Ur Olyckan, Promenaden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ur Olyckan

Promenaden
_ _ _

Gustaf smällde högljutt igen den trasiga ytterdörren och gick med bestämda steg ut ur huset. Han behövde vara för sig själv ett tag. Den starka solen lyste honom i ögonen när han gick över gatan mot torget. Vägen han gick på var mörk och täckt med rötter och ogräs, som växt igenom och skapat stora sprickor och hål i asfalten. Stora, mörka träd kastade skuggor längs den folktomma gatan. Några enstaka gråsvarvar satt i grenarna och sjöng sin fågelsång.
När han närmade sig torget övergick växtligheten till folkskaror som alla färdades åt olika håll. Stora droskor dragna av hästar trängde sig emellan folkhopen och slog omkull en och en annan människa som kom ivägen. Bara herrskapet i vagnen kom dit det skulle, spelade folket på gatan ingen roll. Hans mage kurrade av hunger och han bannade sig själv för att inte ha ätit något innan han hade stormat ut ur huset. Han satte sig på en bänk vid kortsidan av torget och muttrade för sig själv.
Han tänkte på Daphne och deras äktenskap som pågått i fem års tid. Hur hade han stått ut med hennes förnedring i så många år? Han tänkte på hur han varje kväll stoppade om barnen i deras sängar för att sedan sitta uppe och vänta på att frun skulle komma hem, vilket hon oftast gjorde mitt i natten, full. Vartenda öre han tjänade spenderade hon på att roa sig, och varje månad var han tvungen att lägga undan lite pengar så familjen kunde klara sig utan att svälta. Daphne var sömmerska, fast några kunder hade hon knappast, eftersom hon bara arbetade när hon själv ville. Hon hade som femtonåring blivit utkastad från sin förmögna familj och hon hade aldrig försökt söka upp dem. Vid sexton års ålder hade hon träffat Gustaf och de hade gift sig året därpå. Han såg en söt, vilsen ung flicka och han var hennes räddare i nöden.
De hade fått sin första son precis efter giftermålet och snart följde två till. ”Det var en lycklig tid i mitt liv det där” tänkte han och mindes. Men det hade inte varat länge.
Nu hade de inte älskat tillsammans på två år men hon hade många älskare, det visste han, och om det inte hade varit för barnen skulle han ha ansökt om skilsmässa för länge sen.
Hon hotade honom med att ta barnen ifrån honom om han lämnade henne. Det hade varit hennes hållhake på honom de senaste tre åren av deras eländiga äktenskap. Om det inte var för de nya lagarna om kvinnliga rättigheter skulle han inte haft några problem med att gå till domstolen och få full vårdnad om barnen. Men nu när tiderna ändrats vågade han inte riskera att förlora rättegången och vårdnaden om de små. Dessutom hade Daphne bra kontakt med de flesta domarna i staden. Det var ingen av de gamla gubbarna som hade något emot att få sig ett ligg av hans unga, attraktiva hustru.

Hungern i magen började nu irriterade honom ordentligt och han stoppade ner handen i sin högra ficka i hopp om att hitta ett mynt, men det enda som fanns i fickan var stora hål. Till sin besvikelse, men inte förvåning, var det likadant i den vänstra fickan.
Han reste sig långsamt upp från bänken och fortsatte gå nedför gatan, bort från torget. Han gick förbi en rad skyltfönster och hajade till när han såg en trebent katt som satt i fönsterkanten till en gammal sybehörsaffär och stirrade på honom med stora, elaka ögon.
Gustaf höll sig på avstånd från katten och gnuggade med ärmen på fönsterrutan för att kunna se in. Väggarna var smutsiga och tapetserade med gamla, blommiga tapeter och stora, trasiga plankor stack upp ur trägolvet. Spindelväv hängde ner från det låga taket och täckte en liten kassaapparat som stod på ett skrivbord av mörkt trä i längst in i affären. Längs väggarna fanns hyllor med korgar fyllda av gammalt garn och trådrullar. Några solstrålar lyste in genom de dammiga fönsterrutorna och fångade upp ett tjockt moln av kvalster som vilade över affären. Den hade inte använts på många år, det syntes. Han undrade varför han aldrig lagt märke till den lilla affären förut. När han vände sig om, undvek han monstrets blick, och fortsatte ned för den brokiga gatan.
Han gick förbi en lönnfet man som stod och sålde frukt bredvid trottoaren, och när mannen tittade bort stoppade han kvickt ner ett äpple i rockfickan. Det var något han ofta gjort när han som pojke bodde på barnhemmet. Det hade varit en tuff tid, men hans liv hade rett ut sig och han hade fått jobb på posten som femtonåring. När han var arton hade träffat Daphne och de hade skaffat sig det lilla kyffet de fortfarande bodde i. Det var inget man kunde skryta med, men han kunde åtminstone betala hyran med den lilla lönen han tjänade varje månad.

När han kom runt hörnet satte han tänderna i frukten och gjorde en grimas. Äpplet var ruttet och stora maskar hade fest i det torra fruktköttet. Han tog ännu en stor tugga eftersom allt var bättre än att gå runt med en hungrig mage.
Hans tankar återvände till Daphne. Hur skulle han kunna skilja sig från henne och samtidigt få behålla barnen för sig själv? Kanske skulle han rymma iväg med dem? Nej, då skulle de ta fast honom för kidnappning. Men det kunde de inte göra om de inte hittade honom. Fast då skulle han vara tvungen att säga upp sig från jobbet. Tänk om han inte kunde hitta ett nytt jobb? Nej, det var nog bäst att stanna där de var.

Plötsligt tog en plan sin form i hans huvud och han gick runt och funderade ett tag. Sedan tvekade han. ”Tänk om någon upptäcker mig? Vad händer om de tar fast mig? Men listigare är jag än att bli upptäckt med något som händer minst varje dag. Fast tänkt om. Då kommer inte barnen ha någon förälder kvar alls. Inte ska de behöva växa upp utan föräldrar som jag gjorde. Fast inte blir jag upptäckt. Så klumpig är jag dock inte.”
_ _ _

Den natten när hans fru kom hem, satt han i den bruna, stora fåtöljen som han brukade sitta i när han väntade på att hon skulle komma hem. Han gav henne kaffekoppen, som han brukade göra, fylld med nykokt varmt kaffe, vilket hjälper mot stark berusning. Sedan hjälpte han henne upp för trappa...