Martin Luther King Jr

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Martin Luther King Jr föddes den 15 januari 1929 i Atlanta, Georgia, en stad långt nere i södern i USA. Martin Luther King Jr fick sitt namn efter sin fader Martin Luther King, som fick sitt namn från den stora kristna hjälten, Martin Luther. Martin Jrs familj bestod av föräldrarna, två syskon och farmordern.

Eftersom Martins far var pastor och predikant hade han en stark position i den svarta gemenskapen. Kyrkan spelade en viktig roll i de svartas liv i den amerikanska södern. Den var hjärtat i deras gemenskap, en källa med inspiration och tröst för människor vars liv var hårt under veckans övriga sex dagar. Det var svårt att vara svart i Amerika, särskilt i syndstaterna.

Svarta predikanter hade ofta en känsla för det dramatiska. Församlingen skälvde vid deras beskrivning av de fasor som väntade de onda i helvetet och jublade över den härlighet som utlovades åt de goda. De fylldes lätt med tro och entusiasm. Alla, från de små till de mycket gamla, stämde in i gospelsångerna som sakpades av deras förfäder under slaveriets tid, då tröst och mod varit svårt att uppbringa. Den unge Martin var begåvad. Vid fem års åldern memorerade han bibeltexter. Vid sex år sjöng han spirutals för församlingen. Han var alltid ivrigt att lära sig något nytt. En dag när han hade hört en gästpredikant som hållit en stark predikan sade Martin Jr till sina föräldrar:
- Jag tänker skaffa mig såna där fina ord också, när jag blir stor!


Svart i en vit värld

Martin fick som alla svarta barn djupa ärr under sin barndom på grund av rasfördomarna. Varje dag var det många saker som påminde om att svarta ansågs vara sämre än vita, och man skilde dem åt med hjälp av lagen. Han skildes från sina vita kompisar eftersom deras mammor inpräglade dem med att säga att de svarta var mindervärdiga. Men Martins pappa såg snart till att förklara för sin son att det var endast fördommar och okunnighet från de vitas sida. Det var oundvikligt att dölja de vitas förakt till de svarta. Och Martin Jr förstod vad som pågick mycket väl. Hur skulle skulle han kunna älska en ras som hatade honom?

Under sin uppväxt lärde sig Martin att rasåtskillnad var ett faktum i södern. Även fast Martins fader var en respekterad predikant så fick han, som svart, ändå hålla sig till de stränga regler för segregeringen på bussarna, så svarta var tvungna att sitta bak i bussen. Vita satt fram, och om det inte steg på några vita så var platserna ändå reserverade för dem, och de svarta fick stå även fast det fanns lediga platser. Som svart var det lätt att bli arresterad om man inte löd reglerna. Och vem ville ta den risken? Martin fick lov att ta med sig kroppen bak i bussen, men varje gång han steg på blev tankarna kvar där framme. Och han tänkte för sig själv: "En vacker dag skall jag sätta kroppen där framme där tankarna är." Men det var inte bara på bussarna lagarna gällde, också på restauranger, parker, drickfontäner och toaletter - vid de övriga fanns skyltar där det stod "Endast för vita". Om Martin ville köpa en glass fick han gå till kioskens sidorfönster. När han ville gå på bio fick han inte sitta på parkett - där var det reserverat för vita - utan fick sätta sig i bakredelen av balkongläktaren. Svarta och vita gick inte i samma skola eller till samma bibliotek. De fick inte heller bo i samma områden som de vita.

Bara sjuttio år tidigare hade det funnits slavar i sydstaterna. De var svarta vars förfäder hade rövats bort från Afrika för att arbeta på gårdar som ägdes av vita. Slavar hade inga rättigheter. De köptes och såldes som djur. Slaveriet förbjöds 1865, men minnerna levde kvar. Många vita tyckte fortfarande att det var bättre än de svarta. De ville inte att svarta skulle simma i samma simbassänger eller åka i samma tågkuppéer. "Bara för vita" stod det fortfarande utanför affärer och till och med en del kyrkor. Så var det också i Martins hemdstad. Det verkade som om det skulle vara så för alltid.


