Kubas revolution, Fidel Castro & Kubakrisen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

När vi läste om kallakriget, tyckte jag att Kubakrisen var den mest intressanta händelsen. Den var ju någon slags ”höjdpunkt” i oroligheterna, världen har aldrig varit så nära ett tredje världskrig som då. Därför ville jag ta reda på lite mer om bakgrunden till denna händelse. Bakgrunden till Kubakrisen var ju bland annat den revolution som ägt rum där några år tidigare. Så den ville jag också lära mig mer om. Revolutionen på Kuba leddes av Fidel Castro. Han verkar vara den ende av ledarna från kalla krigets dagar som fortfarande sitter vid makten. Varför är det så? Vem är han?

En annan sak som jag funderat över är varför USA fortfarande har kvar en bit av ön Kuba. För Guantanamo Bay ser ju i alla fall enligt kartan ut att tillhöra Kuba, men det gör den inte. Där, i Guantanamofängelset, placerar USA de farliga ”terrorister” som man tycker är för farliga att ta ni i USA. Hur kommer det sig att USA kan göra så?

För att ta reda på allt detta ville jag följa relationen mellan USA och Kuba från tiden före revolutionen år 1959, genom ”Kubakrisen” och försöka se om jag kan hitta någon förklaring till hur det ser ut idag.
För att få fram information kommer jag att använda mig av de vanliga läroböckerna, samt olika sökmotorer, t.ex. google och nationalencyklopedi.


Kuba före revolutionen

Kuba är en ö i den Mexikanska golfen med ett krigshärjat förflutet. Vid mitten av 1800-talet skedde flera slavuppror, och 1895 startades ett frihetskrig mot spanjorerna, den dåvarande kolonialmakten på Kuba. USA var vid denna tid en viktig handelspartner för det kubanska sockret, och det dröjde därför inte länge förrän USA blandade sig i och stödde upproret. Tre år senare förklarade USA krig mot Spanien. Efter att kubanerna slagit sig fria från Spanien, år 1902, kom istället USA styra Kuba, men inte som kolonialmakt, utan mer indirekt. För som tack för hjälpen i befrielsekriget tvingades nämligen Kuba skriva på ett avtal, "Platt-Amendement", ett militäravtal som bland annat innebar att USA skulle få äga militärbaser på Kuba, däribland Guantánamobasen. Detta avtal skulle gälla i 100 år.
Även efter man blivit ett eget land kom sockret att vara den viktigaste exportprodukten.

År 1940 valdes Fulgencio Batista till president i landet, men han avgick 1944. 1952 återtog han sedan makten genom en stadskupp.
Kuba var på den här tiden ett mycket fattigt jordbruksland som nästan helt var beroende av USA. Batista slöt flera överenskommelser med USA, bl.a. beslutades att Kubanska marknaden skulle stå öppen för amerikanska företag så länge USA i gengäld köpte upp större delen av Kubas socker till dubbla priset av vad det skulle kosta på den internationella marknaden.
Detta fick till följd att de amerikanska företagen snabbt slog ut all de kubanska småföretagen, eftersom det blev omöjligt för de Kubanska företag att konkurrera med de amerikanska. De amerikanska företagen kunde erbjuda lägre priser p.g.a. deras större budgetar. När nästa alla företag ägdes av USA blev jobben färre, och lönerna sjönk.
Batistas överenskommelser med USA var till fördel för de rika men kostade de fattiga & arbetslösa stort lidande. Detta gjorde att missnöjet Batista ökade kraftigt. Kuba kom att utvecklas till en lyxig turistort för rika amerikanare, och näringslivet kom att inriktas väldigt mycket på att serva dessa rika turister, med billig sprit, prostitution och lyxhotell, medan analfabetismen och hälsovård åt befolkningen inte väckte något större intresse hos Batistas politiker.

År 1957 avslöjades det att 20 medlemmarna av Batistas parti ägde ett flertal schweiziska bankkonton med mer än 1 miljon dollar på vartdera kontot. Avslöjandet om denna korruption gjorde att Batista blev om möjligt ännu mer avskydd av folket. Arbetarklassen ville nu ha bort denna hatade diktator från makten. Så skulle det också komma att bli, när Fidel Castro genomförde en revolution och tog över makten 1959.


