Människovärde och lojalitet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Människovärdesprincipen” innebär att alla människor har lika värde, helt oavsett ålder, kön, ras, trosupfattning, sexuell läggning osv. Denna princip är inskriven i FN`s människorättsdeklaration. Kanske är det ett önsketänkande – vad vet jag, men jag har svårt att tro att någon arbetar inom vården utan att i grunden anamma ”människovärdes principen ”.
Inom vården försöker vi på olika sätt hjälpa människor som är sjuka eller har någon form av handikapp. Drivkraften och ”motorn” för mig kommer från kärlek och omtanke om mina medmänniskor. Jag vill verkligen göra allt jag kan för att mina patienter eller vårdtagare ska må så bra som möjligt. I takt med att vi fick fler och fler sparbetingelser som innebar fler vårdtagare och färre personal, ökade min frustration över att jag inte ”räckte till”. Jag kämpade verkligen tappert och fick betala med att bränna ut mig fullständigt. I dag, tio år senare, kan jag se tillbaka och inse att jag tog för mycket för personligt. För det handlade ju egentligen inte om mig som person, att jag gjorde ett dåligt arbete, men kritiken från såväl vårdtagare som arbetsledning var riktad direkt mot oss som arbetade. Vårdtagarna kände sig frustrerade över att de inte fick den hjälpen de ville ha och behövde, och arbetsgivaren ville att vi skulle vara mer effektiva, hinna med mer. Jag har fortfarande svårt att se hur man INTE ska ta det personligt.

”I en perfekt värld, kan jag ge mina vårdtagare den hjälp de behöver och min arbetsgivare ger mig uppskattning för det jag gör, och visar det bättre än de gör i dag”

”Behovsprincipen” innebär att de som har störst behov skall få mera hjälp. I detta sammanhang diskuteras också ”behovsprincipen med miniminorm” vilket innebär att alla skall få sina grundläggande behov tillgodosedda, medan de som har större behov av hjälp ska få mer hjälp.
Rent konkret kan jag tycka att det är den sistnämnda principen som råder allmänt inom vård & omsorgsverksamheten. ”Problemet” som jag ser det är för det första att fastställa VAD som är grundläggande behov, och för det andra VEM som har störst behov av mer hjälp och VARFÖR man skall prioritera just denna grupp?


Behovsprincipen

Här vill jag återkoppla till mina kära brukare där den ena är en kvinna på dryga 70 år som heter Berith och den andra en kvinna på 46 och heter Britt-Marie.

Berith är typ två diabetiker som fått komplikationer av sin diabetes i form av gravt nedsatt syn, väldigt svullna ben samt övervikt. Berith har hemtjänst som kommer och ”lagar” frukost och ger henne insulin på morgonen, på lunchen får hon ”värmemat” och till kvällsmat får hon ett par mackor. Hemtjänsten kommer till henne en gång i veckan och levererar livsmedel och ytterligare en gång i veckan och levererar mjölkprodukter, vidare har hon städning en gång var 14:de dag. Personalen i hemtjänsten diskar EN gång om dagen, helt oavsett årstid, och gud nåde Berith om hon har haft gäster som inte diskat upp efter sig. Triviala företeelser som att vattna blommor och annat existerar inte.

Britt- Marie har en ryggmärgskada sedan 26 år tillbaka som gör att hon är förlamad från armhålorna och nedåt, hon kan med olika hjälpmedel använda sina händer något, men är i övrigt helt hjälpberoende.
Britt-Marie har personliga assistenter varje dag mellan 8 & 18, utöver det har hon ett antal så kallade ”fritidstimmar” per månad som hon kan förlägga på kvällstid för att till exempel gå på bio etc.
Assistenterna ”lagar” frukost varje morgon till henne, Britt- Marie duschar måndag, onsdag och fredag, efter duschen städas toaletten bokstavligt talat från golv till tak. Varje torsdag städas resten av lägenheten samt tvättas all tvätt. Varje fredag åker en assistent tillsammans med Britt-Marie ut på t.ex. Ica Maxi för att vecko handla. Britt- Marie får lagad lunch varje dag, samt lagad middag varje dag. I de fall då Britt-Marie får för sig att bjuda hem vänner, förväntas assistenterna såväl laga maten, ställa i ordning möbler och duka etc. Dagen efter tar assistenterna hand om all disk, samt röjer upp efter festen. Assistenterna tar också hand om den lilla ”trädgårdslapp” som Britt-Marie har, allt från att så frön till att plantera blommor osv. Britt-Marie har även skaffat sig en katt på senare tid som assistenterna får tömma lådan till mm.


