Världskrigens epok, hemprov

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1 a) Nationalismen verkade både som en enande och en splittrande kraft under 1800-talet. Exemplifiera och klargör varför verkningarna blev så olika.

Nationalismen har sitt ursprung i Frankrikes nationalförsamling, som till skillnad från det gamla ståndssystemet, företrädde hela folket, ”la nation”. Det var folket som utgjorde nationen och alla som hörde till nationen var kallades medborgare, till skillnad från det feodala systemet med kung, vasall och undersåtar. Ur detta växte senare, under napoleonkrigen, ett delvis annorlunda synsätt på vad nationalismen innebar. Denna nya syn på nationalism skedde som en reaktion på den franska ockupationen, först i Tyskland. Dels var synen som ovan, att folk hör ihop i en nation genom medborgarskapet. Men det andra sättet att se detta på är att gemenskapen i historia, kultur, härstamning, språk, religion det som egentligen borde ligga till grund för en nation.

Med den nya våg av nationalism som sköljde över Europa efter den Franska revolutionen växte tanken att ”varje nation borde ha rätten att bilda en egen stat” fram. Stora konsekvenser föddes ur detta, vilket man kan förstå efter en snabb blick på dåvarande Europas karta. Italienare och tyskar var splittrade i olika småstater och riken, och ville samla sina egna likar i var sitt land. Samtidigt levde det i det Habsburgska väldet ett vimmel av olika folkslag som bar på språk, historia, religion och kultur som skiljde sig åt. Exempel på folkslag var tjecker, polacker, ungrare, serber och rumäner, som endast hade gemensamt att de löd under samme österrikiske kejsare. Och dessa ville bilda egna stater, intressant! Tanken att varje nation skulle bilda sin egen stat hade stor livskraft bland folken. Nationalismen sökte sig under 1800-talet fram genom två huvudlinjer. Folk i de mångnationella väldena försökte bryta sig loss ur de stater de tvingats underkastat sig under och bilda egna stater, som till exempel i det habsburgska riket, samtidigt som folk i de uppsplittrade rikena ville slå sig samman, som på den italienska halvön och de tysktalande staterna.

Cavour, en sardinsk liberal politiker var mannen som tog steget till att ena hela Italien till en nation. Tidigare hade landet sett ut som så att Sardinien, ett inhemskt kungarike utgjordes bara utav den nordvästra delen av Italien. Norditalien tillhörde Österrike, i söder fanns Båda Sicilierna och däremellan Kyrkostaten som leddes av påven och ett antal små hertigdömen. Cavour insåg att enda möjligheten att ena landet var att föra bort Österrike därifrån. För att göra det lierade han sig med Österrikes ärkefiende Frankrike. Napoleon III hakade givetvis på och 1859 blir norra Italien Sardinskt. Genom små revolter i de små hertigdömena i mellersta Italien utbryter ett mindre inbördeskrig och ”rödskjortorna”, en beväpnad styrka ledd av Cavour, erövrar hela den italienska halvön. Det enade Italien utropas 1861

