Rånmord på tågstationen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag jagade honom, jagade honom genom skogen, jag skrek åt honom men han verkade inte vilja stanna.

Innan jag berättar slutet på den här historien kanske jag skulle ta och berätta början. Jag heter Stig Johansson och är ledare för Eskilstunapolisens ungdomsutredningsgrupp. Jag hade hört att det hade begåtts ett rån mot pressbyrån på tågstationen natten till tisdagen av ett gäng ungdomar, och självklart blev jag inkopplad direkt. Min chef, Ture Branting hade kommit in på min kontor på onsdag morgon.
– Johansson, nu har det vart ungdoms rån på pressbyrån vid tågstationen i natt, jag har bestämt att lägga fallet på ditt bord, sade Ture Branting.
– Jaha, då är det nog bäst att jag åker upp till station direkt, eller vad tycker du? Frågade jag.
– Gör så du, sade Branting.

Jag kom till stationen vid 9 tiden på morgonen och såg direkt att det hade vart ett inbrott av något slag, jag gick fram till en konstapel som stod och pratade med en äldre dam.
– Hej, sade jag, det har vart ungdoms rån här har jag hört, jag är Stig Johansson och jag ska utreda det här fallet.
– Ja, sade konstapeln som föresten hete Johan, det har vart ett rejält pådrag här, troligen 4-5 stycken ungdomar i 15-16 års åldern, vi har ett vittne här som säger sig påstå att hon såg ungdomar här när hon var på väg hem med bussen vid 12 tiden i natt.
– Ok, jag tar över nu, du kan åka tillbaka till stationen, sade jag.
Jag gick fram till den äldre kvinnan som stod vid vägkanten och såg lite frusen ut, det var ju faktiskt en väldigt kall november morgon.
– Hej jag heter Stig Johansson, sade jag till kvinnan.
– Hej, sade kvinnan.
Hon berättade att hon hade tagit tolvans buss från viptorp där hon jobbade och var på väg hem när hon såg 4-5 ungdomar i 15 års åldern leka utanför pressbyrån runt 23:50.
– Kände du igen någon av dem? Frågade jag.
– Nej, det var så mörkt, sade kvinnan som hete Siv.
– Ok, du kan gå hem nu men hör av dig till mig om du har något på hjärtat, sade jag.

Hela den dagen fick jag ägna mig åt dörrknackning i området och fråga om någon hade sett något, men eftersom det inte direkt var ett bostadsområde fick jag inget napp. Senare på eftermiddagen när jag stod och försökte få ur något av en 90 årig herre som antagligen var döv på ena örat eftersom han bara hörde vad jag sa när ja stod på vänster sida av honom, ringde min telefon.
– Hallå, hördes det i luren, det är Janne, vi har fått in en grabb här på stationen som kan vara av intresse för dig, han anser sig veta något om rånet.
Jag upphörde med ens min dörrknackning och begav mig istället till stationen.

När jag kom till stationen kom Janne springande mot mig, Janne var en kraftig karl på minst 1,95, han var gammal basketspelare.
– Hej Stig, sa Janne med ett leende på läpparna, grabben sitter inne på ditt rum och väntar på dig.
– Tack Janne, sa jag, jag sköter det här nu.
Jag gick raka vägen mot mitt rum men tog en kopp kaffe medan jag gick förbi fikarummet, jag hade ju trots allt vart ute och gjort efterforskningar i snart 7 timmar utan varken kaffe eller mat. När jag kom till mitt rum satt det en ungefär 15 år gammal, utländsk grabb.
– Hej, vad heter du? Frågade jag.
– Jag heter Mohammad, sade grabben med lite utländsk brytning.
Mohammad berättade att han hade hört lite om något rån i skolan idag, några kompisar till en tjej i hans klass hade visst lekt vid pressbyrån.
– Vet du vad någon av dem heter? Frågade jag.
– Ja, sade han, en av dem heter Patrik Runefjärd, det är allt jag vet.
– Ok, om det inte var något mer du hade på hjärtat kan du gå nu.
Jag visade Mohammad utgången. När jag hade gjort det gick jag till Janne och skulle be honom om lite hjälp med att hitta den här Patrik Runefjärd, jag antog att han var i samma ålder som Mohammad.
– Janne! Ropade jag, kan inte du hjälpa mig få tag på en Patrik Runefjärd i åldern 15-16 år?
– Jo visst, jag kan kolla i datorn, sade Janne.
Jag var nu helt utmattad och bestämde mig för att dricka den där koppen med kaffe som jag hade tagit innan jag hade pratar med Mohammad, men aldrig hunnit dricka, jag gick och satt mig i fika rummet.