College

Martin hade börjat vid college när han var femton år, tre år tidigare än vanligt. Samma år vann han första pris i en talartävling, ämnet var ironiskt nog "Negern och Konstitutionen." Detta är ett utdrag av det tal han gjorde då:

"Idag är det tretton miljoner av våra förfäders svarta söner och döttrar som fortsätter kampen för att omvandla det trettonde, fjortonde och femtonde tillägget i konstitutionen från tryckt text till verklighet. Vi tror, som de, att "om friheten är bra för en är den bra för alla", att vi kan besegra sydstaternas arméer med svärdet, men att det är en annan sak att besegra sydstaternas hat, att om de svarta får rösträtt, kommer de att vara vaksamma och om så med bara händerna försvara den federala frihetens ark mot fiendens förräderi och fördärv."

Efter att Martin gått ut skolan så skrev han in sig vid Morehouse College i Atlanta, ett av de bästa college i landet för svarta, ett där man uppmuntrade öppna diskussioner i rasfrågor. Han visste mycket väl vilken tur han hade jämfört med många svarta ungdomar, och han gjorde det bästa av det.

Hans far hade satt sig i sinnet att Martin skulle följa i hans fotspår som förkunnare, men Martin själv tänkte mer på att bli läkare eller advokat, yrken där han trodde sig kunna hjälpa sitt folk. Men rektorn vid hans college, Benjamin Mays, var även pastor, och han ansåg att kyrkan borde spela en större roll i samhället. Kombinationen av lärdom och inspiration i hans predikningar imponerade på Martin och fick honom att ändra sig. En pastor som Mays kunde hjälpa människor på många olika sätt och ta itu med problem i samhället.

Martin berättade för sin far att han trots allt ändå ville bli pastor, speciellt efter att ha hört Mays. Fadern ordnade så att Martin fick hålla provpredikan i hans egen kyrka, Ebenezer Baptist Chuch i Atlanta. Den söndagen kom skaror av människor för att lyssna till 17 åringen som skulle predika. Han var nervös, för han ville inte göra sin far besviken inför deras eget folk, men han klarade det mycket bra. Senare samma år blev han ordinerad och fick bli biträdande pastor åt sin far. Men hans utbildning var långt ifrårn avslutad. Han ville fortsätta sina studier vid ett college i norra USA. Han tog sin examen i sociologi, år 1948. Samma år började han läsa på Crozer College i delstaten Pennsylvania.

Det var inte lätt att vara svart bland så många vita studeneter. Martin började arbeta extra hårt för att vinna sina kamraters respekt. Det började gå bra för honom, och han fick nya vänner. Men det fanns fortfarande fördomar att övervinna, och Martin gjorde det med ett nytt lugn.

Martin studerade den indiske politikern Mahatma Gandhi. Han började se ett sätt att göra något åt problemen med diskrimingering - när svarta behandlas annorlunda än vita. Gandhi hade lett kampen för indisk självständighet från Storbritannien genom icke-våldsmetoder. Och det hade fungerat. Aldrig förr har något sådant inträffa sedan Gandhi.
Slå inte tillbaka, manade Gandhi. Möt fienden med fredliga medel. De här idéerna gjorde stort intryck på Martin. Fördomarna skulle övervinnas vänligt och fredligt. När fördomarna var ur vägen, skulle andra hinder försvinna.


Martin träffar Coretta

Martin gick ut Crozer College som en av de bästa i klassen, och började arbeta på sin filosofie doktorsgrad och anmälde sig till en avancerad kurs i religionsfilosofi där han studerade hinduism, shintoism och islam såväl som kristendom. Han var målmedveten i frågan om studierna men fick ändå tid över att gå ut och träffa vänner.

Men Martin ville inte bara studera. Han ville också stadga sig på riktigt. Han längtade efter att ha sin egen familj. Och en dag händer det. En vän till Martin presenterade honom för en ung sångerska som hette Coretta Scott. Hennes första intryck var inte så bra, eftersom hon tyckte nämligen att han var kort för henne, trots att han var över 170 cm lång. Men de börjar ändå träffa varann lite då och då, men det förvandlas till oftare träffar. Ju mer de träffades, desto mer tyckte hon om honom. Martin var överväldigad av hennes skönhet. Och det berättade han för henne! Den 18 juni 1953 vigdes de av Martins far i Corettas hem i Marion.

När de kom hem till Boston igen avslutade Martin och Coretta sitt sista studieår, och Martin började sedan se sig om efter arbete. Han trivdes med skolmiljön och ville undervisa i teologi vid något college eller universitet men tänkte först arbeta som pastor i några år. Det bästa erbjudandet Martin fick var från Dexter Avenue Baptist Church i Montegomery, Alabama. Dexter Avenue var en rejäl tegelkyrka som byggts under inbördeskrigets slut.