I början av 1800-talet var de tysktalande områdena splittrade i ett antal mindre furstendömen och två stormakter, rivalerna Preussen och Österrike. Otto von Bismarck, eller bara Bismarck som han kallas, var tyskarnas starke konservative frontfigur i frågan om att genom preussisk väg ena Tyskland. Hans vision var ett enat land under preussisk ledning. Han sa att: ”Tidens frågor avgörs inte genom tal och majoritetsbeslut utan genom blod och järn.” Med de orden byggde Preussen upp vad man dittills skådat, Europas starkaste och modernaste krigsmakt och startade tre snabba krig som han vann. Det första mot Danmark 1864, som vid sin gräns mot Tyskland hade en majoritet av tysktalande folkslag. Österrike som hade börjat knaka i fogarna av den nationella vind som börjat blåsa omkring dem, var emot allt som hade med Bismarcks bildande av nya nationer att göra. Det skulle ju kunna förstöra hela det Habsburgska väldet (där många folkslag var inblandade). Men för att Österrike inte skulle förstå att Bismarck hade preussiska maktpolitiska planer så allierade han sig med dem. Men när Danmark fort besegrats uppstod bråk om hur de två allierade skulle dela upp områdena som de vunnit. Då anfaller lurgubben Bismarck Österrike för att ta över de tysktalande områdena även där. På bara sju veckor med den överlägsna preussiska armén hade han förorsakat det Habsburgska väldet ännu ett nederlag. I och med Preussens stora framgångar skedde en maktförskjutning i Europas mitt, utan att de övriga stormakterna hunnit reagera. Detta sved för Frankrike, som hittills varit den dominerande stormakten! Så Napoleon III protesterade vilt mot den snabba utvecklingen, och Bismarck provocerade fram en krigsförklaring mot Frankrike 1870. Frankrike krossas efter ett par veckor och Napoleon III med hans hundratusen man hamnade i tyskt fångenskap, samtidigt som de tvingas lämna ifrån sig landområdena Lorraine och Alsace som till en del hade tyskspråkig befolkning. De sydtyska staterna slöt sig till förbundet och hans dröm om ett enat Tyskland hade äntligen blivit sann i januari 1871.

Detta är två exempel på hur nationalismen verkade som en enande kraft. Men hur var det med det splittrande då?
Under 1820-talet bröt sig Grekland loss från det Osmanska riket (nuvarande Turkiet, bestod av turkar, slaver, bulgarer, greker). Under resten av århundradet och en liten bit in på 1900-talet slet sig andra delar sig loss från detta rike och stater som Albanien, Serbien, Bulgarien och Rumänien bildades. Nederländerna föll också sönder i Holland och Belgien, p.g.a. olika språk och religion.
Detta är inte så svårt att förstå i och för sig. Jag tror att människor har ett stort behov av att känna gemenskap och nationalitet. Alla vill ha ett land de kan kalla för hem, och i krig är ett stort och enat land ett starkt land. Ett land med samma lagar, samma religion, samma språk innebär ett land med mindre inbördes konflikter. Och det är klart, ska alla börja slita och dra i olika delar av världen, kan krig och andra hemskheter lätt inträffa. Och på detta sätt, när det Osmanska och Habsburgska riket delades upp, verkade nationalismen splittrande. När det kom till Italien och Tyskland, verkade nationalismen som enande.

2 b) ”På västfronten intet nytt” är titeln på en berömd roman om första VK, skriven av EM Remarques. Beskriv bakgrunden till denna titel och diskutera saken till denna situation.

Logiskt nog kommer titeln ”På västfronten intet nytt” från den oerhört händelselösa utvecklingen 1VK hade på Tysklands västfront. Boken är en högst gripande historia om ett gäng ungdomar som skickas ner som soldater, eggade av en nationalistisk anda, till fronten mot norra Frankrike för att slåss för sitt land, Tyskland.
I slagen om västfronten stupade miljontals unga soldater. Enbart i slaget om Verdun 1916, stupade en miljon, utan att slaget lett till någon betydande framgång som för någon av sidorna. Fronten flyttade sig bara några kilometer fram och tillbaka under de fyra år som första världskriget höll på! Förklaringen till hur detta kom sig, beror främst på den nyutvecklade och effektiva kulsprutan. Kulsprutan som förenklade hela tiden försvaret av områden, samtidigt som man försökte hålla ett krig i öppet fält som man gjort i alla tider. Genom kulsprutan kunde man avlossa hundratals skott i minuten, och med en väldig kraft dessutom. Man grävde skyttegravar som skydd mot automateldarna, satte upp taggtråd och använde sig av granater för att förhindra motståndarnas förmåga att ta sig framåt. I och med detta blev det praktiskt taget omöjligt att vinna den mark man ville åt, och när man märkte att det börjat stå alltför stilla, utvecklade man nya vapen. Artilleri och giftgas var det man satsade mest på som gjorde att det bara blev ännu svårare att anfalla, och man kartlade fiendens ställningar för att träffa rätt med hjälp av flygplan, då luften var den enda zonen som man kunde färdas genom.
Och officierarna som säkert inte visste vilket helvete som rådde ute i skyttegravarna skickade bara order till sina trupper om att anfalla med fler folk och med bredare anfallslinje. Blodbad följde.
Men i början av kriget gick det ändå bra för tyskarna som vann flera strider och förflyttade sig snabbt in mot Frankrike. Det var när ryssarnas anfall på östfronten kom snabbare än väntat som tyskarna fick lov att skicka dit folk från västfronten, och i och med detta försvagades. Jag tror att problemet satt i generalernas trångsynthet att inte inse att taktiken inte hängt med tekniken. Ingen ville ge sig, och båda trodde att de till slut skulle vinna. Men att inte byta taktik och tänkande efter ett par år utan betydande vinst och därigenom framkalla miljoner unga mäns liv är enligt mig bland det mest orimligahandlingar man kan ta, och det är därför det gick som det gick på västfronten.