Behovsprincipen

Ideal förhållanden är den hjälp som Britt-Marie får, eller hur? För visst ska hon kunna leva ett liv som precis vem som helst utan begränsningar. Skulle inte vi själva vilja ha det på det sättet om samma sak hade drabbat oss?

Det jag vänder mig emot i detta sammanhang är att det görs skillnad på folk och folk. Britt-Marie uppfyller kraven på att få hjälp via LSS (Lagen om Särskilt Stöd), medan Berith inte gör det. Innebär detta att Britt-Maries behov är större och mer nödvändiga att uppfylla än Beriths? – I think NOT!

Hos Berith kan personalen inte en vattna en sketen blomma, och hos Britt-Marie tar assistenterna hand om ALLT. Detta är inte rimligt! För på bekostnad av en Britt-Marie måste det gå ett ”gäng” Berithar för att få ihop ekonomin.

”Ekonomiprincipen” styr valet av vårdinsats. Grovt sagt så ger man mesta möjliga vård för minsta möjliga pengar. Jag är medveten om att jag är cynisk i frågan och inte så lite negativ, men jag ställer mig hela tiden frågan – var tog kvalité kraven vägen?

Paradoxen med att fler och fler lever längre till följd av framsteg inom vården, men samtidigt blir sjukare och mer vårdkrävande är också en intressant aspekt i det hela. Jag tror att framöver kommer röster att höjas för bättre kvalité – och vi som arbetar inom vården kommer att kräva bättre lön för den kvalitativa vård viger. Som det är idag så fungerar vi som VÄLDIGT flitiga arbetsmyror som ilar fram och tillbaka på i princip ingen lön alls – vilken av våra tonåringar tror du kommer acceptera det? Vi behöver dessutom män i vården, hur många män är intresserade av att gå och slita 8h/dag för 15000/månad tror du? Inte så många….. Vi har all anledning att fundera över vilka prioriteringar vi har. Vill vi ha en bra och tillgänglig vård som ges av kvalificerad personal? Ja då får vi banne mig börja betala för det också! Konsekvenserna för samhället kommer att bli enorma, vi som arbetar inom den offentliga sektorn är många, vilket innebär astronomiska lönekostnader även vid en liten lönehöjning. Pengarna skall tas någonstans ifrån, frågan är bara vad vi då skall prioritera bort… Jag kan nämna ett flertal kandidater som hade fått sina budgetar minimerade, men jag väljer att avstå denna delen av debatten. ;0)

Gustav lösningen: För det första behöver jag som personal LYSSNA på vad Gustav säger och verkligen HÖRA vad som är hans problem. Det är också viktigt att lyssna på Gustavs dotter. Att så fullständigt ignorera både Gustav och hans dotter är tjänstefel enligt min mening. Däremot kan jag tycka att det är läkarens uppgift att ta till sig och beakta patientens behov och förklara vad behandlingen innebär. Hade jag varit anställd på avdelningen där Gustav låg så kan jag lova dig att läkaren hade fått förklara sig. Tyvärr är det väldigt lätt och bekvämt att kunna gömma sig bakom någon annan eller bakom regler och paragrafer, vilket många både läkare och övrig sjukvårdspersonal tyvärr också utnyttjar.
Det är sant att min uppgift som undersköterska eller som sjuksköterska också för den delen är att verkställa läkarens ordinationer, men samtidigt är det också min uppgift och mitt ansvar att tillgodose en god vård för mina patienter eller vårdtagare. Att ifrågasätta en läkares ordination om man står lägre ned på den hierarkiska skalan emottas säkerligen inte med applåder, i alla fall inte från läkarens sida. I de sammanhangen kan jag tycka att sjukvården är en föråldrad institution, man ifrågasätter ALDRIG en överordnad.

Trots detta mer eller mindre vedertagna faktum, hade jag nog kämpat på Gustav och hans dotters sida. Jag tycker att patienten har rätt att få veta vilken behandling han får och varför, läkaren är också skyldig att hela tiden utvärdera insatserna han ordiner...