När Martin skulle besluta om han skulle tacka ja till anställningen vid Dexter Avenue, ställdes han inför siktet att flytta tillbaka till södern igen, tillbaka till segrationen, diskrimineringen och hotet om våld som hängde över de svarta i södern. Coretta hade växt upp i Alabama och visste hur svårt de svarta hade det där. Å andra sidan var södern fortfarande "hemma" för dem båda, deras släkt bodde ju där. Martin kände det som sin plikt att komma tillbaka och om möjligt försöka förbättra förhållanderna. De pratade igenom det hela och bestämde sig att att flytta till södern - åtminstonde för några år.

I september 1954 flyttade Martin och Coretta in i pastorbostaden i Montgomery. Han blev snabbt aktiv i sin roll. Han älskade att predika för sin svarta församling, och han var bra. Kunnigt och passionerat talade han om hur livet skulle kunna vara i en rättvisare värld.

Men världen var inte rättvis och problemen växte. I sydstaterna hade gäng av vita män utan anledning överfallit svarta människor under sommaren, och de svarta började bli arga. Deras vrede fick slutligen utlopp i fallet Rosa Park.

På kvällen den 1 december 1955, sjönk en svart sömmerska vid namn Rosa Park, ner på ett bussäte efter en lång arbetsdag. En vit man steg på, och busschaffören sa åt henne att lämna platsen. Rosa vägrade. Hon var för trött i benen för att stå. Chaffören kallade på polisen och Rosa åtalades för att ha brutit mot stadens lag om att vita har förträde på bussen.

Samma år avslutade Martin sin avhandling och for till Boston för att ta emot sin utnämning. Han blev doktor i teologi. Men det fanns ännu ett skäl att fira detta år:
Coretta väntade deras första barn, Yolanda, det första av fyra barn.
De fick nya vänner, och livet gick vidare i den lugna staden för den lyckliga unga familjen, men Martin var väl medveten om vad som fanns under ytan i den till synes så fridfulla staden.


Behovet av förändring

De svartas ställning i Montgomery var typisk för många orter i södern. Segrationen innebar att svarta och vita barn måste gå i olika skolor, och de svarta skolorna var betydligt sämre än de vitas.

Högsta domstol i USA hade år 1954 beslutat att detta inte kunde fortsätta. Lagen sade att alla amerikaner skulle ha samma möjligheter. Domstolen slog fast att segrationen i skolorna måste upphöra, att svarta och vita barn skulle utbildas tillsammans på lika villkor. De vita i södern blev förfärade. I Montgomery hade man inte gjort något alls för att efterkomma lagen. Skolan var inte det enda problemet. I teori hade de svarta rösträtt precis som de vita, men alla möjliga regler hade tillkommit för att göra det svårt för de svarta att rösta. De fick betala en röstskatt för att kunna rösta, och när det vita inte kunde hindra dem, så tog det vita fram sina hårdhanskar och började till och med slå de svarta.

Det fanns omkring fyrtio tusen svarta i Montgomery som hade rösträtt, men det var bara ungefär två tusen som var regristerade.


I bakre delen av bussen

Historien med Rosa Park påminde Martin om den tid då han i sin ungdom fått ställa sig upp i bussen för att ge plats åt en vit. Men saker och ting hade inte blivit bättre sedan den tiden. Kokande av isla och sympati, kallade han till ett möte i kyrkan.

Det kom massor med människor. Vreden över hur svarta behandlades växte sig allt starkare, och man ville göra något. En del svarta skaffade vapen för att slåss mot de vita.

Martin höll ett starkt tal. Vi måste säga nej till våld, sa han. Istället borde man bojkotta bussbolaget - vägra att åka buss, helt enkelt. Om bussbolaget förlorade pengar, skulle de ändra på reglerna om "vita först".


Bojkotten planeras

De måste arbeta snabbt medan indignationen var som starkast. De svarta pastorerna och ledarna möttes fredagen efter Rosa Parks arrestering och beslöt att måndagen var rätta dagen att starta bojkotten. Pastorerna skulle sprida nyheten vid söndagsgudstjänsterna och kommittén skulle arbeta fram ett informationsblad som skulle spridas i alla områden där svarta bodde. Där berättades om Rosa Parks arrestering.

