Nationalism - Det assyriska exemplet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Vissa forskare har hävdat att nationellt tänkande är ”primordialt”, dvs. inbyggt i den mänskliga naturen som en grundläggande kategori. Under senare år har det emellertid funnits en tendens inom forskning att se nationalism som en 1800 och 1900-talsföreteelse, i princip otänkbar utanför moderniserande samhällen, där traditionella band lösts upp. Man har också antagit att utvecklingen på sikt kommer att innebära minskad relevans för nationalismen. Denna syn är ofta förenad med en uppfattning om nationer som subjektiva företeelser eller konstruktioner. Man har hävdad att det är nationalisterna som skapar nationerna och inte tvärtom, och det finns teorier som sätter nationella rörelser i samband med kapitalismens behov av kontroll över den politiska utvecklingen.

Under 1800 och 1900-talen, som beskrivits som ”nationalismens tidsålder”, har det funnits olika former av nationalism. Det nationella rörelserna kan skilja sig ideologiskt utmed en höger-vänsterskala. I samband med 1800-tals liberalismen utvecklades en ”liberal nationalism”, inriktad på nationell frigörelse men också på folkstyre och mellanfolkligt samarbete.


Nationalismen

Det finns nog inte en enda människa i denna värld som inte har påverkats av något slag av nationalismen. Men vad är nationalismen? Nationalism är ett idag otroligt laddat begrepp som associeras hej vilt med olika ovidkommande företeelser och ideologiska sidospår. Men det är genom fakta, historieforskning och studier av historia som man kan se att den ursprungliga och äkta nationalismen eller fosterlandskärleken har med stolthet för sitt historiska arv och med det känslor för sina rötter, sin kultur, sitt språk, kungafamiljen, samt sina historiska samband..
Det är svårt att veta exakt när nationalismen började sprida sig, men de flesta forskare brukar beräkna i början av 1800-talet men en sak är klar att den var som en ”sjukdom” att det började med ett folkslag och sprid sig sen runt hela världen. Folk från Europa till Asien och Latin Amerika strävade efter självständighet. Många fick inspiration av den franska revolutionen

Det finns olika typer av nationalister, men det gemensamma för dem är att de tycker att deras eget land är bäst. Att det ska vara ett land, ett språk, ett folk. En typisk nationalist var Adolf Hitler som hade sin storhetstid under andra världskriget då miljontals oskyldiga människor blev förföljda och dödade på grund av sin hudfärg, religion och sitt ursprung.

Denna nationalism kallas fascism och den inriktar sig på att framställa andra människor som sämre och mindre värda. Alltså att det egna folket är bättre än andra, oavsett om de har rätt eller fel. Det är en aggressiv typ av nationalism. Idag har vi inte en fullt så tydlig enväldig härskare som Hitler var men det finns ganska många mindre. Folk idag är också mer medvetna om politik och vad olika politiker står för och blir inte lika lätt lurade som alla människor som lyssnade på Hitler i brist på kunskap.

Denna nationalism var av två slag: En riktning ville frigöra nationer som tvingats underkasta sig andra stater. Dessa frihetsrörelser fanns inom bl.a. Osmanska riket (Turkiet), Österrike, Ryssland och Latinamerika. En annan riktning, enhetsrörelser, strävade efter att föra samman folk som var splittrade i småstater till en enda stat. Så var fallet på den italienska halvön och i de tysktalande staterna. Nationalisterna fick stöd av liberalerna som här såg en chans att bryta den bestående ordningen och införa nya demokratiska styrelseskick och sociala reformer. Mot dem stod Wienkongressens konservativa furstar som inte var roade av denna utveckling. Vid ett flertal kongresser samlades stormakterna och beslöt att ingripa militärt i olika länder för att behålla ordningen.
Utvecklingen gick dock inte att stoppa: Under 1820-talet gjorde sig Latinamerika fritt från Spanien och Portugal med stöd av Storbritannien och USA. Under samma decennium bröt sig Grekland loss från Osmanska riket. Under återstoden av århundradet och början av 1900-talet rämnade så gott som hela den europeiska delen av detta rike, och stater som Rumänien, Bulgarien, Serbien och Albanien bildades. Och detta var bara början av nationalismens effekter och konsekvenser, hela 1900-talet har präglats av krig startade av nationalistiska skäl.

Det assyriska exemplet

Assyriernas bakgrund

Den assyriska nationen, som idag lever i Främre Asien – i Iran, Irak, Syrien, Libanon och Turkiet – samt genom utvandring i Västeuropa, Amerika och Australien, härstammar från de forntida orientaliska folkslagen assyrier, kaldéer och araméer, vilka sedan årtusenden var bosatta i Syrien och Mesopotamien. Sedan deras stora rike sönderfallit assimilerades en stor del av befolkningen och anpassade sig i allmänhet till de nya härskarnas religion, språk och kultur.

