Afrika - människosläktets vagga

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning:

Precis som arbetsnamnet säger kommer de här texterna behandla ämnet och området Afrika, dess historia, slavhandeln och världsdelen i modern tid. Några källor är bland annat min privata Afrikaexpert; Johan, uppslagsböcker och arbeten skrivna av andra elever, som jag hittat på communityn Mimers Brunn. Länge ansåg man att Afrika var historielöst, eftersom européerna inte fann några skrifter om historien. Men det fanns skrifter, från egyptiska, grekiska, romerska, bysantinska och arabiska riken, men de uppmärksammades inte först.


Förhistoria

Afrika – människosläktets vagga. Den teorin styrks av många fynd efter människoapor som hittats i Afrika. Den första som yttrat detta uttryck, vad vi vet, var Charles Darwin redan för över hundra år sedan. Skelettet efter den första kända hominiden hittades år 1974 av de två professorerna Donald Johanson och Tom Gray. De fann fossilet efter halvapan i november, när de var i Hadar, Etiopien. Skelettet döptes till Lucy under firandet på kvällen, och är det äldsta kända skelettet av en australopithecus, tre miljoner år gammalt. Australopithecus var den första apan som gick upprätt.

Under 600-talet bredde ett Arabrike ut sig runt Medelhavets kuster, de kontrollerade handeln i Nordafrika och spred islam så pass att berberna blev omvända. Berberna var egentligen ett nomadfolk bestående av flera stammar. Araberna etablerade sig även längs Afrikas östkust, och de dominerade handeln totalt med sin väletablerade Indientrafik. Den kom till någon gång under 1100-talet, och gav dem hög ställning. Viktiga hamnkulturer var norra Etiopien, södra Tanzania och Somalia. Zanzibar var och skulle bli en känd punkt för slavhandel. I centrala Afrika, söder om de kristna Nilrikena, fanns välutvecklade riken, härskade av bantufolk och baserade på en järnteknik som överlägset slog ut alla gamla stenkulturer. Två av de gamla kulturerna var matapakulturen och zimbabwekulturen.



Upptäckartiden

Européernas intresse för Afrika kom fram på 1400-talet. De ville finna en sjöväg till Indien för att komma runt och övervinna arabernas monopol på de indiska handelsvarorna. En av de välkända personligheterna inom upptäckten av Afrika, och många andra platser, är Prins Henrik Sjöfararen, som han kallas. Han sände ut flera expeditioner, som bland annat fann Azorerna och Kap Verde. En av hans kaptener kom långt in i Afrikas landområden via Gambiafloden år 1457. Att Henrik dog tre år senare verkade inte störa portugiserna det minsta, och de fortsatte sitt sökande efter sjövägen till Indien.

1488 lyckades Bartholomeu Diaz runda Godahoppsudden, något man tidigare trott var omöjligt. Han vände emellertid om strax efteråt, och tio år senare fullbordade Vasco da Gama resan, och kom lyckligt till Indien. Men det var inte bara da Gamas förtjänst att man fann sjövägen till Indien, utan det var en liten lots som han hyrde i den östafrikanska staden Malindi, som visade rätta vägen till Indien.

Under 1500-talet var intresset störst för det nyupptäckta Amerika, och det dröjde ända till 1600- och 1700-talet innan man åter tog sig an Afrika. Men det var först på 1800-talet, ca fyrahundra år efter upptäckten, som man började undra vad som fanns i Afrikas mitt. Man hade ännu bara utforskat kusterna, och de var nu koloniserade, men vad dolde sig bortom det kända? Flera vetenskapsmän och upptäckare skickades ut, eller begav sig självmant, på expeditioner till hjärtat av Afrika. Några av namnen är James Bruce, Richard Burton, David Livingstone, John M. Speke, och Henry M. Stanley. De kartlade och koloniserade hela världsdelen under ett århundrade. Deras motiv var både vetenskapliga och ekonomiska, och involverade en viss missionsverksamhet. Några viktiga faktorer bakom kolonisatörernas framgång sägs vara de verksamma medel mot malaria som togs med, och det flitiga användandet av kulsprutor.

I början var européerna mest intresserade för Afrikas guld och elfenben, men så krävde de amerikanska kolonierna mer arbetskraft. Då lades grunden till en omfattande slavhandel, som skulle ta lång tid att bryta ner. Det var portugiser, spanjorer, danskar, nederländare och framförallt engelsmän som skeppade förslavade människor från Afrika.