Fidel Castro

Fidel Castro föddes den 13 augusti 1926. Han föddes i en förmögen familj, och han fick en fin utbildning. Men samtidigt som han studerade var han väldigt politiskt intresserad och aktiv.Den 26 juli 1953 genomförde Castro och hans anhängare en kupp. Denna kupp misslyckades och många av hans anhängare och vänner dödades. Castro själv hamnade bakom lås och bom. När han efter två år, 1955, blev frigiven begav han sig till Mexico. Där bildade han den revolutionära ”26 juli-rörelsen” till minne av alla sina vänner som mist liven i den förra kuppen. Denna rörelse planerade att ta sig tillbaka till Kuba, och starta en allmän resning mot Batistas diktatur. Folket visade Castro sitt stöd genom att strejka, och eftersom missnöjet bara spred sig blev det till slut storstrejk. I december 1956 återvände Castro och hans anhängare till Kuba och inledde det gerillakrig som slutligen förde honom till makten den första januari 1959.


Fidel Castro vid makten

Till att börja med hade USA inget större problem med att Castro försökte ta över makten på Kuba. Visserligen var Batista en i deras ögon en bra president, men skulle Castro lyckas ta över skulle det nog gå att muta honom också. Men där tog de fel. Efter att Castro vunnit, och därefter låtit avrätta 500 av Batistas anhängare började USA undra om han verkligen styrde landet som de ville. Castor försökte även sprida revolutionen vidare i Latinamerika, men på den punkten skulle han komma att misslyckas. Castro började nu med att driva ett program för att förstatliga all utländsk egendom. Detta gillade naturligtvis inte USA eftersom det var de som ägde majoriteten av den utländska egendomen. När Castro år 1961 deklarerade att han hade en marxistisk ståndpunkt, d.v.s. att han var kommunist, blev det droppen för USA. Man satte nu Kuba i handelsbojkott, d.v.s. man förbjöd all handel med Kuba. Detta drabbade Kuba hårt, eftersom man i stort sett bara odlade sådant som man kunde exportera, ffa socker, men även kaffe, tobak och bananer. Bojkotten innebar att man inte längre fick några inkomster. I stort behov av pengar gick då Kuba till den internationella valutafonden och bad om lån, men eftersom USA var (och är) en supermakt och indirekt styrde fonden, avslogs kubanernas begäran.

Fidel Castro och hans regering blev allt mer impopulär hos den amerikanska regeringen. USA såg sin chans att bli av med honom när de fick höra att en grupp exilkubaner planerade invadera Kuba, för att ta över makten. USA: s president, John F Kennedy, gav klartecken till amerikans inblandning. CIA såg t.ex. till att exilkubanerna fick ett amerikanskt jaktplan till sitt förfogande. Den 17 april 1961, då invasionen ägde rum visade sig dock att detta inte skull fungera. När exilkubanerna klev iland vid Grisbukten på Kuba, möttes de inte alls av hjälp från meningsfränder som de förväntat sig, utan istället möttes istället av kraftigt kubanskt motstånd. Den här incidenten brukar i efterhand kallas för ”fiaskot vid Grisbukten”.

Denna händelse kritiserades hårt av många länder. Sovjets president Nikita Chrusjtjov hotade till och med USA med att sätta in alla sina styrkor och vapen (även kärnvapen) mot USA om detta upprepades.
Istället för att störta Castro, som varit USA: s plan, ledde denna händelse till att Kuba och Sovjet kom varandra närmare. Dessa länder inledde nu ett mycket nära samarbete och Sovjet köpte socker av Kuba till ett sådant överpris att det kan betraktas som ett ekonomiskt bidrag. Kuba betalades inte bara med pengar utan fick även betalt i råolja, gödsel, maskiner m.m. Kuba fick dessutom låna pengar av Sovjet till en mycket låg ränta.
Oljeimporten från Sovjet blev ett problem för Kuba. De flesta oljeraffineringarna på Kuba ägdes av USA-ägda oljebolag, och dessa ville inte raffinera Sovjetisk råolja. Detta ledde till att Castro förstatligade även dem. Då bröts alla, även de diplomatiska, kontakterna med USA.
Historien hade alltså kommit att upprepa sig. Precis som när man blivit beroende av USA efter att de hjälpt Kuba att bli av med Spanien, kom man nu att bli beroende av Sovjet när de hjälpte Kuba att bli av med USA. Kuba var tvungen att ta Sovjets parti i olika frågor hela tiden, t.ex. vid olika konflikter i länder där Sovjet försökt sprida sin kommunism. När Sovjet sedan begärde att få bygga Sovjetiska raketbaser på Kuba kunde Castro inte säga nej.


