Ylva Eggerhorn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kvarteret Radiomottagarna av Ylva Eggehorn

Denna bok är en självbiografi och den första i serien med böcker av Ylva Eggehorn. Jag visste innan att boken handlade om Ylva som barn och jag kunde tänka mig att det skulle vara mycket skrivet om de första upplevelserna man har som liten. Jag hade till viss del rätt. Det boken egentligen handlar om är känslorna barn har och får under sina första upplevelser, inte själva upplevelserna. Hur en liten nyfödd baby kan få skrattande barn att bli stumma i förvåning. Hur barn blir lyckliga av en persika. Hur barn skadar och älskar varandra. Allt detta utspelar sig i Ylvas fem första år i liv under tiden efter andra världskriget. I en skiftande förort till Stockholm ser man hur livet en dag kan vara underbart varm och vacker tills någon tar ens leksaksbil. Då skiftar den plötsligt till en kall, blöt och hård värld.

Den första personen man kommer att tänka på är viktig i boken är Ylva. Men när man tänker efter är det sättet att se på andra människor som gör boken. Det är inte som man kan tänka, att hon tänker på vad hon gör mest, utan relationen mellan en människan och henne. Hennes föräldrar och hennes syster är de viktigaste människorna som är med. Hennes mamma är en glad, hemma jobbande fru. Hon diskar glatt, sjunger glatt, bakar glatt och pratar glatt. Hon är det genom goda och hoppet i Ylvas ögon. Hennes pappa är det blyga men duktiga i Ylvas ögon. Han jobbar, jobbar extra och lagar mat men är ändå en stillsam lycka. Till slut, hennes syster, fienden man älskar. Systern Anna är som de flesta storasystrar. Ibland känner Ylva att hon bara är i vägen samtidigt som det är hennes bästa lekkamrat. Ändå så är det en av de hon älskar mest.

I kapitlet ”Högt i det blå” så är det viktiga beskrivningar. Platsen Ylva är på är farmor och farfars tomt. Det berättas om den sommriga tomten som är full av ljus och kärlek, träd och liv. Hela platsen förklaras som ett trädgårdsparadis. En plats dit ingen ondska kan komma. Det som får allt att påverka kapitlet är kontrasten när mormodern berättade om sin yngre tider i livet som undersköterska. Om när hon hjälpte doktorer att operera. Då man kände hur den underbara trädgården skar sig i det blodiga operationsrummet som apelsinjuice i mjölk.

Språket i boken är skiftande. Den är skriven ett relativt långt tag efter tiden då den utspelar sig i ett resultat av att alla beskrivningar osv. är moderna, medan citat, människor och liknande är äldre skrivna eller förklarade.

Det boken handlar om är egentligen känslor och upplevelser i unga år. Ylva vill få folk att tänka tillbaka och/eller förstå barn och deras känslor innan de bara gör som vanligt. Men hon vill nog också få folk att tänka. Upplevelser är viktiga. Det är väll en bit av meningen med livet.
Den starkaste sidan i boken är att man kan bli så gripen känslomässigt. Åtminstone jag känner att jag känner igen mig i både lyckliga och dystra stunder i boken. Det som är mindre bra i boken är att det hoppar så mycket. Ylva kan först skriva om sommaren när hon är 4 och sedan, helt plötsligt, skriva om en vinter där hon började förstå vad riktig kyla var (t.ex.). Detta är riktigt irriterande och det kan få en att tappa taget om händelserna i boken. Ändå så tycker jag att det är en bra bok, fast jag inte är så förtjust i böcker om värkliga händelser.


Liljekonvalj Kung av Ylva Eggehorn

Detta är uppföljaren till Kvarteret Radiomottagarna. Eftersom författare oftast bli bättre desto mer dom skriver så antog jag att Liljekonvalj Kung skulle vara bättre och kanske mer lätt läst än Kvarteret Radiomottagarna. På det stora taget så är de två självbiografierna uppbyggda på samma sätt. Man ser utifrån Ylvas perspektiv. Men en ny grej är att man får ”back flash” i andra personers perspektiv. Som när Ylva ser en psykisk sjuk människa ute på gatan. Hon får panikångest. Hon känner att hon skulle föredra att dö än att bli så som den sinnessjuka unga flickan. Så läser man plötsligt ur den som vållade flickan hennes sjukdom. Efter att man gått igenom det så får man läsa ur den sinnessjukas perspektiv. På så sätt så får man en krypande känsla av hur allt är sammanflätat och otroligt komplicerat här i världen.

I den andra självbiografin av Ylva Eggehorn så kommer en ny viktig huvudperson in i bilden; Mimmi. Mimmi är Ylvas bästa vän. Men tillsammans är vännerna långt ifrån vad man kan tro. För att förstå alvaret i deras lekar måste man förstå hur det är för dom. Till exempel: en dag hör Ylva och Mimmi talas om att någon stackare har krockat med sin bil och ligger nu inne på sjukhus, svårt skadad. För att dom själva ska få en bild av värkligheten så lånar de Mimmis brors lådbil. Ylva sätter sig i lådbilen och Mimmi puttar på. Lådbilen far rakt in i en stenvägg och Ylva gör illa sig. Nu förtår barnen hur alvarligt det är.

Mamma, pappa och syster Anna finns kvar i Liljekonvalj Kung, men med svagare vikt i berätelsen. Ylva har fortfarande många intryck av sina föräldrar och sin syster. Ofta när något händer eller när någon säger något så tänker Ylva tillbaka på liknande situationer där någon av hennes föreldrar eller hennes syster sagt något om sådanna händelser.
Det är svårt att se om människorna i Ylvas bok förändras och mognar, eftersom hon skriver i många olika tidpunkter av sitt liv. Men man förstår ändå på något att hon mognar.

Relationen mellan Mimmi och Ylva är speciell. Deras relation är ofta en konflikt, men inget problem. Eftersom Mimmi hela tiden strävar efter att lura eller spela Ylva ett spratt så är det alltid nånting i luften, så att säga. Men på något sätt värkar Ylva gilla att bli lurad, eftersom hon fortfarande tycker om Mimmi, även om vissa spratt är riktigt dumma.

Miljön i böckerna är den samme. Älvsjö i Stockholm, varierande årstider och så vidare. Det ända som är lite avvikande från den föregående boken är att man får beskrivningar av de där människorna som egentligen inte är så mycket med. Jag syftar på t.ex. den psykiskt sjuka flickan och när hon berättar om ställen hon varit på. Fast egentligen så är det samma sorts miljö beskrivningar, även från den psykiskt sjuka flickan eftersom det fortfarande är Ylva som skriver texten.

Språket i boken är däremot något nytt. Eftersom Ylva både har utvecklats som författare sen den senaste boken och dessutom levde närmare vår tid när hon skrev den här boken så känns språket fräschare. En sak som är fin när Ylva skriver är när hon berättar om något som är otäckt. Man upplever verkligen texten då.

Boken handlar precis som föregångaren om Ylva, men i ett nytt perspektiv. Vänner och fiender är inblandade. Barnen börjar konkurrera med varandra. Boken visar skarpt hur lättjefullt vuxna tar barn och deras lekar och att man ska ta lekarna lite mer på allvar. Detta gör att boken kanske lämpar sig mer för vuxna, särskilt vuxna med barn. Så det känns som om texten ...