Slavhandeln

Slavhandlarna spelade ut olika etniska grupper mot varandra, och gav dem ett grymt val; ta ett vapen och hjälp oss fånga slavar, eller låt bli och bli en slav själv. Detta gjorde slavhandeln ännu svårare att stoppa. På kort sikt var slavhandeln lönande för dessa grupper, men ju längre slavhandeln gick, ju mer lidande blev Afrika som världsdel. Slavhandeln medförde politiska upplösningar, förödande krig och att stora delar av den arbetsdugliga befolkningen försvann. De etniskt olika grupperna vändes mot varandra, och läget var oroligt.

Nära sekelskiftet 1800 och 1900 var Afrika uppdelat i områden mellan de största europeiska kolonisatörerna. Frankrike hade stora delar av västra och nordvästra Afrika i sin makt, britterna besatt de södra och östa områdena. Portugisernas, tyskarnas och italienarnas områden låg mer splittrat, och inte samlade på ett och samma ställe. Belgien var också en betydande kolonisatör i det Belgiska Kongo.

I början på 1900-talet fanns endast två självständiga stater; Liberia och Etiopien, varav den sista fått sin självständighet efter flera krigiska framgångar. När andra världskriget var till ända gick utvecklingen snabbt framåt, och idag är alla stater självständiga, även om vissa fortfarande är i behov av stöd från sina gamla kolonisatörer.


Apartheid

Ordet apartheid kommer från det sydafrikanska boerspråket Afrikaan, och det betyder åtskillnad, eller avskildhet. Varför just ordet Apartheid kom till är kanske inte så svårt att förstå, det var så det var. Och är i viss mån än idag.

I Sydafrika var apartheid djupt inrotat, där fanns speciella skolor för svarta, speciella sittplatser på bussar. De var tvungna att vara bokförda i ett befolkningsregister efter ras, sedan en lag infördes 1950. Dessa saker, som affärer där svarta tilläts gå in för att handla, fanns inte bara i Afrika, utan även i Amerika efter det att slaveriet avskaffats. För att redovisa för den här särbehandlingen ska jag lägga in ett utdrag ur en bok, Satchmo; Mitt liv i New Orleans:

Det var mitt första möte med rasdiskrimineringen. Jag hade just fyllt fem, och aldrig åkt spårvagn förut. Jag gick på först och fortsatte längst fram i vagnen utan att se skyltarna med orden FÖR FÄRGADE på de bänkar jag passerade i bakvagnen. Jag satte mig på en av de främsta bänkarna och tog för givet att mammas goda vän kom efter. När hon aldrig ko vände jag på huvudet för att se vad som hänt. Ingen tant så långt jag kunde se. Jo, längst bak i vagnen satt hon och vinkade på mig.
”Kom hit pojke” ropade hon. ”Kom och sätt dig på rätt plats!”
Jag trodde att hon skojade, så jag gjorde mig till lite och stannade kvar. Inte brydde jag mig om var hon satt. Jösses vilken fart hon fick. Hon slet bort mig från bänken och släpade mig kvickt som blixten bak i vagnen. Där tryckte hon ner mig på en bänk. Då fick jag se skyltarna med orden FÖR FÄRGADE.
”Vad står det på skyltarna?” frågade jag.
”Fråga inte så mycket. Sitt still och håll tyst!”

Ett av de kända namnen inom Apartheidrörelsen är Nelson Mandela. Han var en advokat som deltog i organisationen ANC:s (African National Congress) kamp mot engelsmännens åtskillnadspolitik. För vad han gjorde i kampen mot apartheid fick han sitta i fängelse i 36 år (!) och när han kom ut blev han Sydafrikas första demokratiskt valda president.


Sammanfattning

”Upptäckten” av Afrika har varit på både gott och ont. Samtidigt som mycket dåligt har hänt, såsom slaveriet och förtrycket, finns det även positiva sidor. Kunskap om vissa sjukdomar, som HIV/Aids och malaria har spridits, och européer och afrikaner har haft en del att lära av varandra.
Men så vitt jag kan se är det vi européer som fått ut mest av det här kulturutbytet. Vi har fått ta del av urgamla ceremonier, danser och sånger, och ett levnadssätt så olikt vårt eget. Framförallt brittiska kolonier fick nytta av kolonialiseringen, genom bättre utbildning, sjukvård, och en viss industrialisering, den sistnämnda kanske inte alltid så positiv. Men i och med att fler och fler afrikaner lär sig skriva och läsa försvinner deras behov av att minnas saker de lärt sig m...