Hjärtat och blodet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1.1 Hjärtats uppbyggnad

Hjärtat är ett av kroppens viktigaste organ. Utan det hade vi inte kunnat leva. År ut och år in pumpar runt blodet i vår kropp. Att det orkar pumpa så mycket beror på en speciell sorts muskelceller, hjärtmuskelcellerna.

Det är ungefär lika stort som en knuten hand och väger ca 300 gram. I vila slår det ca 70 slag/minut och det hinner då pumpa runt ca 5 liter blod. Det är en ihålig muskel som består av en vänster och en högerhalva. På så sett kan hjärtat arbeta med två pumpar samtidigt. Varje pump (halva) delas in i två rum av en klaff. Den övre delen kallas för förmak och den nedre för kammare. Klaffarna som avgränsar förmaket från kammaren öppnas och stängs automatiskt när hjärtat arbetar.

Utanpå hjärtat sitter kranskärlen, cronarkärlen. De föser hjärtat med syre och näring. Med stetoskop kan du höra två tydliga ljud som uppstår när hjärtat slår. Det första ljudet är något lägre än det andra och har lite dovare stämma. Det som hörs är segelklaffarna inne i hjärtat som stängs. Det andra ljudet är kort och lite hårdare. Det bildas när fickklaffarna, som sitter i de utgående blodkärlen (aorta och lungartär), stängs.

Hjärtat ligger i bröstkorgen, lite förskjutet åt vänster och är även lite vridet så att den högra delen är riktad framåt. Det vilar på mellangärdet som är skiljeväggen mellan brösthålan och bukhålan. Det skyddas av bröstkorgens vägg som är uppbyggd av revben och muskler. Framför hjärtat finns bröstbenet och precis bakom hjärtat går matstrupen på väg ner till magsäcken.

Hjärtatmuskeln omges av en dubbelsäck av bindväv och den delen kallas basen. Här passerar de stora blodkärlen till och från hjärtat. Den nedre delen av hjärtat kallas spetsen. När hjärtat slår kan man känna spetsens rörelser mot bröstkorgsväggen.

Under fosterstadiet börjar hjärtat slå redan när fostret är tre veckor gammalt. Hjärtat slår sedan ungefär tre miljarder gånger under en människas liv.

Hjärtat har en speciell sorts tvärstrimmig muskulatur som kallas hjärtmuskulatur. Den skiljer sig från annan tvärstrimmig muskulatur genom att den inte kan påverkas av viljan. Du kan alltså inte bestämma när det ska slå eller slappna av. Muskulaturen är också mycket uthållig, den vilar bara mellan hjärtslagen.


EKG, elektrokardiogram, används för att undersöka hjärtat. Man fäster elektroder på bröstet. Dessa elektroder registrerar de elektriska impulserna från sinusknutan. Signalerna förstärks och omvandlas till en kurva på elektrodiagrammet.


1.2 Blodets omlopp

Hjärtats inre är uppdelat i

• Höger förmak och kammare
• Vänster förmak och kammare

Det lilla kretsloppet börjar med att det syrefattiga blodet från det stora kretsloppet kommer in i höger förmak, därifrån pumpas det in i höger kammare. Mellan förmaket och kammaren sitter segelklaffarna, de släpper bara in en del blod hela tiden. När blodet sedan pumpas ut ur höger förmak så öppnas fickklaffarna som sitter mellan kammare och lungartären.

När blodet pumpas ut så trycks det genom lungartärerna in till lungorna och lungblåsorna. Där blir blodet syrerikt och kommer sedan genom lungvenen till vänster förmak, där blodet släpps in i vänster kammare. Det är segelklaffarna som släpper in blodet kammaren.

Från vänster kammare avgår en kraftig artär, aorta, genom vilken blodet leds ut för vidarebefordran till kroppens alla delar.

Av den här beskrivningen framgår det att hjärtat ligger i centrum för blodets omlopp i två banor:

• stora kretsloppet
• lilla kretsloppet

Stora kretsloppet utgör blodets väg från vänster kammare ut till kroppens alla delar och tillbaka till höger förmak.

