Blade Runner (filmrecension)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det här är en framtidsfilm som gjordes 1982 av Ridley Scott och bygger på Philip K Dicks ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”. Filmen handlar om klonade människoliknande, superintelligenta s.k. replikanter som har brutit sig loss ur människans grepp om dem som slavar och nu försöker göra uppror. Replikanterna skapades för att utföra arbeten som anses vara för farliga för människorna. Det finns en speciell polisstyrka som ska ”avveckla”, med andra ord utrota dessa replikanter eftersom de nu utgör ett hot mot människan. Och det är här som Deckard (Harrison Ford) kommer in i bilden. Han är en av dessa specialtränade poliser men som har slutat som polis men som nu ombes att avveckla de fem replikanter som finns kvar i staden.
Han som skapade replikanterna från början, J. F. Sebastian från början, är en ensam vetenskapsman som lever med sina leksaksrobotar i ett gammalt övergivet bostadshus högst upp. Han får snart besök av två utav replikanterna som låtsas bli hans vänner för att få reda på varför han skapade dem till detta, slavar med känslor under människorna och bara 4 år att leva.

Deckard får inga problem med att döda två av de fem replikanter som finns, men de två som gömmer dig hos Sebastian har han svårt att hitta till en början och den femte och sista blir han förälskad i och bestämmer sig för att inte döda. Men filmen har ett öppet slut och man får själv tänka ut hur filmen slutar…

Hela filmen är väldigt mörk i ljuset, men på något sätt känns det som om Scott har gjort den så mörk just därför att temat är ganska mörkt. Hela storyn med slavar som måste avvecklas och paniken att veta att man bara ska leva i 4 år.

Jag måste säga att den här filmen inte gav mig särskilt mycket. Jag kunde inte hitta skaparen i den på något sätt, kunde inte hitta budskapet. Men om man skulle se den nå...