Kubakrisen

I mitten av augusti 1962 avslöjade flygfoton, som tagits av amerikanska spaningsplan, att det på Kuba höll på att byggas sovjetiska avskjutningsramper för kärnvapen. Detta var katastrof för USA, eftersom varningstiden vid ett eventuellt sovjetiskt angrepp då skulle minska betydligt. Ramperna beräknades kunna stå klara om två veckor. Härmed inleddes en tretton dagars kris, och så nära ett tredje världskrig har världen aldrig varit.

USA:s president John F Kennedy samlade ett krigsråd, där man skulle avgöra hur man skulle handla i frågan. Slutligen beslutades att amerikanska örlogsfartyg skulle blockera Kubas kust för att hindra de Sovjetiska fartygen med robotar att nå fram. Detta dramatiska läge var okänt för allmänheten fram till det att Kennedy den 22 oktober höll ett dramatiskt tal i TV. Där förklarade han läget, krävde nedmontering av avfyrningsramperna, och slog fast att om en enda robot skulle avskjutas från Kuba skulle det betraktas som ett angrepp från Sovjet och skulle besvaras med massiv vedergällning.

Kennedy skickade även två brev till Sovjets regeringschef Nikita Chrusjtjov där han klargjorde de amerikanska kraven. FN trädde in och ställde sig bakom USA:s ståndpunkt. I samband med flottblockade omringades de sovjetiska fartygen, men byggandet av ramperna fortsatte. Hela världen höll andan.

Den 26 oktober svarade Chrusjtjov att gick med på nedmonteringen mot att blockaden upphörde, och att USA garanterade Kubas säkerhet. Men efter det första brevet skickade Chrusjtjov ett ytterligare brev till Kennedy och denna gång ställde han fler krav för att freden skulle bevaras. Sovjet krävde att USA skulle dra tillbaka sina robotar i Turkiet, som var riktade mot Sovjet. USA klargjorde att de inte tänkte dra tillbaka sina baser därifrån. Därefter låtsades Kennedy som om han inte hade fått det andra brevet. Den 28 oktober nåddes slutligen en lösning, efter modellen i Chrusjtjovs första brev.

Kubakrisen har egentligen inte så mycket med själva Kuba att göra som man kan tro av namnet. Efter Kubakrisen inleddes i alla fall en något lugnare period i kallakriget. Sovjet och USA kom att visa varandra större respekt, men Sovjet lät inte Kuba bli mer självständigt utan deras nära
samarbete fortsatte.


Kuba efter krisen

Den nya planen var att man med hjälp av sovjetiska maskiner skulle öka
sockerproduktionen till 10 miljoner ton/år fram till 1970. Kuba fortsatte att låna även mer pengar av Sovjet. Castro styrde landet med järnhand. Det skedde några mindre försök av oliktänkande kubaner att störta Castro, men dessa dödas eller sattes i fängelse. Det fanns bara ett parti, Partido Socialista Popular, PSP, som leddes av Fidel Castro. Det var överhuvudtaget inte tillåtet att tycka annorlunda än det som bestämdes av partiet. Men den största delen av befolkningen var ändå nöjda med Castro, det är det ingen tvekan om. Han ville ju precis som de andra kommunistiska länderna att staten skulle äga och kontrollera det mesta. Han fortsatte att förstatliga mark och fabriker. Så småningom kom nästan alla vara anställda av staten. Så om man inte tyckte som Castro kunde du inte få något arbete, utan avrättades eller sattes i fängelse.
Castro beslutande även om ransonering av mat, socker, kläder, bensin och jordareal. Den som hamstrade eller slösade straffades.
Praktiskt taget all arbetskraft lades på jordbruken, framförallt på sockerplantagen. Föddes man på landet skulle man bo kvar där, och det blev förbjudet att flytta till Havanna. Trots alla dess ansträngningar lyckades man inte nå upp till målet att producera 10 miljoner ton socker år 1970, utan lyckades bara komma upp i 8,5 miljoner.


