Astromoni, enkelt att förstå. gjord för att 7:or ska förstå

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vad finns i rymden?

Solen, planeterna och stjärnorna vet ju dom allra flesta människor om finns i rymden. Men vad finns mer? Jo, kometer, meteorer, asteroider, månar och gasmoln finns också.

För att veta lite mer exakt vad allting är ska jag nu berätta lite. Jag börjar med solen:

Vad många inte vet är att solen är en stjärna bland alla andra stjärnor i universum. Solen är den viktigaste stjärnan för oss på jorden, för utan den skulle inget liv finnas på jorden. Avståndet mellan jorden och solen är ca 150 miljoner km. Det tar 8 minuter för en ljusstråle att färdas från solen till jorden. Solen är ett klot av heta gaser, främst väte och helium. Temperaturen i solens centrum är 10 – 20 miljoner grader. Solens yta har en temperatur av ca 6000 ° C och som kallas fotosfären. Ibland kan man se mörka fläckar på solytan, dessa kallas solfläckar och har en lägre temperatur än omgivningen. Solens atmosfär kan delas in i två delar, kromosfären och koronan. Kromosfären är den inre atmosfären och koronan den yttre. I koronan rör sig atomerna med en så hög hastighet att temperaturen uppnår till ca 1 miljon ° C. Koronan består av en extremt förtunnad gas. Protuberanser kallas de eldstungor av gas som kromosfären ibland skjuter ut.


Nu över till planeterna…

Runt solen rör sig nio planeter. De nio planeterna från solen räknat är: Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Av de nio planeterna är fyra stycken mycket större än de andra fem, de fyra större är: Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Dessa planeter har många saker gemensamt bl.a.: dom inga fasta ytor, dom roterar snabbt och har en låg medeldensitet, de har även ringsystem och månar.
Det finns även två andra planeter som är lika varandra, Mars och Merkurius. Dom har båda en tunn atmosfär som bidrar till stor temperaturskillnad mellan dag och natt. Till skillnad från Merkurius och Mars har Venus en tät atmosfär som mest består av koldioxid, vilket bidrar till att temperaturen blir hög och varierar mycket mellan dag och natt.
Vad är det då som gör så att vi kan leva på jorden och inte på andra planeter? Jo, jordens atmosfär innehåller en mycket mindre halt av koldioxid än vad t.ex. Venus atmosfär gör. Men jordens koldioxidhalt stiger eftersom vi förbränner mycket olja och kol, vilket bidrar till en högre temperatur. Om vi fortsätter förbränna lika mycket olja och kol kommer temperaturen stiga, vilket kanske till slut bidrar till att vi inte kan leva på jorden pga värmen.

Det finns även ”miniplaneter”, asteroider, även kallade himlakroppar utan ”svans”, som cirkulerar runt solen. Asteroider är enorma stenblock som svävar omkring i rymden. De är inte tillräckligt stora för att ha en dragningskraft som pressar samman dem i klot, som vår måne till exempel. Vissa asteroider ligger inte lika stilla utan vandrar genom rymden. De dras till stjärnors gravitation, och om stjärnan är en sol med planeter kan det betyda att någon av himlakropparna kan få ovälkommet besök!
Det skulle bli en total katastrof om Jorden träffades av en asteroid. Kraften vid en sådan smäll skulle inte bara krossa allt liv på ett område tio gånger större än själva asteroiden, vår planet skulle troligen knuffas ur sin bana runt solen. Klimatet skulle ändras och kanske utplåna allt liv. Man kan också fråga sig varför vi ännu inte blivit träffade. Vi har nog Jupiter att tacka för det, dess dragningskraft sliter åt sig nästan allt som kommer in i vårt solsystem.

Den största asteroiden vi känner till, Ceres, är ungefär tusen kilometer i diameter.

Vad kretsar mer runt solen än planeter och asteroider då? Jo, bland annat kometer. En komet är en lysande himlakropp med ett "huvud", varifrån en "svans" utgår. Kometer är stenar omgivna av frusna vätskor, för det mesta sten och grus uppblandat med fruset vatten, väte och kväve. Kometerna kommer normalt från stoftmolnet som omger vår galax och utgör "rester" från solsystemens tillblivelse. Kometen har fångats upp av vår sols dragningskraft och går in i en bana runt solen som liknar den hos en planet, men den passerar bara nära solen under korta perioder. När kometkroppen närmar sig solen förångas vätskorna i ytan och sprids ut i en plym, den karakteristiska svansen.

