Min sista tid- Tänker mig in i Marie-Anotoinettes tankar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Min sista tid

Franska revolutionen har förstört mitt liv, nyss var jag en drottning med ett perfekt liv. Vad är jag nu? En simpel fånge utelämnad åt folket, utan ett liv alls. Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag saknar det bekväma livet på Versailles med allt ordnat för sig och massor med folk som gör precis vad man ber om. Om jag hade anat det när jag lämnade Österrike för att leva med Ludvig i Frankrike, tror jag inte jag hade gjort det, trots alla dessa underbara år som drottning i världens finaste land. Fast ingen kunde väl ana att folket skulle göra en revolution, allra minst jag. Så nu sitter jag här, ensam och uttråkad i ett mörkt och unket fängelse.

Jag gråter varje kväll, tyst och länge. Allt känns så osäkert, Ludvig blev ju avrättad i giljotinen. Vad är det som säger att samma sak inte skulle kunna hända mig? Folket känner ju en sån avsky för mig, så jag sitter ju inte alls säkert. Om bara Axel fanns här, vi hade såna sköna stunder tillsammans förut. Allt jag nånsin haft kärt, är borta. Vissa dagar känner jag inte för att leva, men jag vet att jag inte är redo att dö. Om jag ger upp självmant blir det en ännu större seger för folket. Därför tänker jag inte göra det, även att allt bara känns hopplöst. Jag kommer aldrig komma ut från den här unkna hålan eller se Axel igen. Vad är då meningen med livet? Mitt i mina funderingar kommer en orakad fångvaktare med ett groteskt ansikte in. Hans min är allvarlig och jag känner på mig att det inte är ett gott tecken. Jag sväljer och tar ett djupt andetag. Utan att titta mig i ögonen läser han upp papprets innehåll. Trots att jag hela tiden vetat att det skulle komma en dag, så flämtar jag till när han förkunnar min dom : Avrättning i giljotinen.

Jag vaknar efter en natt med många mardrömmar. Klockan kan inte vara mycket för jag ser när solens första strålar tränger in genom det lilla fönstret. Jag hör det ljuvliga kvittret från fåglarna utanför, om man ändå vore så fri som dem. Tyvärr så är jag ju inte fri, istället kommer denna vackra oktoberdag bli den sista i mitt liv. Jag njuter av min enkla frukost, aldrig har maten smakat så gott. Kanske beror det på att jag aldrig kommer att få känna den ljuvliga smaken av en croissant igen. Efter frukosten tar jag på mig mina finaste kläder, jag ska dö så vacker och stolt som möjligt. Jag sätter mig ner framför den lilla spegeln och plockar fram mina sminkgrejer. Mitt ansikte ska vara vitt och vackert när jag dör. Precis när jag lagt sista handen vid min sminkning hör jag en lätt knackning på dörren. Vakten kommer in igen och tar mig med sig. Han för mig ut från mitt fängelse, ut på gatan. Mina känslor är blandade, jag kan inte låta bli att njuta av att äntligen få vara ute igen. Sakta går vi fram längs gatan, runt mig står folk och skriker och hurrar. Jag bryr mig inte om deras hotfulla blickar och alla hårda ord. Jag känner den lite kyliga vinden i håret och tittar på den strålande solen.
Plötsligt fastnar min blick på giljotinen, där står den, det är där mitt liv kommer att ta slut. Trots att jag är täckt av spott och andra saker folkmassan kastat på mig, går jag stolt fram med huvudet högt.

Mina tankar är långt borta, jag märker knappt folket längre. Det enda jag ser framför mig är mina nära och kära. Helt ofrivilligt rinner en tår ner för min kind när jag tänker på mina barn. Vad kan ha hänt med dom? Lever dom fortfarande? Jag får en klump i halsen bara av att tänka på att dom kan vara döda. Så rycks jag tillbaka till verkligheten. Jag inser att jag snart kommer att vara död. Jag går sakta men säkert uppför den lilla trappan till giljotinen. Längst uppe vänder jag mig mot folkmassan och försöker berätta att jag är oskyldig, men det är ingen som lyssnar. Mina ord dränks av alla skrik. Jag ger upp och låter dom lägga mitt huvud mellan de två träbitarna i giljotinen. Mina utmärglade armar förs in i de andra två hålen, dom passar mig inte, armarna har blivit så tunna… Jag känner kylan från träet och jag skakar som aldrig förr, en kombination av kyla och rädsla. Jag sväljer en sista gång och håller sedan andan. Jag sluter ögonen och väntar. Fol...