Efter ungefär 20 minuter kom Janne in.
– Jag har hittat honom! Sade Janne, han går i 9D på Årbyskolan, och bor på Måstavägen 14b.
– Tack, sade jag, jag tror att jag ska ta och hälsa på honom.

Jag gick ut till min bil och körde åt Slagsta hållet. När jag kom fram parkerade jag bilen på en närliggande parkering och begav mig till Patriks residens. I trapphuset luktade det unket och instängt, jag hittade dörren där det stod Runefjärd och knackade på, efter ungefär 30 sekunder öppnades dörren av en kvinna i 40 års åldern.
– God dag, jag heter Stig Johansson och kommer från kriminal polisen, jag söker Patrik Runefjärd, sade jag.
– Hej, sade kvinnan, jag är Patriks mamma, vad har han gjort den här gången?
– Han har blivit utpekad för rån av pressbyrån på tågstationen, har han hamnat i klammer med rättvisan förut? Frågade jag.
– Kom in, sade hans mamma, så kan vi tala mer ostört.
Familjen Runefjärds lägenhet såg ut som vilken lägenhet som helst. Vi gick och satt oss i soffgruppen.
– Ja, Patrik har blivit åtalad för både misshandel och trakasserier förut, jag vet inte vad som har hänt med honom, ända sen hans pappa dog har han umgåtts med fel folk och allting har bara blivit så fel, sade Patriks mamma.
– Jag förstår, sade jag, vet du när han kommer hem?
– Han kommer hem lite när han vill, men han slutar skolan nu om 10 minuter, ni får gärna vänta här på honom, han kanske kommer snart, sade hon.
Jag satt i familjen Runefjärds vardagsrum och väntade på Patrik, till slut kom han hem. Jag hörde hans mamma prata med honom raskt på norska, efter en stund kom han in till vardagsrummet med mor sin hack i häl.
– Hej Patrik, sade jag, jag heter Stig Johansson och kommer från kriminal polisen, du har blivit utpekad att ha varit med vid ett rån mot pressbyrån på tågstationen.
– Va! Skrek Patrik, jag har inte gjort nåt.
– Vad gjorde du natten till idag runt 00:10 på natten? Frågade jag.
– Jag var ute med några kompisar på stan, men jag har inte gjort något! Skrek Patrik.
Han gick in på sitt rum och slängde igen dörren efter sig.
– Brukar han vara så här ”hetsig”? Frågade jag hans mamma.
– Ja, det brukar han väl, men det här var lite extremt, oftast när polisen kommer säger han bara som det är och struntar totalt i det.
Ok, jag tror att jag ska gå nu, men jag återkommer med stor sannolikhet senare idag eller i morgon. Sade jag.
Mamman som hete Kajsa, visade mig dörren och jag gav mig iväg mot min bil igen.