Från och med andra seklet e. Kr. anslöt sig allt större antal assyrier till kristendomen, även om den assyriska religionen fortfarande härskade på orter såsom Harran, i alla fall till nionde århundradet, i Mardin även ända till sjuttonhundratalet e. Kr. Den hängivna anslutningen till kristen tro från sena antiken till nutid har gjort kristendomen till en outplånlig del av assyrisk identitet, men den har också utsatt assyrierna för ändlösa förföljelser och massaker, först i händerna på romare, sedan i händerna på sassanidiska perser, och senast i händerna på araber, kurder och turkar. Dessa förföljelser och massaker har reducerat det totala antalet assyrier från en nation uppskattad till 20 miljoner eller mer under antiken till väl under 4 miljoner idag. De har splittrat och decimerat den assyriska nationen, men de har också härdat dess identitet och hjälpt till att den överlevt genom årtusenden. Medan otaliga assyrier har tvingats byta identitet för att överleva, har andra hellre valt martyrskap än avsagt sin assyriska identitet och tro. Helgonbiografiska källor, sådana som Acta Martyrum visar att assyrierna av den partiska perioden var stolta över Assyriens ärorika förflutna, med många ädlingar spårande sina förfäder till det assyriska kungahuset. Den nestorianska kyrkan hade kloster och stift överallt i det innersta Assyrien, inklusive Ninive i stiftet Atūr, vilka chauvinistiskt hävdade lokal assyrisk identitet.

På 1800-talet övertog man i Orienten den moderna nationstanken från Europa och den spred sig bland Asiens och Afrikas folk. Då de nationalistiska tankarna började smygande komma upp på 1800-talet bland de dom dittills kallats för syriska kristna så blev de omfattande i början av 1900-talet. Det kulturella arvet från det förflutna, den fornassyriska och babyloniska historien, den syro-arameiska kristendomen och det ännu levande modersmålet blev grundvalarna för en nationell anda och samling, ur vilken dagens nationella och kulturella assyrierrörelse framträdde

Idag lever den assyriska nationen till stor del i förskingring, splittrad mellan rivaliserande kyrkor och politiska falanger. De olika gruppernas öden har gått olika vägar under seklen och deras kulturella identiteter har följaktligen ändrats. Assyrierna i väst har absorberat intryck från grekerna och assyrierna i öst från perserna. Ironiskt nog, som konsekvens av unionen med den katolska kyrkan under 1600-talet, identifierar nu många moderna assyrier, inkluderande invånarna av det gamla assyriska hemlandet kring Ninive, sig själva som "kaldeiska"- en term som för trehundra år sedan nog var synonym med "arameisk" men tyvärr är oåterkalleligen förenad med just den dynasti som förstörde Ninive och det assyriska imperiet! Splittrade, skingrade i exil och som krympande minoriteter utan fulla civila rättigheter i sina hemländer, är dagens assyrier i allvarlig fara att bli totalt assimilerade och utplånande. För att överleva som nation, måste de förenas under sina förfäders assyriska identitet. Det är den enda identitet som kan hjälpa dagens assyrier att övervinna skillnaderna dem emellan, hjälpa dem att återigen tala med en enda röst och fånga världens uppmärksamhet för att de skall återfå sin plats bland nationerna.


Situationen i Osmanska riket under 1800-talet

1800-talet konflikt rika år är grunden till både första och andra världskriget under 1900-talet Osmanska riket var från början av 1800-talet starkt försvagat och började betraktas som "Europas sjuke man". Janitsjarerna avhändes makten 1826, vilket stärkte sultanen men också medförde att militärmakten kunde moderniseras efter västerländsk förebild. Edikt i syfte att reorganisera riket inledde den s.k. reformperioden, Tanzimat (1839–76), men fick endast begränsad effekt.

Stora delar av befolkningen inom Osmanska riket var kristna (armenier, assyrier, greker) som i växande utsträckning fick de europeiska stormakternas beskydd. Imperiet var starkt segmenterat efter religionstillhörighet, där religiöst definierade folkgrupper, millet, hade långtgående autonomi i en rad avseenden. Dessa millet kom under 1800-talet i allt större utsträckning att omdefinieras i nationella och geografiska termer och läggas till grund för de nya statsbildningar som kom att bli det osmanska rikets undergång. Efter förlust mot Ryssland i det rysk-osmanska kriget 1877-78 så var osmanerna tvungna att lämna Bosnien–Hercegovina till habsburgsk förvaltning, och den ena nationen efter den andra skapades. Grekland hade frigjorts redan på 1820-talet med stormakternas hjälp, därefter följde Rumänien, Bulgarien, Serbien och Albanien. Cypern avträddes till Storbritannien.