3 c) Diskutera uttrycket ”det glada 20-talet” Är uttrycket befogat och i så fall på vilket sätt?

Framtidsoptimismen var stor efter det avslutade kriget under 20-talet, och folk trodde att freden nu skulle vara länge.
Under 20-talet var det mycket som förbättrades inom den privata människans liv. Bättre arbetstider och löner förhandlades fram, och folk fick mer fritid och pengar. Nöjen frodades och nya kommunikationsmedel såsom flyg, båt, bil och tåg tog fart på resandet. Varuutbuden i butikerna växte, många tekniska framsteg som elektricitet och radio uppfanns. Detta var också ett årtionde till kvinnans stora fördel. Rösträtt och myndighetsförklaringen gjorde att man började se kvinnorna som egna individer i samhället, och inte längre förtryckta under männens rättigheter. Kulturen blomstrade åter för dem som hade råd genom biobesök, jazzklubbar och teater. Men ack, 20-talet var inte så bedårande och fritt som det kanske låter. Mycket var bra, men mycket som var mindre bra och dessutom förödande ägde också rum under detta ”glada” decennium.
Inflation

1921 fastställdes Tysklands krigsskadestånd efter det första världskriget till 132 miljarder guldmark. Skulden skulle betalas med 2 miljarder om året. Detta var alldeles för mycket pengar för Tyskland att betala, och 1923 ockuperade Frankrike Ruhrområdet för att snabba på betalningen. Priserna steg i och med att tyskarna stoppade produktionen i gruvor och fabriker p.g.a. ockupationen. Nu började regeringen i Berlin trycka upp massvis med pengar som ekonomiskt stöd till arbetare och företag i Ruhr. Detta resulterade i en inflation utan dess like! Folk gick till affären med skottkärror av sedlar. Folk med stora lån gynnades dock utav detta, so lätt kunde betala tillbaka deras lån, men stackarna som länge hade sparat på banken och investerat i obligationer och grejer, blev av med allt de ägde innan de hann säga inflation baklänges. Medelklassen drabbades värst av inflationen på detta sätt.

Fascismen i Italien

Benito Mussolini, ledare av ett fascistiskt parti tillträdde som premiärminister 1922 i Italien och 1925 utropades han som Italiens enväldige diktator. Fascismen kunde liknas med nazismen, stora massmöten och stark nationalism och hyllningarna till ledaren. Alla andra partier och andra politiska åsikter som skiljde sig från fascismen var förbjudna. Likaså fackföreningar för arbetarna. Allt handlade om att stärka nationen och hålla sig under fascismen, inte göra några avvikelser från det rådande styrelsesättet. Anhängare till fascismen kom oftast från medelklassen där en nationell anda rådde. Fascismens fiende var socialismen och demokratin och de dyrkade kriget.

Den stora börskraschen

USA lånade ut pengar till det stort skuldsatta Tyskland för att hjälpa dem komma på fötter igen. Men i det sena 1920-talet fick New York-börsen ett oroande och plötsligt prisfall. Oktober 1929, var tidpunkten och detta orsakade panik. Orsaken var att priserna under sommaren 1929 hade börjat falla, och plötsligt ville alla sälja sina aktier, men ingen ville köpa. Priser rasade och krisen spred sig över hela världen, men värst drabbades Tyskland. USA ruinerades, och följden utav detta var den nu ännu högre press att betala tillbaka skulderna som Tyskland fick.