En meteor är det ljusfenomen ("stjärnfall") som syns på natthimlen då en meteorid faller in genom atmosfären. Men vad är då en meteroid?
Jo, en meteorid är en mindre himlakropp som driver runt i rymden och kan fångas in i en planets (t.ex. Jordens) gravitationsfält och faller ned mot planetens yta. Meteorider tros vara rester av det material som bildade planeterna i solsystemet för drygt 4,5 miljarder år sedan. De består mestadels av järn och nickel. I många fall upplöses meteoriden helt i atmosfären och ingenting (annat än möjligen mikroskopiska partiklar) slår ned på jordytan. Men vissa meteorider är så pass stora att de slår ner på jordytan dom kallar man för meteoriter.


Nu ska jag berätta lite om stjärnorna i rymden…

Stjärnor föds i jättelika gasmoln som blivit instabila och börjat dra sig samman under inverkan av sin egen gravitation. Delar av molnet börjar sedan fragmenteras i mindre delar som var och en kommer att ge upphov till en stjärna. Ett moln kan ge upphov till allt från en stjärna till flera tusen.
Sammandragningen gör att tryck, temperatur och täthet ökar i molnfragmentet. Inne i fragmentet håller ett förstadium till en stjärna, på att bildas, en så kallad protostjärna. Sammandragningen fortsätter tills trycket och temperaturen i protostjärnans centrum till slut blir så hög att en kärnreaktion kan starta där och stjärnan tänds. Genom kärnreaktionerna producerar stjärnan ett tryck utåt som motverkar gravitationskrafterna så att sammandragningarna upphör. Gasklotet innehåller mest de heta gaserna helium och väte. Runt den nytända stjärnan finns det stora mängder gas och stoft kvar. En del av detta material klumpar ihop sig och bildar planeter. Det tar bara några 10-tusental år för en riktigt tung stjärna att skapas (50 gånger tyngre än solen), men kan ta 100 miljoner år för en lätt stjärna (en tiondel så tung som solen). Stjärnornas "livstider" är väldigt olika. De allra tyngsta stjärnorna är mycket ovanliga men "slösar" snabbt bort sin energi, de blir "bara" några miljoner år gamla. Men de allra lättaste stjärnorna kan leva i många hundratals miljarder år. Hur kan man då se hur gammal en stjärna är?

Jo, om man vet följande:
• hur ljusstark den är (hur många watt),
• hur het den är (stjärnans färg) och
• hur mycket det finns av olika atomer i stjärnan.
Med hjälp av snabba datorer kan man då räkna ut hur stjärnan har fått sin energi genom att bygga ihop lätta atomer till tyngre atomer och hur lång tid det har tagit innan den fått sin nuvarande färg och storlek.

När de riktigt tunga stjärnorna dör så exploderar de i en fantastisk "supernova- explosion". Solen och andra medeltunga och lätta stjärnor blåser i slutet av sitt liv bort nästan hela sina ytterlager i en stark stjärnvind. Kvar blir bara stjärnans "kärna" som en mycket het liten "vit dvärg". Denna svalnar långsamt och blir till sist så sval och ljussvag att den blir osynlig.

Solen är en stjärna men ingen vanlig stjärna, inte den största och inte heller den ljusaste. Men solen ligger närmast vår jord. Solen lyser upp jordens atmosfär så att hela himlen blir blå. När vår del av jorden är vänd bort från solen, ser vi andra stjärnor på natthimlen. Alla andra stjärnor som vi ser på himlen ligger mycket, mycket längre bort från vår jord. Några av dessa ser ut att bilda figurer, som kallas stjärnbilder. Man vet inte hur gammal konsten att hitta stjärnbilder är, men troligen fanns den redan under stenåldern. Stjärnbilderna är figurer som man kan tycka sig se om man knyter ihop olika stjärnor, ungefär som moln på himlen kan tyckas ta olika bekanta former. De stjärnbilder vi har på himlen idag kommer från den grekiska mytologin, med dess hjältar, gudar och monster. Stjärnbilderna har alltid haft en praktisk betydelse. Förutom en magisk innebörd, har resande folk använt dem för att hitta rätt. Vikingarna hade stor nytta av stjärnbilderna när de navigerade till sjöss.

Galaxer är stora system av stjärnor, gas och damm. Galaxer finns i olika form och storlek. De allra flesta är antingen elliptiska eller spiralformade. Elliptiska galaxer är klotrunda eller lite avlånga, och innehåller mest gamla stjärnor. Spiralgalaxer är platta skivor med ett antal spiralarmar i, och de innehåller både gamla och unga stjärnor, samt gas och damm. Vår egen galax Vintergatan är en spiralgalax. De allra flesta stjärnor ...