Siden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ursprung

Tillverkningen av siden började i Kina ca 4000 år f Kr, men man har odlat silkeslarver i nästan 7000 år. Konsten spreds vidare till japan, och sedan vidare därifrån. Tillslut bildades ”Sidenvägen”, en förgrenad handelsväg som drog sig från Kina till väst, till Europa, men allt eftersom tog sjövägen över. Det var mycket på grund utav handeln som sidenkonsten spreds, men även utav korstågen som kom på 1200-talet. Till exempel Venedig och Lucca i Italien, som blev sidencentra för Europa efter korstågen.

Precis efter Kristus, så spreds kinesernas konst till romerska riket. Innan hade man visserligen tillverkat siden, men det var bara lokalt och av mycket dålig kvalité. Bland annat hade låg kvalité siden tillverkats på Kos.
I Sverige började vi att väva siden på 1600-talet, men som flest väverier var det i början av 1800-talet. Då fanns ca 30st i Stockholm, men sedan avtog det avsevärt, 1870 fanns bara två stycken kvar på Drottningholm. Ett av dom mest kända svenska sidenväverierna är K.A Almgrens sidenväveri vid slussen i Stockholm. Numera är det ett museum, men fortfarande gör dom en liten mängd handvävt siden


Tillverkning

Vanligast är mullbärslarven. Den äter bara mullbärsblad, därför förvaras 4 dygn efter förpuppningen. Efter avlivningen så sorteras kokongerna efter sin felfrihet förhand.

Tråden från kokongen är ca 2-4 km lång. Den produceras från spinnkörtlarna vid framsidan av huvudet på silkeslarven. Tråden samlas upp från fem kokonger, för det mesta 3 stora och 2 små, och bildar en silkes tråd. Tråden rullas upp av en maskin, men det måste ändå vara en människa som står och byter kokong. Det krävs mycket skicklighet av mun och fingrar för att kunna göra det.

1991 tillverkades ca 77 000 ton siden. 48 500 ton av den görs i kina. I indien görs ungefär 12000 ton och i japan ca 5500 ton. I japan konsumerar folket också ca 18000 ton.



Olika sorter

Ca 90 % av allt silke kommer från larver, men man kan även få det från vissa musslor och spindlar.

I Indien och i Indonesien var det vanligt med tussasiden ifrån tussafjärilen, men nu är det även vanligt i Kina. Tussafjärilens kokonger blir större än vad mullbärsfjärilens blir, och ganska sträv och torr. Färgen kan variera mellan gyllenbeige och väldigt mörk, beroende på vilken föda larven ätit.
Tussasiden räknas som vildsiden eftersom tussafjärilens kokonger finns vilt i naturen. Kokongerna är då trasiga eftersom fjärilen redan gnagt sig ut, så måste man spinna ihop trådarna igen.

Men allra vanligast är det med mullbärssiden, det är de flesta sidentyger gjorda av.

Något finare siden är chiffong. Den kommer också ifrån mullbärslarven, men det är bara den inre skyddade delen av kokongen som används. De långa obrutna trådarna tvinnas ihop till sidengarn. Chiffong har en ganska matt yta, men har ändå en viss elasticitet.

En annan typ av mullbärssiden är dupion. Det får man från att två mullbärslarver har spunnit sina kokonger så nära varandra att det bildats en dubbelkokong.


Sammanfattning

* Sidentillverkningen började i kina och har därifrån spridits med hjälp av handel och korståg och på så sett gett upphov till sidenvägen.

*Även i Sverige har vi haftf flera sidenfabriker, men nu finns ytterst få. Ett av de mest kända är K.A Almgrenssidenväveri i Stockholm.

*Silke används som råvara till siden. Silke kan man fås mest från larver, men kan också fås av vissa spindlar och musslor.

*Den vanligast sidenlarven är mullbärslarven

* Kokongerna rullas upp och spinns till tråd. Många utav tillverkningsprocesserna måste göras för hand.

*Man avlivar larverna efter fyra dygn för att dom inte ska ha sönder tråden när dom tar sig ut. ...