Vikingatiden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vikingarna fanns i Sverige, Norge och Danmark i 300 år, mellan omkring år 700 till år 1050. Deras våghalsiga vattenfärder blev kända och ”Bevare oss milde Gud från nordmännens raseri” lär ha sagts lite varstans. Island upptäcktes år 870, Grönland år 950 och Leif Eriksson tros vara den första europén som landsteg på Newfoundland i Kanada år 1001. Men vikingarna var inte bara skickliga sjöfarare och krigare utan även skickliga handelsmän, hantverkare, navigatörer och skeppsbyggare. De var dessutom statsbyggare och levde i ett mycket bra samhälle.

Den vikingatida handelsstaden Birka, som ligger på Björkö i Mälaren, är Sveriges äldsta köpstad och anlades i slutet av 700-talet av Sveriges konung för att förbättra och kontrollera handeln i området. Till Birka sökte sig både lokala och utländska köpmän och flera hantverkare av olika slag levde där året om. På Birka finns den nio hektar stora bystaden "Svarta Jorden" (bildad av kol och avskräde), de tre gravfälten "Hemlanden" (där några tusen gravar hittats), "Kvarnbacken" och "Borgs Hage", en vikingaborg, stadsvallen med sina portar och några bryggor samt tre hamnar. Det var här den kristne Ansgar år 830 försökte omvända hedningarna, dock utan större framgång. Staden styrdes av kungens män och det hölls ting där alla fria män deltog. Som mest hade Birka ungefär 700 -1000 invånare. Under utgrävningar har man hittat vågar, glasbägare, siden och mynt (många danska, men tyska och arabiska pengar hör inte heller till ovanligheterna). Man har också hittat inhemska produkter som horn och krukor. Norges viktigaste köpstad runt den här tiden var Kaupang i Oslofjorden medan Danmark hade sitt Hedeby vid Slienfjorden. Birka förstördes troligtvis av danska vikingar, men utplånades inte helt före missionären Olav Haraldssons härjningar år 1007. Efter det tog Sigtuna över som Sveriges främsta handelsstad.

Runstenar är stenar, ofta större än en meter i diameter, med runinskriptioner. Stenarna behövde inte vara fristående utan kunde också ristas direkt på en berghäll. De användes ofta som gravstenar för någon avliden som inte nödvändigtvis låg begravd nära stenen, utan kanske hade stupat i främmande länder. Stenarna restes ofta på någon plats där de kunde bli sedda som vid tingsplatser, broar och vid vägskäl. Runorna ristades av yrkesarbetande runristare eller någon nära anhörig till den avlidne. Kända runristare är bl.a. Åsmund Kåresson, Livsten, Fot och Balle. Inskriptionen brukar innehålla vem som dött, var han dött och vem som ristat runorna. Stenarna restes ofta till en man, men även kvinnor förekommer både som ristare och mottagare. Förutom runinskriptionen i...