Uttrycket ”det glada 20-talet” är till en viss del befogat om man tittar på utvecklingen av samhället och den enskilda individen.
Vad som gjorde att 20-talet kom att kallas för glatt, tror jag var främst genom människors relationer och nya friheter. Man var glad att kriget var slut, nya uppfinningar som moderniserade samhället uppfanns och människor fick lättare att umgås och roa sig. Man kunde ägna sig åt det man ville, och intressera sig för mer ”världsliga” ting. Men främst utav ekonomiska och politiska skäl skulle jag vilja säga att 20-talet inte alls var så glatt. Det blev svårt för många människor och särskilt då tyskarna med den ekonomiska krisen plus bitterheten mot Versaillesfördraget. Dramatiska politiska förutsättningar skapades. Fascismen i Italien hade visserligen stort stöd, men det var många som inte fick uttrycka sina åsikter, och friheten för dessa blev begränsad.

4 d) Vilka var de förberedande stegen i förintelsen. Hur fick man med sig det tyska folket?

Förintelsen måste vara bland de mest fruktansvärda som skett inom människans historia. Hur kan en sån grymhet, ett sånt fruktansvärt hat mot folkgrupper och mot människor som inte var som en själv ha uppstått? Jag förstår det inte, det verkar osannolikt, men är tyvärr sant.
Hatet till judarna, eller antisemitism som man kallar det, har till sitt ursprung en religiös bakgrund. Kyrkan anklagade under medeltiden judarna för Jesu död. När svårigheter och desperation fanns bland folket gick det ofta ut över judarna. Den inledande fasen till förintelsen av judarna var ett förbud som stiftades 1936, mot äktenskap mellan judar och tyska personer. 1938 ägde ”kristallnatten” rum, då nazisterna förstörde allt som hade med judar att göra, som synagogor och judiskägda affärer. Judar isolerades och umgicks inte längre med sina kristna vänner. Nästa steg skedde genom Tyskland ockupation av Polen, då Polen hade 3 miljoner judisk befolkning. Tyskarna bestämde att alla polska judar var tvungna att flytta till s.k. getton, särskilda kvarter i de polska städerna. Nu avskiljde man judarna fysiskt från befolkningen. Till dessa getton som avgränsades med stängsel, var vedervärdiga att leva i och hit kom också tåg med judar från övriga Europa som det tyska väldet fått grepp om. Mat var det ont om, många svalt och trängseln gjorde att många sjukdomar spreds. Inte heller skolundervisning var tillåtet, med dock något som många trotsade. Det avgörande steget och det mest fruktansvärda av dem, var själva utrotningen som tog fart efter Tysklands angrepp mot Sovjet 1941. Till en början avrättades 2 miljoner människor genom att de ställdes upp på kanten till en stor massgrav, där de sköts. Men detta tog lång tid, och man letade efter bättre och effektivare metoder att ta ihjäl människorna på, som om de vore ohyra. I koncentrationslägren byggdes stora gaskamrar och krematorieugnar. I början använde man sig av bilar, så att judarna dog av kolmonoxidförgiftning, men sedan övergick man till ett insektsbekämpningsmedel. Auschwitz var det störste och mest kände förintelselägret.