Lilla kretsloppet utgör blodets väg från höger kammare, till lungorna och tillbaka till vänster förmak. I hjärtat växlar alltså blodet över från det ena kretsloppet till det andra.

Höger sida innehåller alltid syrefattigt blod och vänster sida innehåller alltid syrerikt blod. Syrerikt och syrefattigt blod blandas aldrig, detta gör att syretransporten är väldigt effektiv.


1.3 Retledningssystemet och hjärtats arbete

Hjärtat har ett ”eget” system som svarar för impulsgivning till muskelsammandragningar. Det kallas hjärtats retledningssystem.

I höger förmaksvägg finns en liten nervknuta, sinusknutan. Den består av specialiserade muskelceller som fått nervcellers förmåga att avge impulser. Sinusknutan sänder ca 70 impulser per minut.

Hos en vuxen människa slår hjärtat ca 70 slag per minut. Barn har en snabbare hjärtverksamhet och spädbarnets hjärta slår ca 130 gånger i minuten.

En impuls som går från sinusknutan går till förmaksmuskulaturen, som dras samman. Samtidigt fångas impulsen upp av en annan knuta, av-knutan (består av specialiserade muskelceller som har nervcellers förmåga att avge impulser), som ligger i gränsområdet mellan förmaket och kammare. Härifrån leds impulsen över till kammarmuskulaturen och åstadkommer sammandragning.

Förmaks och kammarsammandragningar kommer så tätt efter varandra att det uppfattas som ett slag och innan en ny impuls startar följer en kort paus på några tiondels sekunder då hjärtmuskeln slappnar av.


1.4 Klaffsystem

Hjärtat har ett klaffsystem som sköter blodströmmens riktning. Det består av:

• Segelklaffar
• Fickklaffar

Segelklaffarna sitter i öppningen mellan förmak och kammare. De består av segelliknande flikar vars ytterkanter är försedda med sentrådar som fäster i kammarmuskulaturen.

Vid kammarsystole, hjärtats arbetsfas, startar sammandragningen från hjärtspetsen och blodet drivs uppåt och ut genom artärerna. En del av blodet tränger då emellan sentrådar och kammarväggar, vilket medför att segelklaffarna spänns ut och stänger vägen till förmaken. Därmed hindras blodet från att strömma tillbaka.

Fickklaffarna sitter i öppningarna till kamrarnas avgående artärer. De består liksom venklaffarna av uppåtvända fickliknande veck. Vid kammarsystole driv blodet upp mot fickklaffarna som pressas isär av trycket så att passagen ut i artärerna bli fri. Under diastole, hjärtats vilofas, vill artärblodet strömma tillbaka ned i kamrarna men rinner i stället in i fickklaffarna som fylls och spänns ut. När fickklaffarna är utspända ligger de tätt intill varandra och hindrar blodet att strömma tillbaka ned i kamrarna.


1.5 Aorta och avgående artärer

Där aorta lämnar hjärtat gå två artärer till hjärtmuskeln, de har en mycket viktig funktion. De kallas kransartärer och försörjer den ständigt arbetande hjärtmuskeln med näring och syre.

Aortas första del löper i en båge, aortabåge, ovanför hjärtbasen och fortsätter ner bakom hjärtat. Från aortabågen går artärer till hals, huvud och armar. På båda sidor av halsen löper en halsartär som delar sig i höjd med underkäken i en inre gren som går till hjärnan och en yttre gren som försörjer ansiktet och resten av huvudet. En av ansiktets ytliga artärer, tinningartären, grenar ut sig över tinningbenet.

Till varje arms axelhåla går en nyckelbensartär. Fortsättning utgörs av en överarmsartär. Den går på insidan av överarmen till armvecken, delar sig i två artärer på underarmen. En av dem, strålbensartären, har ett ytligt förlopp och sträcker sig mot handens tumsida.

Aorta fortsätter bakom hjärtat ner i brösthålan. Den följer ryggraden och avger artärgrenar till bröstorgan och bröstkorg. Genom en öppning i mellangärdet tränger aorta ner i bukhålan. Bukorgan och bukväggar förses med avgående artärer från aorta som i navelhöjd delar sig i två artärstammar. Dessa avger grenar till bäckenorganen och övergår vid vardera ljumsken på vardera sida av benet i två lårbensartärer.


