Genetik & Charles Darwin

5 röster
11633 visningar
uppladdat: 2005-07-07
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Genetik är ett annat ord för äftligthets- och forskningslära.

DNA - deoxiribonukleinsyra (förkortningen är gjord efter den engelska benämningen deoxyribase nucleic acid.)

(Den genetiska koden, det "chiffer" som i den levande cellens kromosomer bär genetisk information. Koden är uppbyggd med fyra olika kvävebaser, vilkas följd utmed en DNA-molekyls spiral bestämmer meddelandets innehåll. )

DNA är en komplicerad jättemolekyl som tillsammans med proteiner är det huvudsakliga byggelementet i levande cellers kromosomer. DNA-molekylen överför genetisk information från en generation till en annan, samt styr proteinsyntesen i cellen. DNA bär arvsanlagen, eller generna.

Överförandet av genetisk information vid celldelning möjliggörs av DNA-molekylens sinnrika byggnad: Två polymerkedjor är genom särskilda par av kvävebaser sammanbundna till en dubbelspiral. Man har liknat molekylen vid en vriden repstege. Repen svarar mot polymerkedjorna och stegpinnarna är de kvävebaspar som binder kedjorna samman. Fyra olika kvävebaser förekommer; adenin (A) och tymin (T), samt guanin (G) och cytosin (C). Sammanbindningen mellan kedjorna åstadkommes genom vätebindningar mellan A och T samt mellan G och C.

DNA-spiralens diameter är ca: 20 ångström, dess längd kan uppgå till 0,1 mm. Molekylvikten varierar avsevärt, men värden mellan en miljon och en miljard är typiska, vilket svarar mot molekyler med mellan tusen och en miljon basparsenheter.

DNA-molekylen bär information om vilken sammansättning proteinerna skall ha. Meddelandet innehåller uppgift om vilka aminosyror som skall ingå i proteinmolekylen och om den ordning i vilken de skall inbyggas.

DNA-molekylens egentliga informationsbärare är kvävebaserna, och det är arten och ordningsföljden av dessa som bestämmer meddelandets innehåll. Man kan göra liknelsen att det i DNA-molekylens "språk" används fyra bokstäver, nämligen de fyra kvävebaserna A, T, G och C. En grupp om tre kvävebaser placerade intill varandra, t ex. GAG, ger ett kodord som svarar för en viss aminosyra. I naturen används ett tjugotal olika aminosyror för proteinsyntes; antalet möjliga kodord är alltså långt mer än tillräckligt.

Ordningen i vilken aminosyrorna skall inbyggas i proteinmolekylen bestäms av kodordens följd i DNA-molekylen.

Den dubbla kedjan i DNA och de specifika kombinationerna av basparen betingar DNA-molekylens att överföra information från en generation till en annan. DNA kan nämligen reproducera sig själv. Det går till så att de två kedjorna vid celldelning spjälkas från varandra. Kedjorna tjänar sedan var och en som en mall för uppbyggnad av en dubbelkedjig DNA-molekyl, genom att en ny kedja med kvävebaser ansluts till den befintliga. Båda mallarna kommer att ge upphov till DNA-molekyler som är exakta kopior av originalet. De i DNA ingående kvävebaserna kan förändras genom inverkan på kemiska väg eller genom radioaktiv strålning. En förändring av en kvävebas medför en förändring av bokstaven, vilket eventuellt leder till en ny betydelse av kodordet. Detta medför i sin tur att det protein som slutligen syntetiserats med utgångspunkt från DNA-meddelandet kan ha nya egenskaper. På detta sätt åstadkommes mutationer, dvs. förändringar i arvsmassan. Dessa kan leda till genetiska skador, men också, som t ex. vid växtförädling, till individer med nya, förbättrade egenskaper.
För teorin om DNA-molekylens struktur erhöll amerikanen J. D. Watson och engelsmannen F.H. Crick 1962 års nobelpris i medicin och fysiologi, tillsammans med engelsmannen M.H.F. Wilkins, som experimentellt bekräftade deras teorier.


Ärftlighet

Alla människor är ärftligt olika; varje individ har en unik uppsättning arvsanlag. De enda undantagen är enäggstvillingar eller fler individer uppkomna ur samma befruktade ägg. Ungefär vart femte tvillingpar är av detta slag. Sådana tvillingar, eller trillingar, har identisk arvsmassa och utgör en god möjlighet att studera miljöns effekt på individens utveckling.

