Späckhuggare

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Späckhuggarna, Orcinus Orca är däggdjur som ursprungligen levt på land men återvänt till havet. De tillhör delfinsläktet och där är späckhuggarna de största och snabbaste djuren. Det var år 1758 som Linné upptäckte att späckhuggarna och även valarna tillhörde däggdjuren, innan dess hade man sett dom som stora annorlunda fiskar.
Namnet späckhuggare kommer dels ifrån att de har flera lager av späck (fett) som de har för att skydda sig från kyla, dels ifrån att de hugger späck ifrån andra valars sidor.

Späckhuggarna är svåra att förväxla med övriga valar, man känner igen deras svartvita teckning som är unik just för späckhuggare och deras stora ryggfenor som på hanarna kan bli upp till 2 meter hög, samtidigt som honornas är omkring en meter. Men ser man en späckhuggare, behöver man inte fundera över vad det är man ser. Deras storlek brukar man också fascineras av att de kan bli upp till 10 metar långa, och väga upp till 8 ton.

Arten är mer känslig för utrotning än många andra djur, då de föder så få kalvar. Honorna blir könsmogna när de är omkring 9 år gamla, men föder sin första kalv först när hon är 14 år gammal. Medan hanarna blir könsmogna först när de är omkring 16 år gamla. Honorna kan få en kalv vart tredje år, men i genomsnitt får de en kalv ungefär vart åttonde år.

Fria späckhuggare lever oftast tills de är mellan 50 och 100 år, samtidigt som de i fångenskap dör långt tidigare.

Ett exempel på människans okunnighet och oförståelse för detta är tydligt bevisad i t.ex. fallet med Keiko, späckhuggaren som spelade Willy i filmen ”Rädda Willy”. Keiko fångades från havet när han var 3 år gammal, och skildes då helt från sin familj och alla andra späckhuggare, detta trots att det är väl känt att späckhuggare är flockdjur. De lever normalt tillsammans med sin familj hela livet. Att sedan visa hur hemskt späckhuggare i fångenskap har det tycker jag är falskt, då Keiko faktiskt fångats på samma sätt som de visade att Willy i filmen fångades på.
Att Keiko dör när han bara var 27 år gammal, är ett tydligt bevis på att späckhuggare hör hemma i havet och bör aldrig tas därifrån.

Det finns två olika typer av späckhuggare. En som enbart äter fisk och bläckfisk och en som i första hand lever på andra varmblodiga däggdjur. Späckhuggarna jagar i flock på ett mycket effektivt sätt, de ringar in offret eller offren. Sen brukar de dela på bytet, eller gå in och äta några i taget, samtidigt som resten av gruppen håller ordning på bytet så att det inte kan fly.


Späckhuggarna måste äta 2,5 – 5 % av sin totala vikt varje dygn, därför är det viktigt att det finns god tillgång till föda. Man har till och med lyckats filma hur 40 späckhuggare anföll och dödade en frisk blåval. Späckhuggarna tuggar inte sitt byte, utan sväljer antingen hela bytet el. sliter loss stora delar av det och sväljer.

Det enda utomstående hotet mot späckhuggaren är människan. Detta främst då vi använder havet som en soptipp. Vi släpper ut miljögifter i havet som drabbar späckhuggaren extra hårt då de är toppkonsumenter och får i sig en större mängd miljögifter än t.ex. en förstahands konsument.

Även oljeutsläpp och läckage kan drabba späckhuggarna hårt då det blockerar deras andning.

Andra hot mot späckhuggaren är tjuvfiskare som dödar späckhuggaren bara för att komma åt köttet. Detta är ett uppenbart hot då de enbart föder ca: en kalv vart åttonde år. Många rättfärdigar jakten med att späckhuggarna annars attackerar människor, men det finns inte ett enda fall där en späckhuggare bevisat attackerat en människa. Några gånger ska de ha attackerat småbåtar, men ingen har då skadats, och vad som hänt är inte klargjort.

Annars kan man säga att späckhuggaren är väldigt bra på att klara sig i olika temperaturer då de lever på olika breddgrader, en del nästan vid ekvatorn, andra vid Arktis och Antarktis. De kalla klimaten uppe vid Arktis klarar de pga. sitt stora fettlager som de har istället för päls. De flesta späckhuggarfamiljerna lever dock på ungefär samma plats hela sitt liv.

En anledning till att späckhuggaren har klarat sig så bra som den har gjort är pga. deras välutvecklade ekolodsystem. Detta gör att de kan låta bli att stranda på stränder, trots totalt mörker, detta ekolod hjälper dem även att finna föda. Ekolodet visar både hur stort ett föremål eller en varelse är, detta gör att späckhuggaren klarar sig så bra även i mörkret. Ekolodet som de flesta tandvalarna har, upptäcker även andra valar, detta är viktigt då det kan vara dödligt för två valar av den storleken att krocka.
Späckhuggaren har också enormt bra hörsel, så de kan höra varandra och känna igen varandra på en mils avstånd.


Näringsväven:

Det är en komplicerad näringsväv för späckhuggare. Då de äter väldigt mycket olika saker, en av de båda sorterna av späckhuggare som finns äter enbart fisk, när den andra äter allt, från sälar, till blåvalar och fåglar. Detta gör att det lätt blir väldigt rörigt när man ska rita upp näringsväven, men jag ska försöka att rita upp detta på ett snyggt sätt.

Det är planktonalgerna, som man räknar som den absoluta gru...