En annan kommitté arbetade med att kontakt alla taxibolag som ägdes av svarta i Montgomery och bad dem hjälpa till med bojkotten genom att köra folk för den vanliga busstaxan på 10 cent. Taxifirmorna gick med och allt vart klart för måndagens bussbojkott.


Första dagen

Bojkottens första dag ägde rum den 1 december 1955. Han satt i köket och drack sitt morgonkaffe då den första bussen, som brukade vara fullpackad med svarta på väg till jobbet, rullade förbi. Bussen var tom; liksom nästa, nästa, och nästa. De svarta i Montgomery höll sig ifrån bussarna, bojkotten var ett faktum.

Bojkotten fungerade bra. Det gick till och med bättre än vad han vågat hoppas. Men verklig framgång skulle man bara nå den dagen då både svarta och vita passagerare fick behålla sina platser på bussen.

Omkring 17 500 svarta brukade normalt åka buss varje dag i Montgomery. De utgjorde 75% av bussbolagets kunder. Denna dag samlades folk vid busshållsplatserna för att se bussarna köra fram - och köra bort utan passagerare.

I kyrkan sa Martin att de skulle fortsätta bojkotten. "Om vi modigt fortsätter att protestera, med värdighet och kristlig kärlek, kommer vi att vinna", sa han.

Dagarna gick och bojkotten fortsatte. Men Martin började få hotbrev från arga vita människor. En del brev innehöll dödshot.
Så en kväll när Martin inte var hemma så exploderade en bomb på hans hus. Det var ett under att ingen skadades.

När bojkotten hade pågått i två månader, hittade stadens sturemän en svårtolkad lag som förbjöd bojkotter. Martin arresterades och fick böta. Men de svarta ville inte ge upp, så bojkotten fortsatte.

Så sa man att samåkningen med bilar var olaglig och polisen gjorde dock också slut på 10 cents - taxiservice. Montgomery Improvenent Association hade ordnat en bilpool som täckte hela staden. Bilägare sjutsade folk till och från jobbet och kyrkorna tjänade som uppsamlingsplatser. Systemet fungerade ganska bra även fast det var många som fick gå till fots till arbeterna.

Protesterna var synlig för alla. Dessa svarta som kom traskande på vägen till och från arbetet i ur och skur blev en tydlig symbol för sin nyfunna värdighet.

Den nya anda som bojkotten väckte till liv tycktes värd alla ansträngningar. Det var fortfarande tusentals svarta som gick till fots, och skulle inte av någon anledning sätta sig på en buss förrän det var jämställt för både svarta och vita. Följderna av att de svarta gick till fots både sommar och vinter gjorde så att bussbolagerna gick i konkurs. Polisen arresterade Martin igen för att ha hjälpt till att organisera alltsammans. När Martins rättegång började, rusade en reporter in med omvälvande nyheter. Högsta domstolen hade sagt att segrationen, som skilde svarta och vita åt på bussarna, var mot USA:s grundlag. Det betydde att svarta och vita hade samma rättigheter på lokalbussarna. Bojkotten behövdes inte längre och rättegången mot Martin stoppades. Hans fredliga kampanj hade lyckats, ett år senare. Dagen därpå var Martin och Coretta de första personerna som steg på den första rasintegrerade bussen!


Frihetens land

Nu fick svarta sitta var de ville på bussarna i Montgomery. Framgången där var bara början. Den gav mod åt tusentals andra svarta över hela södern, och protester och bojkotter uppstod överallt. Men andra lagar hindrade ändå att svarta och vita behandlades lika. Martin ville att hela Amerika skulle veta vad han tyckte, så han skrev en bok som hette Vägen till friheten. Han berättade om bussbojkotten och pläderade för lika rättigheter.

Boken såldes bra. Men en del människor - till och med en del svarta - ville inte ha någon förändring. När han signerade böcker i New York, kom en svart kvinna fram till honom. "Är ni Martin Luther King?", frågade hon. Martin sa ja. Plötsligt höjde kvinnan handen med en kniv och stötte den i bröstet på Martin.

Martin låg stilla när han kördes till sjukhuset. Kniven hade kommit så nära stor kroppspulsådern att minsta rörelsen, till och med en nysning, kunde ha lett till döden. När han blev bättre, fick han brev från en vit flicka. "Jag vill bara tala om hur glad jag är att du inte nös", stod det.