Ljust hår och blå ögon är egenskaper som betingas av recessiva arvsanlag. Om båda föräldrarna är ljushåriga och har blå ögon får de ljushåriga barn med blå ögon. Om båda föräldrarna däremot har mörkt hår och bruna ögon och båda är heterozygota för båda anlagsparen är sannolikheten en på fyra att deras barn får blå ögon. Ännu lägre är sannolikheten att deras barn får både blå ögon ljust hår. De aktuella egenskaperna påverkas också av andra gener, och är nedärvningen än mera komplicerad.

Könskromosomernas fördelning bestämmer en ny individs kön. Fader är XY och moder är XX. Faderns sädesceller är v två slag; X eller Y. Alla moderns äggceller har X-kromosomer. Om sädescell med X-kromosom befruktar ägget blir det en flicka och om sädescell med Y-kromosom befruktar ägget blir det en pojke.

En abnormalitet med könsbunden nedärvning är blödarsjuka. Ofta uppnår inte en blödarsjuk könsmogen ålder. Men om han gör det och får en avkomma med en anlagsbärare (t ex. en släkting), finns det risk att också döttrarna får blödarsjukan. Detta bör emellertid vara mycket sällsynt om man bortser från släktskapsgifte. I de kungliga familjerna finns flera fall av effekten av släktskapsgifte bl a. blödarsjuka i drottning Victorias av Storbritanniens familj.


Charles Darwin 1809-1882

Darwin är en engelsk naturforskare och den moderna biologiska utvecklingslärans upphovsman. Han studerade först medicin och teologi, sedan med större intresse och framgång naturvetenskaperna, framför allt geologi, zoologi och botanik. 1831-1836 medföljde han som oavlönad naturforskare örlogsfartyget Beagle på en jordenruntresa, som han skildrat i En naturforskares resa omkring jorden (1845). Under resan samlade Darwin material och gjorde många betydelsefulla iakttagelser, som han efter hemkomsten bearbetade och publicerade i i en rad avhandlingar, bl a. ett berömt arbete om korallöars uppkomst och en monografi över rankfotingar.

Sin ställning som en av biologins förgrundsgestalter erhöll han emellertid genom sina undersökningar och teorier över arternas utveckling. I synnerhet de fossila däggdjursfaunorna i Sydamerika och den märkliga sammansättningen av Galapagosöarnas fauna kom honom att redan 1837 påbörja anteckningar över arternas föränderlighet.

På grund av dålig hälsa, blygsamhet och stark självkritik publicerade han dem emellertid inte utan fortsatte att samla material som kunde belysa hans teorier. Bl a. ägnade han sig åt duvavel och experiment med fröspridning för att pröva sina idéer. I en omfattande brevväxling diskuterade han också problemen med andra naturforskare.
Först efter kontakten med Alfred Russel Wallace, som under forskningsresor i Amazonområdet och Ostindiska övärlden i allt väsentligt kommit till samma resultat som Darwin, och efter övertalning av vännerna Joseph Dalton Hooker och Charles Lyell, fullbordade han 1859 arbetet On the origin of species by means of natural selection (1871), som i ett slag gjorde honom världsberömd. I detta verk klargjorde han att arterna är föränderliga, att de måste ha uppkommit från andra än de nu levande och att denna utveckling styrs genom naturligt urval - selektion. Tidigare hade man tämligen allmänt ansett att arterna var oföränderliga och att de var lika många som "när de i begynnelsen skapades".

Charles Darwins stora insats bestod i att han sammanförde ett överväldigandebevismaterial för att en evolution faktiskt ägt rum, iakttagelser och slutsatser som måste övertyga varje opartisk läsare. Dessutom föreslog han en mekanism, det naturliga urvalet, som kunde förklara evolutionsprocessen. I sin utvecklingslära, snart kallas darwinismen, utgår han från att det inom arterna finns en stor individuell, ärftlig variation och ett stort födelseöverskott.

Naturens urvalskrafter, selektionen, gynnar de variationer som är framgångsrika. På så sätt uppstår med tiden nya arter. De mest livsdugliga typerna inom arten, dvs. de som är utrustade med de för sin miljö bäst anpassade egenskaperna, har största möjligheterna att överleva och föröka sig, medan de sämre anpassade så småningom dör ut.
I On the origin of species nämnde Darwin avsiktligt inget om människan, men i ett senare arbete, The descent of man (1871), tillämpar han sina teorier också på henne. Bland kyrkans folk väckte Darwins teorier naturligtvis ett mycket start motstånd, särskilt tanken att utvecklingslagarna gällde också människan, och att hon skulle ha utvecklats från aporna eller vara "kusin" till dem. Till en del...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Genetik & Charles Darwin

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2008-02-18

    Hej'! Jag tyckte väldigt myck

Källhänvisning

Inactive member [2005-07-07]   Genetik & Charles Darwin
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=4585 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×