Utvecklingsteorier, kriser och psykiska funktionshinder

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När är det lämpligt att börja skolan om man utgår ifrån utvecklingspsykologiska teorier?

Om man utgår ifrån utvecklingsteorier då är det lämpligt att börja skolan i 7 års ålder. I den åldern är barnet i den latenta fasen enligt Freuds teori och barnet är vilande i psykosexuellt utveckling men barnet utvecklas på andra sätt. Enlig Piagets teori om den kognitiva utvecklingen i den åldern barnet har nått den konkreta tankeoperationernas period och tänker ungefär som en vuxen men mer konkret. Barnet börjar bli mer sociocentriskt än egocentrisk och de har en viss förmåga att tänka sig i andras situation och kan förstå att andra kan tänka på ett annat sätt än vad det gör själv.

Enligt Kohlbergs teori om moralutveckling barnen i den åldern har nått den konkreta tankeoperationernas period och de förstår reglerna och de kan följa de. Det egocentriska tänkandet har avtagit och det är viktigt att ta hänsyn till andra människor. I en kort sammanfattning det är lampligt att börja skolan i 7 års ålder därför att barnet i den här perioden till ett stort sätt har utvecklat till att bli sociala med andra människor och med andra barn. De är nyfikna och de vill lära sig. De kan redan bli påverkat från skolan, media och kompisar. De kan bra språket och de kan kommunicera och lösa problem med egna logistiska tankar. De har till nu nått en viss autonomi och kan vara ifrån sina föräldrar och har stark vilja att lära nya saker. De kan i stort sätt reglerna och de kan skapa kamratskap. Alla dessa, och nödvändig hjälp av lärare som spelar en stor roll i deras vidare utveckling de är redo att ta första stegen i en mer organiserad, reglerad och komplex samhälle. I ett ny samhälle där de kan känna sig nyttiga och utveckla vidare deras socialcentriska förhållande till andra och få den nödvändiga läran för andra stegen i livet.

Vad kan förskolan och skolan göra för barn som förlorat en nära anhörig?

När ett barn förlorar en närstående är det alltid ett trauma. Barnen behöver långsiktigt stöd för att kunna leva vidare med den förlust de gjort.
För barn betyder skolan både trygghet och framtid. Då är det viktigt att skolan och förskolan ska vara bereda att arbeta med barn som har förlorat en nära anhörig. För det, skolan och förskolan måste vara informerad i tid så att de kan stötta barnet så bra som möjligt Det första genom väl utbildad och lämplig personal som förstår barnets behov. Personal som kan vara uppmärksam att barnen är var och en för sig och att de har olika behov för att klara sig. Därför är det viktigt för personalen att höra sig för hur barnet själv vill ha det i exempelvis klassrummet. Att vara nära, att våga ställa frågor, att finnas till och visa att man vet att barnet varit med om något svårt, är också viktigt att tänka på för dem som möter barn i denna situation. Barnen behöver också barnvänliga område i lägren, där barnen kan leka, komma undan från omgivningens oreda och få lugn. Könsskillnader spelar också viktigt roll. Flickor har det lättare att acceptera och utrycka sina reaktioner medan pojkar har det svårare. De behöver ofta hjälp med konkreta aktiviteter och genom ett försiktigt närmande kan man hjälpa de att uttrycka sina tankar och känslor. Samtal med barn och med andra barn som har varit i samma situation skulle ge hjälp till de att sätta ord på sina känslor. Lärarna och personalen måste också tänka på tiden, för att barnen i sådan situation ofta behöver längre tid för att återhämta sig.


Hur ser man på psykiska störningar i vårt samhälle?

I dagens stressframkallande samhälle var sociala, ekonomiska och många andra problem skapar psykiska störningar det är själva samhället ansvarig att hjälpa dessa människor i bästa möjliga sätt. I dagens samhälle har vi skapat många institut, rehabilitering program och andra former av hjälp för människor som drabbats av psykiska störningar. Vi har också studerat anledningar till störningar och möjligheterna att stoppa de, men ändå psykiska störningar bara ökar. Det kan komma för att vi inte gör allt som vi kan eller att vi tycker att det är bara statens eller kommunala organisationers ansvar. Jag tycker att nästan alla har erfarenhet direkt eller indirekt med dessa störningar men de vill inte acceptera eller de förtränger bort den. I andra fall många människor är så rädda för att mötta eller arbeta med dessa människor och det bidrar till en djupt skild linje mellan personer med ’’psykiska störningar’’ och de ’’utan psykiska störningar’’. Denna linje kan också bli ett förhinder för personer med psykiska störningar att komma igång o...