Kuba idag

Det har inte hänt så mycket på Kuba sedan 70-talet. Kubanerna får fortfarande på 2000-talet inte uttrycka sina åsikter, om de inte stämmer överrens med Castros! Enligt Amnesty International finns det på Kuba många fångar vars ända brott är att de utnyttjat sina mänskliga rättigheter, t.ex. yttrandefrihet och rättigheten till att ha möten.
Men det har ändå hänt lite i relationen mellan USA och Kuba. År 2000 avbröts den bojkott och sanktion av Kuba som USA tidigare drivit.
Men man kan fortfarande inte säga att relationen mellan länderna är god. Senast i mars 2003 tillfångatogs ca 80 personer på Kuba och anklagades för konspiration (samarbete med fiendemakt). Detta gjordes som en demonstration mot USA som driver sin politik med ”öppna dörrar”, d.v.s. att man låter människor som flyr från just Kuba få uppehållstillstånd i USA nästan automatiskt, när alla andra som vill bosätta sig där har svårt att få igenom sin ansökan.

Eftersom Castro är en diktator kan det verka som att han inte bryr sig om folket. Men om man jämför med tiden före Castros så har det blivit bättre för en majoritet av befolkningen. Castro och hans parti har förbättrat mycket för de fattiga t.ex. inom skolan. Han ville hela befolkningens väl. Allt skulle ägas tillsammans, och han gjorde på det typiska kommunistiska sättet ”han tog från de rika och gav till de fattiga”. Det förklarar ju varför han inte blev populär hos den rika delen av befolkningen. Många av dessa flydde över till USA, där de kanske redan hade pengakonton. Och där togs det emot, kanske delvis eftersom USA hoppats på att man med dessa flyktingar skulle kunna få bort Fidel Castro, och kommunismen på Kuba.,
Men det finns även amerikanska organisationer som strävar efter en större öppenhet gentemot Kuba oavsett vem som styr där. Dessa organisationer har arbetat hårt för att bojkotten av Kuba skulle upphöra. Men Castros tillslag och fängelsestraff mot framförallt journalister, har varit som ett slag i ansiktet för dessa organisationer, och har lett till att bl.a. en organisation som arbetat hårt mot blockade, upplöstes. Orsaken till det var att sjuttiofem personer, vissa även från organisation, hade dömts till långa fängelsestraff. Rörelsen hade nått vissa framsteg men beslöt ändå att låta sig upplösas p.g.a. Castros agerande.

Vid Castros första tid vid makten hade han ett stort stöd av befolkningen. Av flera skäl har detta stöd minskat med tiden. Ett av dessa skäl är säkert att de människor som kan komma ihåg hur illa det var före Castro har börjat dö bort, och de yngre medborgarna jämför nog mer med andra länder i samtiden än med Batistas tid. Ett annat skäl till att stödet minskar är kanske just handelbojkotten. Kuba är ju mycket fattigare än många andra länder i området, och det beror ju delvis på att man inte kunnat utveckla sin handel och turism p.g.a. bojkotten. Men framförallt är det förstås så att människorna på Kuba ser att det finns andra sätt att sköta ett land än det kubanska, men att de inte får möjlighet att välja hur det själva vill ha det. Idag växer oppositionen mot Castroregimen och många kubaner drömmer om demokrati. ”Varelaprojektet” är ett exempel på detta. Projekt, där ca 140 olika organisationer gått samman, kräver en folkomröstning om bland annat reformer av valsystemet, organisations- och församlingsfrihet och amnesti (frigivning) för politiska fångar. Kravet för att parlamentet skulle ta upp frågan till diskussion var att minst 10 000 människor skrivit under på Varelaprojektets listor. Detta antal namn lyckades man samla in, enligt vissa källor fick man till och med 25 000 underskrifter. Men trots detta ledde det endast till att Castro ändrade på lagen så att hans regering i alla fall inte kunde avsättas. Flera av dem som organiserat Varelaprojektet sattes i fängelse anklagade för konspiration med USA.