2.1 Vad är blod?

Blod består av blodkroppar och plasma. Plasman är vätskan som blodkropparna simmar runt i. Blodkropparna utgör ca 40 procent av blodet och blodplasman ca 60 procent. Alla typerna av blodkroppar bildas ur en gemensam celltyp, skelettets röda benmärg.

Blodplasman är den gulaktiga vätskan som blodkropparna rör sig i. Den består till 90 procent av vatten men i plasman ingår även olika ämnen som transporteras till och från cellerna i kroppen t e x salter, vitaminer, hormoner, druvsocker, aminosyror och fettsyror men även cellernas avfallsämnen. Näst efter vattnet är protein det vanligaste ämnet i plasman. Den stora mängden protein är viktigt eftersom den drar in vatten i blodet. Därmed regleras vätskebalansen mellan blodet och de omgivande vävnaderna.

Ett visst blodprotein som kallas för fibrinogen har en nyckelroll när blod levrar sig (läs mer om det längre ner i kapitlet). Tar man bort fibrinogenet ur plasman återstår bara den vätska som kallas för serum.

Det finns tre typer av blodkroppar i vår kropp:

• Röda blodkroppar – erytrocyter
• Vita blodkroppar – leukocyter
• Blodplättar – trombocyter

En röd blodkropp är endast ca sju tusendels millimeter i diameter och tillhör några av människans minsta celler. De är formade som små skivor med en liten fördjupning i mitten. Röda blodkroppar innehåller hemoglobin. Det är ett järnrikt protein som lätt tar upp syre och det är hemoglobinet som färgar blodet rött.

Har kroppen brist på järn, anemi, störs den nya bildningen av hemoglobin, vilket försämrar blodets förmåga att transportera syre. När hemoglobinet binder syre blir den röda färgen ljusare. Det syrerika blodet i artärerna är därför ljusare än det syrefattiga blodet i venerna.

Hos människor som bor på låg höjd över havet innehåller blodet ca 5 miljoner röda blodkroppar per kubikmillimeter blod. Indianer som bor på hög höjd i bergskedjan Anderna kan ha över 7 miljoner röda blodkroppar per kubikmillimeter. Deras blod har därmed en större förmåga att uppta och att transportera syre. Det behövs i den tunna luften på hög höjd där man andas in mindre syre per andetag. Om vi som bor på låg höjd spenderar en tid på hög höjd får även vi fler röda blodkroppar i blodet. Det är därför höghöjdsträning är populärt hos elitidrottare inför stora tävlingar.


2.2 Försvar

Vår kropp har ett ganska effektivt försvar mot mikroorganismer, d v s virus, bakterier och mikroskopiska svampar. I det yttre försvaret ingår b l a huden och slemhinnorna. När det yttre försvaret misslyckas med att skydda kroppen mot dessa bakterier så att mikroorganismerna lyckas att ta sig in i kroppen, måste det inre försvaret ta vid och det är det som de vita blodkropparna gör.

Man kan säga att de vita blodkropparna mobiliserar gerillakrigföringen. De genomsöker ständigt blodbanorna på jakt efter något främmande. De kan också passera blodkärlens väggar för att jaga ute bland cellerna i kroppens vävnader.

Det finns olika typer av vita blodkroppar som var och en har olika roller i försvarsarbetet. En grupp kan vi kalla ätarceller, eller fagocyter som det egentligen heter, äter helt enkelt upp fienderna. En annan grupp, lymfocyterna, kan göra oss immuna mot infektionssjukdomar.

Alla celler har så kallad antigener på sin yta. De är ämnen som de vita blodkropparna kan använda som ”fingeravtryck” för att identifiera cellerna i sin omgivning. De vita blodkropparna måste kunna skilja kroppens egna, friska från celler som är främmande eller sjuka. Det är endast dessa celler som får bekämpas. Förutom bakterier kan det vara virusangripna celler, cancerceller eller transplanterade celler från en annan människa.