Under Abdülhamid II infördes 1876 en konstitution i liberal anda. Politiska reformer hade emellertid ingen effekt. Inte heller försöken att vädja till en muslimsk samhörighetskänsla lyckades. Reform vågen upphörde, och riket underkastades sultanens despotism. Under 1880-talet förlorade imperiet nuvarande Tunisien och Egypten. I östra Anatolien utsattes 100 000-tals armenier och assyrier för massakrer 1894–96

I syfte att rädda den osmanska staten lanserades en turkisk nationalism. Ideologisk förgrundsgestalt var författaren Ziya Gökalp (1876–1924), men inspirationen hämtades från tatarer och basjkirer i Ryssland


Orsaken av uppkomsten av den assyriska nationalismen

I slutet av 1400-talet intog de turkiska osmanerna Bysans sista fästning. Det tusenåriga Konstantinopel föll och blev maktcentrum i det osmanska riket, där det härskade varken religiöst eller etnisk enhet. Det islamiskt – arabiska systemet anpassades till nya behov. Millet systemet uppstod som stod för varje religiös gemenskap bildade en religionsnation (millet). Först och främst gällde detta greker, armenier och judar.

Den assyriska nationen hade ett stort problem, armenierna hade en nationell kyrka och de sågs som ett, samma gällde greker. De syrisk kristnas problem var att vara enhetliga, folket var uppdelat mellan fyra kyrkor med varsin Patriark, Österns assyriska kyrka (nestoriansk), syrisk ortodoxa kyrkan, syrisk katolska kyrkan och kaldeiska katolska kyrkan. Alla dessa kyrkor kom från en och samma moderkyrka ifrån början och alla delade samma syro-arameiska riter, traditioner och gudstjänstspråk. Folket var identiska med varandra kulturellt och pekade på en sak att de var ett och samma. De syrisk kristna blev uppdelade i 2-3 olika millet (religionsnationer) i osmanska riket p.g.a. kyrkorna. Detta försvagade de syriska kristna politiskt. Hittills hade de syriska kristna varit en religionsnation som hade kyrkan som stat.

Men som alla andra folkslag så klev nationalismen in i de syriska kristnas dörr också. Och det gjorde den välbehövligt. Under 1800-talet började engelska och tyska och franska arkeologer gräva bland ruinerna av Nineveh i närheten av Mosul. Detta skedde samtidigt med den stora förföljelsen av kristna i Osmanska riket år 1843. Snart var museerna i London, Paris och Berlin fyllda med föremål från en försvunnen kultur, som hittills endast varit känd genom bibeln och antikens författare. Några år senare hade man lärt sig tolka assyriska texter, och nu hade forskarna ett omfattande material bl.a. tiotusentals lertavlor med kilskrift till sitt förfogande.

De syriska kristnas i området blev särkilt uppmärksammande i västerlandet genom boken ”Nineveh and It’s Remains 1-2, New York”, av den brittiske arkeologen Layard. Enligt hans teori var de syrisk kristna en sista folkspillra av de forna assyrierna. Därför var det ytterst angeläget att slå vakt om detta unika folk. Genom den brittiske ambassadören i Konstantinopel lyckades han också få till stånd vissa konkreta förbättringar i de syriska kristnas förhållande.

En indirekt följd av de arkeologiska fynden således att man identifierade de arameisk-talande kristna med de forna assyrierna, en uppfattning som på grund av en förväxling mellan termerna Syrien och Assyrien hade uppstått redan tidigare. Detta bidrog till en omdaning och förstärkning av de syrisk kristnas nationella identitet, den öst assyriska (nestorianska) kyrkan var den som var den ledande inom den assyriska nationalismen medan de andra kyrkorna var mer passiva. Den assyriska identiteten satt nu fast som en stämpel på de syriska kristna. Nationalismens våg nådde Naum Faik, Ashur Josef och andra lärda i ”Beth Nahrin” (Assyrien) i slutet på 1800-talet. De startade den assyriska nationella rörelsen som sedan dess verkat i folkets tjänst och för dess enighet. Ashur Josef tillsammans med Naum Faik plockade upp facklan som ett folk en gång tappat. Tillsammans med bland andra startade de en upplysningstid om den assyriska nationella tanken. De upplyste kyrkans folk att de är inte bara är ”kristna”, att de också tillhör den assyriska nationen. Den kyrkan och dess medlemmar som mest blev påverkad av den nationalistiska andan som svepte förbi var utan tvekan .Österns kyrka som den kallades då, och ändrade kyrkans namn till den mer nationella ”Eta Madenkheta d Atour” som blir på svenska ”hela Assyriens öst kyrka”. Dess medlemmar väpna upp sig och blev ett nytt oroas moment för det osmanska riket som höll på att falla sönder. Den nya assyriska milisen allierade sig med sina kristna grannar armenier som tillsammans blev en motvikt mot de kurdiska grannar som konstant hade attackerat de kristna i det området. Den assyriska identiteten hade nu tagit över Öst assyriska kyrkan totalt och började smyga sig in hos den syriska ortodoxa och kaldeiska kyrkan.