När Martin blivit frisk igen, beslöt han att sluta som pastor och flytta tillbaka till Atlanta. Där ägnade han sig åt kampanjer för lika rättigheter för svarta och vita. Matställen som serverade lunch "endast för vita" blev första måltavlan. Grupper med svarta hade redan börjat sätta sig helt fredligt på sådana ställen, vänta på att bli serverade och vägra bli bortkörda.

Många studenter deltog i sittdemonstrationerna. De använde icke-våld, var vänliga och slog inte tillbaka om de blev misshandlade. Under de här demonstrationerna sjöng studenterna medborgarrättsrörelsens sång - "We shall overcome" We shall overcome one day!"
När sittdemonstrationerna började få effekt, prövade Martins anhängare en ny sorts protest. De ville att svarta skulle få samma rättigheter på alla bussbolag i hela landet. Så de organiserade Frihetsresor.

De började strunta i skyltar där det stod "endast för vita" på bussarnas långlinjer. Det hände att bussar brändes och deltagarna i Frihetsresorna misshandlades. Till slut sa högsta domstol att segrationen på bussarna var olagligt. Medborgarrättsrörelsen hade vunnit ännu en seger.

Martin fortsatte sin kampanj i Birmingham i Alabama. Det var den mest segrerade staden i hela USA, med restauranger, bibliotek och parker "endast för vita".

Vita grupper reagerade våldsamt på de svartas protester. De slog och knivhögg svarta aktivister och sprängde en kyrka i luften. Men inte ens det kunde stoppa honom. Nu ville också svarta barn hjälpa till. Martin gick med på att låta dem delta. Så barn och studenter gick ut tillsammans i ett fredligt demonstationeståg.
"Stop!", beodrade polisen.

Men demonstranterna fortsatte gå. Brandmän rullade ut vattenslangar och siktade mot barnen. Vattnet sprutade och slog de gemonblöta unga demonstraterna till marken. Sedan släppte man lös morrande polishundar som bet de skrämda och våta barnen. Hur kan man ens komma så långt? Den grymma behandlingen av barnen fick många vuxna att gå med i demonstrationerna. Till slut fattade Alabamas högsta domstol ett beslut. Alla skyltar med "endast för vita" måste tas ner.

Martins budskap uppmärksammades över hela Amerika, också i högsta ledningen. Den 11 juni 1963 talade president John F. Kennedy till hela nationen i tv. Han efterlyste rättvisa. Han ville att alla amerikanska medborgare skulle behandlas lika, oavsett hudfärg. Strax därefter lämnade president Kennedy in ett förslag till ny medborgarlag till kongressen. Lagförslaget skulle föra all slags segration olaglig och lovade pengar för att genomdriva lagen. Martin blev mycket glad. Det var precis vad han ville. Stödet för Martins icke-våldsmetoder växte sig allt starkare. Skyltar med "endast för vita" revs ner.


Brev från Birminghams fängelse

Under den första verkliga stora marschen, den 12 april, fängslades Martin och fördes till Birminghams fängelse. Han var vad vid fängelse vid det här laget, efter alla 16 gånger han hade åkt in för ingenting, visste han att även om han satt bakom galler så var han omgiven av sitt folks kärlek och stöd.

Medan han var i fängelset skrev en grupp vita kyrkliga ledare till den lokala tidningen och kritiserade marscherna. De sade att Martin Luther King var en utbörkung som bara ställde till bråk. De vädjade till de svarta att sluta med demonstrationerna.

Martin blev djupt sårad. Hur skulle han kunna svara när han inte tilläts att äga skrivpapper? Han samlade pappersbitar - påsar, toalettpapper, marginaler ur tidningar - och skrev ner vad det var han trodde på. Detta skulle bli känt som "Brev från ett fängelse i Birmingham", ett av de viktigaste dokument från medborgarrättsrörelsen.


I have a dream - det tal som har gått till historien

100 år hade gått sedan slaveriet avskaffades. Martin ville uppmärksamma det, så han bad människor samlas i huvudstaden Washington, D.C.

Den 28 augusti 1963 samlades en kvarts miljon människor vid Lincolnmonumentet. Martin möttes av applådskaror när han gick upp i talarstolen. Det var den största händelsen i Martins liv, och han växte med uppgiften.