När jag kom tillbaka till stationen kom Janne springande mot mig.
– Stig! Skrek Janne, det är en kvinna här som anmäler sin make försvunnen.
– Jaha, vad har jag med det att göra? Frågade jag fundersamt.
– Han är nattvakt på tågstationen och han kom aldrig hem i natt efter sin runda.
Det visade sig att kvinnan hete Anna Bolinder och hennes make hete Sten. Hon förklarade att henne mat jobbade som nattvakt på tågstationen och gick en runda vid 12 tiden på natten och efter det brukade komma hem runt halv 2 men det hade han inte gjort den här natten.
– Han svarade inte på mobilen, ingen på jobbet hade sett till honom! Skrek Anna gällt.
– Lugn nu, det finns säkert en bra förklaring till det, orkar du svara på några frågor? Frågade jag med lugnet i rösten med tanke på att hennes make hade försvunnit så försökte jag få henne lugn.
– Ja, det gör jag, sade hon.
Anna berättade att henne make hade blå kostym på sig och ett märke på höger axel som det stod Securitas på. Efter en kopp kaffe och en rejäl pratstund med Anna var klockan rätt mycket och ja tänkte att jag skulle få åka hem och lägga mig, men icke sa Nicke, Janne kom inrusande med ett papper i handen.
– Vi fick just det här från en i växeln, någon Sven Moberg hade ringt och sagt att han hade sett ett lik inputtad under en kant vid tågbanan vid stationen.
Jag fick självklart ingen kvällsro den kvällen heller, som så många andra kvällar som jag knappt han hinna hem och ta av mig kläderna och krypa till kojs innan jag skulle upp igen nästa dag, tur att jag varken var gift eller hade barn.

Vid 10 tiden på kvällen lyckades jag ta mig dit med en patrullbil. Perongen låg ödslig och tyst. Jag och två patrullpoliser började klättra ner vid perongens kant, mycket riktigt där låg en kropp halvt överkörd av tåget, och mycket riktigt, det måste vara Anna Bolinders man, Sten, eftersom det var en Securitas vakt i 35 års åldern, jag skickade efter ambulans till platsen och blev hemskjutsad med en patrullbilen.

Nästa morgon när jag kom till stationen kom Janne fram till mig.
– Morrn’, Stig, sade Janne med sin vanliga glada röst, de har identifierat kroppen, det är Sten Bolinder, hustrun har vart på tekniska och tittat på den och försäkrat sig på det.
– Ok, tack, jag ska ut till måsta igen och hälsa på Patrik.
Jag tog min bil som vanligt och åkte åt årby hållet. Jag stannade vid årby skolan och parkerade. Jag gick in i skolbyggnaden och letade mig upp till expeditionen.

– Hej, sade jag till kvinnan i receptionen, jag söker Patrik Runefjärd i 9D, vart har han lektion just nu?
– 9D har NO just nu, NO salarna ligger i andra byggnaden, ni kommer att hitta, sade kvinnan i receptionen.
Jag letade mig till NO salen och Patriks klass, jag såg Patrik i fysik klassrummet, jag klev in och såg Patriks lärare och tänkte att jag skulle byta några ord med honom först innan ja tog ut Patrik för förhör igen.
– Hej, jag heter Stig Johansson, jag kommer från kriminalpolisen, sade jag, jag är här för att ta Patrik Runefjärd på förhör.
– Oj då, har det hänt något? Frågade läraren.
– Inget alvarligt, jag vill bara prata med honom.
Jag tog med mig Patrik ut och fick låna lärarens kontor att sätta mig med honom.
– Hej igen Patrik, jag antar att du minns mig, sade jag lågmält.
– Ja, det gör jag, vad vill du den här gången? Frågade Patrik med otrevlig ton.
– Jag vill att du förklarar precis vad du och dina kompisar gjorde den där kvällen när ni var på stan.
Patrik börjar berätta om att de hade gått runt på torget och slagigts med ett annat gäng vid 11 tiden på kvällen.
– Jag tror att du inte förstår alvaret i det här, varför tar du inte och berättar sanningen? Jag har nämligen hittat en bit av din jacka på en död man på tågstationen, en Securitas vakt faktiskt.
Det var då allting hände så snabbt. Patrik Rusade ut ur rummet och ut mot gården, han var väldigt snabb så att jag kom inte ifatt honom men hann med liten marginal komma efter honom, han sprang mot skogen och in i den.

Jag jagade honom, jagade honom i skogen, jag skrek åt honom att stanna, men han verkade inte vilja stanna alls. Jag tänkte att jag skulle skrämma honom med en skottsalva, jag drog mitt vapen och sköt några lösa skott upp i luften, det märktes att han blev rädd, han snubblade på en sten och låg på marken helt blodig as näsblod, han hade antagligen slagit i en annan sten när han ramlade. Så till slut fick ja tag på honom.
– Patrik! Skrek jag, trodde du att du kunde komma und...