Totalt dödades sex miljoner judar, hälften i förintelselägrena. Dessutom avrättades en halv miljon zigenare, och tiotusentals homosexuella. Dessutom ca. sex miljoner motståndare, krigsfångar och frihetskämpar. Men hur var det möjligt, och hur kunde den tyska befolkningen tillåta detta? Naturligtvis är det nazistledarna som bär det fulla ansvaret för hur detta folkmord kunde inträffa. Men hur var det möjligt att få tiotusentals tyska personer att konkret genomföra detta? Gängmentaliteten hos de tjänstgörande i lägrena måste ha varit oerhört stark, och man har nog svårt att föreställa sig hur en människa kan ha agerat så omänskligt och känslokallt. Det måste ha varit oerhört svårt. Och resten av befolkningen? Hur tänkte dom? Jag tror att tyskarna absolut, utan tvekan antingen anade eller visste vad som försiggick bakom förintelselägrenas stängsel. Men som människor är, vill ingen ta på sig ansvaret. Många verkar som om ingenting har hänt, för att undslippa att känna skyldighet. För visst var dom inte oskyldiga? Dom hade ju inte dödat någon. Det kan man tycka, men genom att inte göra motstånd eller protestera underlättades såklart nazisternas arbete med att genomföra det. Nazisternas manipulation om att judarna bar skyldigheten till allt ont och all misär gjorde saken bara lättare att ignorera. Judarna isolerades ju mer och mer från folket, och medkänslan lindrades genom att folket inte längre umgicks och var i närheten av alla de som mördades. Propagandan spelade här också en stor roll. Tyskarna fick veta att det genom utrensningen var viktigt och avgörande för ”nationens bästa.” Många tyskar kunde därför skaffa sig en likgiltighet med bättre samvete över utrotningen av deras gamla vänner, judarna. Men vad är en människa? Har människovärdet gränser, och vad är dom? Vad är det som styr en människas handlingar? Klarar en människa av att göra vad som helst? Detta är frågor som jag kommer brottas med ett tag. ”Etik och moral! Etik och moral, är något ni ska lägga på minnet kära elever, etik och moral” sade en svensklärare till mig i sjuan, då jag knappt visste vad orden betydde.
"Världen är alldeles för farlig att leva i - inte på grund av de människor som gör det onda, men av de människor som står bredvid och låter dem göra det"
Albert Einstein, Fysiker och Humanitetsförkämpe

5 e) ”Diktaturer leder alltid till aggressioner och krig. Demokratier är på motsvarande sätt alltid en garanti för fred.” Diskutera påståendet, stämmer detta?

Det är ganska svårt att ställa sig i en objektiv synvinkel i en sådan här fråga. Jag har inte hittat något, någon gång, som talar för en diktatur. Något som verkar genomgående är att en diktatur bara verkar fungera genom förtyck, hot och våld.
Jag vill annars börja med att säga att jag inte tror att det oavsett statsskick, finns någon garanti för fred. Fred är ingenting man skall ta för givet.

Jag tror att så pass mycket makt som en diktator får bära aldrig kan vara nyttigt. En diktator är bara en människa, en oberäknelig individ, man kan aldrig veta var en diktatur är på väg. Och ska man lyckas med detta måste man antingen känna diktatorn väldigt väl och därigenom kunna genomföra någon slags psykologisk analys av människan, eller vara tankeläsare, och hur ofta inträffar det? Maktgirighet och människor som har behov utav detta, har ofta nära till hybris. Diktatorer har lätt att inte tänka på folkets och landets bästa, utan satsa sina tillgångar på att utöva så mycket makt som möjligt. Jag tror däremot att om en diktator skulle vara fredlig och bra för landet, borde han vara den som egentligen inte brydde sig så mycket om att utöva makt, bestämma och ha sig. Det finns mycket som talar för att en demokrati skulle vara ett mycket säkrare statsskick än en diktatur. Att demokratiska regeringar bidrar till ett mer stabiliserat och säkert land är inte vidare svårt att förstå. Demokratiska ledningar strävar efter att omväljas utav befolkningen och anpassar sig därför på så sätt efter opinionens behov – ett demokratiskt land är därför mer förutsägbara än vad en diktatur är, och följer oftast i stort sett vad landet och dess befolkning behöver.

När Hitler valdes till rikskansler var Tyskland en demokrati. Hitler gjorde om landet till en diktatur, men han var ändå folkvald. USA, världens friaste och mest demokratiska land, har idag skapat jag vet inte hur många krig på en tidsperiod som inte alls är särskilt lång. Här har jag alltså två exempel på demokratiska land som genom en folkvald ledare, fått all makt och utvecklat krig. Men om många människor röstat på denne makthavare och hans/hennes, hm…, hans parti, är det inte folkets vilja då så säg? Demokrati är inte en garanti för fred, även om diktaturer inte anses som särskilt fredliga. Det finns många diktaturer som startat kr...