Han lyftes av deras gensvar som av en våg och lade åt sidan sitt utkast och talade från hjärtat. Från hans hjärta kom medborgarrättsrörelsens störtsa anförande - det tal som har gått till historien:

"Åk tillbaka till Mississippi, åk tillbaka till Alabama, åk tillbaka till North Carolina, åk tillbaka till Georgia, åk tillbaka till Louciana, åk tillbaka till slummen och ghettona i städerna i norr, och veta att på något vis kan och skall den här situationen förändras. Jag säger er idag mina vänner, att trots de svårigheter och besvikelser vi idag möter har jag en dröm.
Jag har en dröm, att denna nation en dag ska växa upp och leva upp till den verkliga innebörden av sin trosbekännelse: vi anser det absolut självklart att varje människa har lika värde. Jag har en dröm, att sönerna till forna slavar och sönderna till forna slavägare en dag, på Georgias röda kullar, ska kunna sitta tillsammans på broderskapets bord. Jag har en dröm, att till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar orättvisor och förtryck, en dag ska förvandlas till en oas av frihet och rättvisa.
Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag ska leva i en nation där de inte ska bli bedömda för färgen på sin hud utan för sin inre karaktär.
Jag har en dröm. Jag har en dröm, att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med dess guvernör som ständigt talar om att sätta stop för och vägra tillämpa federala lagar; en dag skall svarta pojkar och flickor och vita pojkar och flickor just där i Alabama kunna hålla varandras händer som systrar och bröder. Jag har en dröm. Jag har en dröm, att en dag skall alla dalar höjas och alla berg och höjder sänkas. Oländig mark ska jämnas och branter bli till slätt. Om Amerika ska bli en stor nation måste detta gå i uppfyllelse. Låt frihetens klockor ringa den dagen.

Så låt då frihetes klockor ringa från de vidunderliga bergslutningar i New Hampshire.
Låt frihetens klockor ringa från de mäktiga bergen i New York.
Låt frihetens klockor ringa från de högresta bergen i Penssylvania.
Låt frihetens klockor ringa från de snöklädda Klippiga bergen i Colorado.
Låt frihetens klockor ringa från Kaliforniens kurviga slutningar.
Men inte bara där.
Låt frihetens klockor ringa från Stone Mountain i Georgia.
Låt frihetens klockor ringa från Lookout Mountain i Tennessee.
Låt frihetens klockor ringa från varje berg och varje kulle i Mississippi.
Och när detta skerk, när frihetens klockor ringt från varje samhälle och varje by, från varje stat och varje stat, påskyndar vi den dag, då alla Guds barn, svarta och vita, judar och hedningar, protestanter och katoliker, kan ta varandras händer och sjunga med i den gamla negersången:
Fria till sist! Fria till sist! Tack Fader Allsmäktige, vi är fria till sist!"


Ett bakslag i friheten

Under en kort period svepte Martins vision om frihet och rättvisa över hela Amerika. Svarta människor fick tillträde till platser som förut varit reserverade för vita. Martin utsågs till Årets man 1963.

Men de goda tiderna varade inte länge. Martin såg på tv den 22 november 1963 när en nyhetsuppläsare avbröt sändningen med chockerande nyheter. President Kennedy hade blivit skjuten och dödad.
Över hela USA sörjde man presidenten. Men hans död blev också ett stort bakslag för medborgarrättsrörelsen. Många vita ville att det skulle vara som förr. Trots att Kennedys efterträdare, president Johnson, under tecknade lagförslaget om lika rättigheter, löste det inte alla problem för svarta människor.


Nobelpriset

I oktober 1964 hedrades Martin Luther King Nobel fredspriset. Priset ges till de människor som har arbetat hårt för freden. Martin var bara 35 år gammal, den yngsta någonsin som fått ta emot priset.

När ordföranden i norska Nobelkommittén delade ut priset, kallade han Martin för "den förste i hela västvärlden som har visat att kamp kan föras utan våld".


Rösträtt

Vid julen 1964, hade Martin satt upp ett nytt mål, att kämpa för svartas rätt att rösta. Medborgarrättslagen garanterade den rätten, men i många städer i sydstaterna vägrade man att registrera svarta röstande.

En sådan stad var Selma i Alabama. Staden ligger i ett gammalt slavdistrikt och polisenchefen tyckte att svarta skulle hållas nere. Selmas polischef var inte ensam om att tycka att Martin var en bråkmakare. En del regeringsmedlemmar i Washington tyckte likadant, och FBI hade redan börjat avlyssna hans telefonsamtal.