Vissa lymfocyter, så kallade hjälparceller aktiverar två andra lymfocyter när ett främmande antigen har hittats. De två typerna är dels mördarceller och lymfocyter som bildar antikroppar. Mördarcellen sätter sig på de fientliga cellerna och överför ett gift som dödar. Mördarcellen kan döda mer än en fientlig cell.

De lymfocyter som bildar och sprider antikroppar tillhör de mest effektiva försvararna. De kan likna små klor som fastnar på de avvikande cellernas yta. Därmed klumpar antikropparna ihop fienderna. Det underlättar arbetet för ätarcellerna som äter upp fienderna. Antikroppar måste passa som handen i handsken på antigenerna. Därför måste det massproduceras speciella antikroppar för varje ny typ av inkräktare som dyker upp.

Det tar tid för kroppens försvar att känna igen ett främmande antigen och att mobilisera sig. Under den tiden kan virus och bakterier hinna föröka sig och orsaka sjukdomar.

Blodplättarna, även kallade blodkorn, är mycket mindre än de röda och vita blodkropparna. Deras viktigaste uppgift är att stoppa blödningar. Blodplättarna avger ett ämne som startar en rad kemiska reaktioner i blodet. Reaktionen avslutas med att proteinet fibrinogen, som finns upplöst i blodplasman, omvandlas till fasta trådar, fibrintrådar. Trådarna bildar tillsammans ett nät som fångar in blodkroppar i maskorna. På detta sätt bildar nätet och blodkropparna tillsammans en blodlever som täpper igen det blödande såret.

Om blodet levrar sig inne i ett blodkärl uppkommer en blodpropp. Det kan ske om blodplättar skadas av t e x förkalkningar i kärlväggarna. Blodplättar är, tro det eller ej, mindre än de röda blodkropparna.


2.3 Blodgrupper

Om en person förlorar blod på grund av en operation eller någon form av olycka kan det vara nödvändigt att snabbt ersätta den förlorade mängden blod. Det är därför sjukhusen är beroende av blodgivare som förser sjukhusen med blod. Blodgivarens blod kontrolleras mycket noga så att inte blodgivaren bär på sjukdomar som HIV-viruset och leversjukdomen Hepatit. När man gör en blodtransfusion måste givaren och mottagarens blodgrupper stämma överens så att inte mottagarens vita blodkroppar bildar antikroppar mot blodkropparna i det mottagna blodet.

När man lämnar blod för första gången kontrolleras det b l a vilken blodgrupp blodet har. De olika blodgrupperna är:

• A
• B
• AB
• 0

Det är förekomsten av speciella antigener på de röda blodkropparnas yta som bestämmer vilken av de fyra olika blodgrupperna en människas blod tillhör.

Har man blodgrupp A finns antigen A på de röda blodkropparna. Blodgrupp B innebär att blodkropparna bär antigen B. Har de röda blodkropparna både antigen A och B har man blodgrupp AB. Om båda dessa antigener saknas har man blodgrupp 0.

Det kan bildas antikroppar mot de röda blodkropparnas antigener. Antikroppar som kan fastna på antigen A kallas anti A och antikroppar som fastnar på antigen B kallas anti B.

I blodgrupp A kan det inte bildas anti A. I så fall skulle antikropparna ha angripit de egna blodkropparna. Men däremot kan det, i blodgrupp A, bildas anti B. Av samma anledning kan bara anti A bildas i blodgrupp B.

I blodgruppen AB skulle både anti A och anti B kunna angripa de egna blodkropparna. Därför bildas ingen av dessa antikroppar I AB – blod.

I 0 – blod som saknar både antigenerna A och B kan inte skadas av motsvarande antikroppar. Det kan bildas anti A som anti B i blodgrupp 0. I kapitel 5.3 finns det en tabell som sammanfattar förekomsten av antigener och antikroppar.

De röda blodkropparna kan även bära ett antigen som kallas Rh-faktorn (Rh-antigen). Den som har antigenet på sina röda blodkroppar är Rh – positiv (Rh+) och om antigen saknas är man Rh – negativ (Rh-) I Sverige är ca 85 % av befolkningen Rh – positiva.

