjer mig åt duktiga kvinnor. Som den prisade serien om ”Harry Potter”, skriven av J.K.Rowling. Jag skulle precis börja på andra boken (Harry Potter and the Chamber of Secrets) när jag upptäckte att det är en kvinna som skriver så fantasifullt! Då kan jag inte låta bli att höra en liten röst inom mig som automatiskt utropar ”You go girl!”, likt de feta panelhönorna i Ricki Lake. Detta för att jag är för alla kvinnor som gör något bra. Vet inte varför, men det känns som om dom stödjer mig i min ”hävdningsprocess”. Jag är säker på att alla människor behöver ha något att hävda sig mot, något som driver dem till att kämpa. Som minsting i familjen, som kvinnlig blondin (tänk på uttrycket) är det mycket jag vill visa och då måste jag spela med de stora grabbarna…

Nu tänker jag komma tillbaka till det här med meningen med livet. Eftersom vi är dessa egocentriska varelser jag pratade om tidigare, beror kärnan i vårt handlande inte alls på att försöka berika en stor kunskaps- och erfarenhetsmassa. Det är alldeles för stort för oss att inse något sådant som mänsklighetens totala utveckling. Vårt mål i livet, men också vårt mål hela tiden, är att vara lycklig. Den grad av lycka vi upplever beror på hur bra förmåga vi har att förtränga vår ångest. Ofta ger vi efter för lycka just för stunden, eftersom vi är svaga karaktärer. Men vissa saker lyckas vi ibland faktiskt inse att man måste kämpa mot för att uppnå. Det är en högre form av lycka när man når något man fått arbeta fram. ...