När Martin besökte Selma för att tala, var polisen där. Martin lovade missnöjda svarta befolkningen en massdemonstration för rätten att få rösta, från Selma till delstatens huvudstad Montgomery.

Det var svårt att planera demonstrationståg. Och det blev ännu svårare när svarta började gå med i en ny militant rörelse: Black Power.
Eftersom Martin hade så många motståndare, försökte polischefen förbjuda demonstrationen. Men Martin tänkte inte låta sig stoppas. När han ledde demonstrationerna genom Selma, greps han igen och sattes i fängelse.

Därifrån skrev han ett brev till New York times. "Det finns fler negrer i fängelset med mig än det finns i röstlokalerna", skrev han.

Protesterna fortsatte. En lång marsch från Selma till Montgomery var planerad, men militären mötte dem på vägen. Den här gången misshandlade polisen demonstranterna med piskor och käppar virade med taggtrådar. En man dödades.

Men Martin tänkte inte ge upp. Plötsligt fick han oväntad hjälp från president Johnson, som hade blivit upprörd över nyheterna om allt våld. Han införde nya lagar som stödde rösträtten.


På marschen

Den 21 mars 1965 fick demonstranterna till slut tillåtelse att marschera från Selma till Montgomery, ledda av King. Han hade återvänt till den stad där han sett medbortgarrättsrörelsen starta tio år tidigare.
- "Idag vill jag säga till Amerikas folk och till världen att vi inte tänker vända om. Vi är på väg nu, och ingen rasistvåg kan hindra oss. Vi är på väg mot frihetens land."

Tack vare det som hände i Selma genomdrevs rösträttslagen 1965. Den gav staten rätt att övervaka att röstningen gick rätt till och att ingen diskriminering förekom. Den gjorde slut på alla de knep man tagit till för att förhindra svarta att rösta.


Krig i Vietnam

Fram till 1966 hade Martin visat att beslutsamhet och fredliga metoder fungerade. Icke-våld hade segrat i sydstaterna. Nu beslöt han att ge sig norrut till Chicago, där många svarta levde i slumområde, med våld och fattigdom som vardagsnäring. Han skulle kämpa för bättre bostäder och lugnare gator.

Men nu var situationen mer kompilicerad - kriget i Vietnam hade startat år 1965. Amerikanska soldater slogs mot kommunismen i ett land långt borta, och det tyckte inte Martin.

Han var öppen emot våld och hade till och med fått Nobelfredspriset för sina fredliga metoder. Han avskydde krig, och tvekade att säga vad han tyckte till president Johnson. De två, som tidigare varit så eniga om medborgerliga rättigheter, stod nu långt från varandra.

När Martin sökte presidentens stöd från sin Chicago-kampanj, vägrade Johnson. Martin hade kritiserat regeringen och Vietnamkriget offentligt. Många kallade honom för kommunist.

Martin hade också ett annat problem. Många unga svarta tyckte att man inte kommit tillräckligt långt med fredliga medel. De ville använda våld - som kriget på tv man såg varje dag. När Martin förklarade sina tankar på ett möte, blev han utbuad av Svarta pantermedlemmar.

Trots problemen, startade Martin sin kampanj i ett av Chicagos slumområden. Han krävde bättre bostäder för svarta och slut på polisbrutalitet och massarbetslöshet.

Staden i norr reagerade inte som de i södern. Martin kände sig främmande för politiken och invånarna. Han såg svarta slåss med polisen i kravaller, och han blev bestört över sjutvapnerna. Förbryllad och trött över alla års kampanj, lämnade han slutligen Chicago.


Det sista korståget

Nu planerade Martin något nytt och större, eftersom protesterna mot kriget inte blev av. Han insåg att det inte bara var svarta som hade det svårt. Han drömde om att samla fera av USA:s 35 miljoner fattiga - svarta, vita och indianer - i huvudstaden Washington. Där skulle de alla tälta helt fredligt framför Vita huset, tills regeringen lovade dem den rättvisa de förtjänade.

Martins vänner var emot detta enorma korståg. Men ju mer de försökte stoppa honom, desto bestämdare blev han. Samhället måste organiseras om helt för allas bästa, hävdade han, och för det måste hela stadsapparaten upplösas. Under tiden växte problemen i Memphis i sydstaten Tennessee. Några svarta renhållningsarbetare strejkade. De ville tjäna lika mycket pengar som de vita med samma jobb.
Trots att Martin jobbade med sin Washington-kampanj, sa h...