Egna tankar

Det första jag slås av när jag ska samla mina egna tankar efter detta arbete är att allt började tidigare än jag trodde. Jag menar, relationen mellan Kuba och USA började inte strax före revolutionen på Kuba 1959, som jag trodde. Redan i slutet av 1800-talet formades den relation mellan Kuba och USA som förklarar varför USA har en militäranläggning med ett fängelse vid bukten Guantanamo. Den relation, som kom att innebära ett ekonomiskt beroende till USA, och som gjorde att inrikespolitiken på Kuba mer styrdes av rika amerikanares behov av semester och lyx, än av vad den egna befolkningen faktiskt behövde. Och som därigenom blev jordmån för Fidel Castro och de som ville göra revolution. En inrikespolitik som bara gav två möjligheter: fortsätta som tidigare (med fattigdom, analfabetism och utan sjukvård eller social reformer) eller göra revolution. Det fanns inte utrymme för någon reformpolitik, med förändringar steg för steg.

Men det ju var inte bara på Kuba människorna svalt, och levde nästan som livegna. Så var situationen i många länder i Syd- & Latinamerika. Man försökte införa socialism i flera länder, både med försök till revolution och, som i Chile, genom demokratiska val. Men det är bara på Kuba som man lyckats för någon längre tid. Så det måste det ha varit något särskilt med Kuba. Var den skillnaden Fidel Castro? Om inte han funnits på Kuba, hade det blivit någon revolution då? Det kan jag förstås inte veta. Det är ju även andra omständigheter som varit unika för Kuba och som säkert påverkat utvecklingen, t.ex. verkar ju inte USA ha tagit Castro och revolutionen på allvar till att börja med, och sedan blev det för sent för det. Det misstaget har man inte upprepat från USA sida. Kanske har det faktum att Kuba är en ö med lättare terräng att slåss i än t.ex. Bolivia också spelat en roll. Men jag tror inte att man kan prata bort Fidel Castros del i utvecklingen på Kuba. Åtminstone de första decennierna hade han ett mycket stort stöd hos befolkningen, något som amerikanarna tydligen underskattade inför invasionsförsöket vid Grisbukten.

Men sedan kommer vi till den intressanta frågan ”Lyckades revolutionen på Kuba”? Ja, det gjorde den. Åtminstone på kort sikt. För den stora majoriteten av befolkningen fick det mycket bättre än före revolutionen. Man införde sjukvård, folk lärde sig att läsa och folk svalt inte. Korruptionen lär ha upphört, liksom prostitutionen. Folket tyckte att Castro gjort deras liv bättre, och de stödde honom. Men på längre sikt är svaret på om revolutionen lyckats inte lika lätt. För det ser ut som om utvecklingen på Kuba stannat av. Man har det bättre än före 1959, men kanske sämre än i grannländerna? Har dessa gått om Kuba i social utveckling? Och detta samtidigt som de utvecklats med större politisk frihet än vad människorna har på Kuba har? I så fall blir kanske svaret på frågan nej.

Men om man för resonemanget ännu ett steg. Tänk om det var så, att när revolutionen på Kuba gick så ur händerna på USA, då kanske både USA och de som hade makten i andra länder där en revolution hotande blev så skrämda av det som hände på den lilla ön, att man faktiskt kom igång med reformer. Sådana reformer som inte varit ett alternativ tidigare, men som långsamt smugit sig på i dessa andra länder, och som gör att revolution inte längre känts lika nödvändig? Om man tror på att det kan ha gått till så, ja då måste man ju säga att revolutionen på Kuba lyckades, och att den indirekt spred sig till andra länder i form av reformer i stället för i form av revolution.

Vad kan man då säga om Castros be...