Man kan inte ge Rh – positivt blod till en Rh – negativ patient. Om detta skulle hända bildar patientens blod antikroppar mot antigenet (Rh – faktorn) i det mottagna blodet. Om en Rh – negativ kvinna får barn tillsammans med en Rh – positiv man är chansen störst att barnet blir Rh – positivt. Vid blödningar i samband med förlossningen kommer barnets blod i kontakt med mammans blod och det medför att mamman utvecklar antikroppar mot Rh – faktorn i barnets blod. Det hinner i regel inte ställa till med problem under den första graviditeten.

Nästa gång kvinnan bär ett Rh – positivt foster finns det minnesceller i kvinnans blod som mycket snabbt kan aktivera ”försvaret” mot barnets blod. Det här kan skada fostrets blod och kan i värsta fall leda till hjärnskador hos barnet. För att förhindra att en Rh – negativ kvinna bildar antikroppar ger man henne en spruta med färdiga antikroppar inför den första förlossningen. Det minskar risken för besvär under nästa graviditet.

För tabeller se under kapitel Bilagor


2.4 Olika typer av blodkärl

Blodkärlen består av tre olika slag:

• Artärer
• Kapillärer
• Vener

Artärer kallas alla de blodkärl som leder blodet från hjärtat. Dessa blodkärl är väldigt elastiska och har kraftiga muskler. Artärerna övergår till slut till i mikroskopiska kärl som kallas för kapillärer.

Kapillärerna förgrenar sig till nätverk som genomkorsar alla vävnader och organ i din kropp. Det görs för att blodet ska få bästa möjliga kontakt med cellerna i kroppen där olika ämnen måste lämnas och hämtas. Kapillärerna är väldigt små och tunna blodkärl. Dessa små blodkärl finns i alla vävnader som du har i hela kroppen. Din kropp innehåller ungefär 100 000 kilometer sådana små kapillärer.

Kapillärerna strålar samman i vener som för blodet tillbaka till hjärtat. Här är trycket lågt och blodet går i en jämn ström p g a att venerna har inte så elastiska väggar och inte så mycket muskler som artärerna. Inuti venerna finns små venklaffar. När venerna trycks ihop av kringliggande muskler öppnas klaffarna och blodet kan passera.

Klaffarna ser till att blodet inte rinner tillbaka. Därför är det viktigt att man rör på sig mycket så att den här ”muskelpumpen” hålls igång, annars får man ingen blodcirkulation. De vener som är de största och som finns närmast hjärtat kallas hålvener.

Aorta eller som den också kallas, stora kroppspulsådern, finns närmast hjärtat och är kroppens största artär. Från aortan förgrenar sig mindre artärer till kroppens olika delar.Vid varje slag som hjärtat slår, pumpas blod ut i aortan och sprider en tryckvåg genom artärerna. Den tryckvågen är det vi brukar kalla puls och den känns tydligt på halsen och på handleden. För att tåla den kraftiga tryckvågen har artärerna tjocka och elastiska väggar.


2.5 Blodtryck och pulsen

Blodtrycket i artärerna pendlar mellan ett högsta respektive ett lägsta värde. Det högsta värdet kallas för systoliskt tryck och det uppstår när hjärtat pumpar ut blodet i aortan. Det lägsta värdet kallas för diastoliska trycket och det inträffar när hjärtat slappnar av mellan två hjärtslag.

Trycket mäts med en tryckmanschett som man fäster på överarmen samtidigt som pulsen i underarmen registreras. Pumpar man upp manschetten så pass mycket så att trycket överstiger det systoliska, alltså det högsta värdet, försvinner pulsen i underarmen eftersom blodet inte kan komma fram.

Man mäter också blodtrycket vid hälsokontroller, vid olycksfall, hastigt insjuknande, vid hjärt och kärlsjukdomar, före, under och efter en operation.

Blodtryck anges i enheten 1 mm Hg, alltså millimeter kvicksilver. Hos ungdomar brukar det systoliska trycket, alltså det högsta värdet, ligga på omkring ca 120 mm Hg och det diastoliska trycket, det lägsta värdet, på ca 80 mm Hg. Man brukar skriva det 120/80.