De kristnas situation i Osmanska riket förvärrades 1866 assvärt, byar attackerades av den ”turkiska polisen” tillsammans med kurderna, kvinnor våldtogs, barnen rövades bort och man tog de kristnas egendomar. Flera byar hade ödelagts, kyrkor hade förstörts, detta gjorde att fler och fler identiefirade sig med assyrierism. År 1868 skickade Patriarken av Österns assyriska kyrka brev till den brittiske konsuln och bad om hjälp mot kurderna och turkarna men engelsmännen neka till hjälp och Patriarken vände sig till ryssarna. 1876 hade assyrierna samlat ihop 15 000 man och stödde Ryssland i sitt krig mot Osmanska riket 1877-1878. Man lyckades besegra turkarna och ockuperade området Van och Hakkari.

Samtidigt lyckades de olika kurdiska klanerna för första gången enas och vill lösgöra sig från Osmanska riket. I delar av Kurdistan fanns betydligt många assyriska och armeniska byar och sågs som hot i och med detta kom kristna och kurder i konflikt. Turkarna hade ingenting emot att kurderna trakasserade de besvärliga ”kristna”. I och med detta utförde kurderna stor massaker assyrierna som var mycket mindre i antal om man jämförde dem med kurderna.

Att de syrisk kristna tog på sig stämpeln som en egen nation ”Assyrier” gjorde att de blev mer utsatta en de var förut. Därför var t.ex. de övriga kyrkorna mycket försiktigare än den Östern Assyriska kyrka var med den assyriska identiteten. Assyrierism blev större under 1900-talet och det assyriska folket väntade sig en mörkare framtid med folkmord som utplånade 2/3 av hela den assyriska befolkningen under första världskriget. Men för den assyriska identiteten såg framtiden ljusare ut, ju mer de plågades så blev de mer härdade att dö för det assyriska namnet.

”Bland jordens sex miljarder människor finns det tjugotre olika alfabet i världen, assyriska är ett av de äldsta. Var rädd om det!”

citat av Naum Faik

Diskussion

Det är viktigt att veta nationalismens grunder innan man dömer ut någon som är lite stolt över sitt land, folk eller historia. En vanlig svensk vågar inte visa stolthet i Sverige, så fort man viftar med den svenska flaggan så blir man stämplad som rasist.

I Sverige finns det en hel del nationalister. De som står för en främlingsfientlig politik kallas i folkmunnen för rasister och använder oftast svenska fanan och Sveriges ärorika historia som deras symboler, i och med det så fort en svensk kille/tjej tar på sig en tröja med en svensk flagga p.g.a. de är stolta över Sverige ses de som rasister, något som är väldigt fel.

Vanligt folk vågar inte vara stolta över sitt land och över sin historia. Medan t.ex. Norrmän stoltserar med deras Norge och deras ”sjuttonde maj” konstant så man får huvudvärk. Det måste kännas väldigt jobbigt för de vanliga svenskarna. Sveriges nationaldag har aldrig varit någon speciell dag. Men vad är det som gör att svenskarna är mindre stolta? Personligen tycker jag, svenskar har mer att vara stolta över än danskarna + norrmännen + finländarna tillsammans. Men tyvärr har den patriotiska svenska känslan legat i dvala i de senaste 200 åren. Alla våra grannländer har varit i krig det senaste seklet och det har gjort att de har starkare känslor för sina respektive länder.

Man får vara nationalistisk bara man inte övergår till den aggressiva vägen av nationalismen som leder till fascism och rasism.

Syftet med detta arbete var att lära mig lite mer om själva nationalismen rötter inom den assyriska gruppen. Det var mycket som jag inte visste som kläcktes ur böckerna som jag läste. Jag är ju både svensk och assyrier därför ville jag jämföra den assyriska med den svenska. När jag befinner mig i Sverige ser jag mig själv mer som assyrier och blir stolt så fort namnet assyrier, assyriska o.s.v. nämns någonstans, men när jag är utomlands är det tvärtom. Så fort man ser något med Sverige att göra, de kan vara från en Volvo-bil till en vanlig svensk person så blir man automatiskt en svensk patriot, man blir stolt. Men det jag tycker är mest slående är hur homogen den assyriska gruppen är, den judiska gruppen är bra exempel på hur assyrier funkar i diasporan. Assyrier assimileras inte med den vanliga befolkningen som de flesta andra invandrar – grupper gör. Och detta är en indirekt påföljd av den massaker och ...