Analys: Frivillig anonymitet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När jag arbetat med detta författarporträtt har det slagit mig hur svårt det har varit att få fram information om Maria Küchen, eller om man hellre vill: Gummesson. Jag har funderat på hur detta egentligen är möjligt, då hon vunnit en rad priser och hennes böcker har utnämnts till bästa bok hit och bästa bok dit.Är det ett frivilligt val att gå in i skuggan och gömma sig för all medial press?

På ett sätt kan jag förstå hur detta är möjligt då många författare ofta ogillar all uppmärksamhet de får utav media av olika slag. Med uppmärksamheten kommer också kraven på att alltid vara alla till slags – vilket tycks vara omöjligt. Det gäller att aldrig säga något negativt om någon offentlig person medan man själv ska tackla uttalanden andra gjort om en själv. Detta kan bli för mycket för vissa, och därför väljer de hellre med att tala om en gång för alla att offentligheten stör dem till den grad att de hellre undviker den helt.

Det kan jag mycket väl förstå, jag skulle inte heller vilja ha en fotograf hängande utanför min dörr klockan fem på morgonen bara för att han hade hoppats på att jag skulle uttala mig om min nya bok, så att denna tidning skulle vara först, än en gång. Jag skulle helt sonika slå igen dörren framför näsan på honom, nackdelen med det är att det då följande dag skulle stå med stora bokstäver på löpet ”Författare visar öppet sitt hat mot massmedia”. För det är där vi i Sverige står idag. Inte nog med att vi inte kan acceptera att alla dessa offentliga människor faktiskt också har ett privatliv, utan om vi en gång fått nobben måste vi se till att hämnas, fort. Jag har länge undrat vad det är som gör oss människor så hämndlystna. I massmedias bransch gäller det att alltid vara först med den senaste nyheten. Om en känd person väljer att inte kliva ut i rampljuset kan den så gott som räkna med att sågas av kritikerna och inte bli inbjudna till några VIP-fester. Det är detta kändislivet går ut på för vissa. Fester och häftiga skor är det enda som räknas och för att få detta krävs skandaler. Våra kvällstidningar har på senare år blivit allt annat än en nyhetstidning då förstasidan kan locka till sig oss läsare genom att garantera att man går ned i vikt om man följer deras råd. Denna framsida skulle för tjugo år sedan ha ersatts av den viktiga nyheten av att börshen stiger eller att bensinpriset har skjutit i höjden. Nu för tiden är det inte längre viktigt att nå ut med en nyhet,

Nu tävlar kvällsbilagorna om köparna. Det är ett krig där de hemskaste metoder används – och det värsta är att man själv är lurad, utan att man vet om det. Detta gäller givetvis inte enbart inom media, men det är ett bra exempel.

Det som förbryllar mig när det gäller Maria Küchen är att trots att hon nominerats till dessa priser och trots att hon fått dessa stipendier så syns hennes namn så gott som aldrig – detta trots att hon är verksam som journalist och krönikör. Jag har funderat mycket och länge hur detta kan komma sig, det kan ju hända att hennes namn är vanligare än vad jag tror, men jag kan inte själv svara för att jag sett henne undertecknad i en nyhetstidning någon gång.

Pseudonym var något som dök upp som en tanke, men vad skulle hon ha för anledning till detta? Det känns ändå som att någon som skriver krönikor lika ofta som hon byter strumpor borde vilja att allmänheten skulle veta vem hon var. Detta kan delvis bero på att hon frilansar, för bland andra Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning. Frågan är då om en frilansare inte får underteckna sina egna verk. Om detta nu var sant skulle jag bli en aning förbryllad, det skulle vara något utanför min vetskap.

Och just som jag skriver detta kommer jag på anledningen till att hennes namn inte finns med i tidningarna. Det gäller att leta på rätt plats – och för att hitta en person som skriver om samhället och andra mer seriösa artiklar kan man inte förlita sig till kvällsposten. Man måste leta på ställen där sådant fortfarande är aktuellt. För det finns faktiskt dem som ser att vårat samhälle håller på att rasa samman och de skriver om lösningarna för hur vi ska rädda jorden. Problemet är bara att det är ingen som ser deras tappra försök att rädda oss, för allmänheten har blivit för upptagen när det gäller skönhetsideal och annat tjafs. De finns, bara man öppnar ...