Ett mycket aktivt liv kan påverka trycket så att det blir högre, hög ålder kan också ha inverkan. Onormalt lågt blodtryck kan ge yrsel och vissa personer med har lättare för att svimma.

Högt blodtryck däremot, är ofta allvarligare än lågt blodtryck, och har tyvärr blivit en folksjukdom här i Sverige. Lider du av högt blodtryck beror det på att blodet i blodomloppet ökar när blodkärlen av någon anledning blir extra trånga. Trycket kan också öka om du har mycket vätska i blodkärlen.

Risken för att få högt blodtryck kan och är till en viss mån ärftligt. Vet man om att högt blodtryck förekommer i släkten så bör man tänka på vad man äter och hur sunt liv man lever.

När man vilar slår hjärtat ungefär 70 slag per minut, alltså en puls på 70 slag/minut. Varje minut pumpas då ca 5 liter blod genom hjärtat, för kvinnor är det något mindre. Det motsvarar allt blodet i kroppen.

Pulsen ökar när man idrottar eller anstränger sig. En människas maximala puls uppgår till ungefär 200 slag/minut, det kan skifta några slag uppåt eller neråt.

Den maximala pulsen påverkas inte av träning, däremot kan en idrottare sänka sin vilopuls. Det finns elitidrottare som har en vilopuls på 30. Även om man bara lyckas sänka sin vilopuls med några slag så sparar man ändå många slag under en livstid.

Har man dålig kondition så har hjärtat en liten slagvolym, vilket innebär att förhållandevis lite volym syrehaltigt blod pumpas ut i kroppen vid varje hjärtslag. Det är därför som hjärtat måste pumpa snabbt och då måste givetvis även pulsen vara hög. Den som har dålig kondition uppnår sin maxpuls fortare än en person som är vältränad.

Om man tränar sin kropp regelbundet får hjärtat ett effektivare arbetssätt och slagvolymen ökar. Man bör därför motionera ca tre gånger per vecka. Korta intensiva pass på ca 30 minuter ger bättre kondition än längre pass med lägre intensitet.

I dagens samhälle är motionens betydelse betydligt större än vad den var för 50 år sedan. Människans liv har blivit allt mindre fysiskt krävande. På arbetsplatserna är det maskinerna som gör det tunga arbetet. Många åker bil eller kollektivtrafik till och från sina arbeten. I dag går folk och betalar flera hundratals kronor för att få motionera och röra på sig på någon av landets alla gymanläggningar.

Är ditt hjärta vältränat har du en beredskap att klara mer krävande arbetsuppgifter och du har även en större förutsättning för att hålla dig frisk än människor med dålig kondition.


3.1 Blodsjukdomar

Åderförkalkning - Arterioskleros

Blodkärl blir trånga om musklerna i deras väggar är spända. Detta sker hos rökare eftersom ämnet Nikotin påverkar de tunnaste blodkärlen att dra ihop sig. Även stress gör så att musklerna i blodkärlen spänner sig och ökar därmed blodtrycket.

En annan anledning till trånga blodkärl kan vara att det bildas en beläggning av fett och kalk på kärlväggarnas insidor. Det som uppstår är det som vi brukar kalla åderförkalkning eller åderförfettning. Fettet och kalket på insidorna försämrar naturligtvis blodets framkomlighet.

De förkalkade kärlen blir med tiden stela och sköra. Detta i kombination med det höga blodtrycket ökar risken för att blodkärlen brister. Om ett blodkärl brister i hjärnan uppstår det som vi kallar hjärnblödning.

Åderförkalkning och högt blodtryck ökar dessutom risken för blodpropp (mer om det kan du läsa längre ner i kapitlet). Det ökar med åldern men kan också vara ärftligt. Förkalkning kan påskyndas av t e x övervikt, rökning, felaktig kost och brist på motion, det kan inte botas men däremot kan man till en del förbygga den genom att undvika sådant som man antar ger upphov till sjukdomen


Trombos – Blodpropp

I venerna uppstår ibland tromboser och särskild ofta bildas de i venerna i benens vadmuskler. Normalt koagulerar blodet inte inne i ett blo...