Storbritanniens Parlamentsreform 1832

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Storbritanniens Parlamentsreform 1832

Parlamentsreformen i Storbritannien 1832 kan sägas vara den viktigaste politiska händelsen i Storbritanniens historia någonsin. Den tog bort det monopol som landet hölls av, och gjorde det möjligt för en mycket större del av befolkningen att rösta. I början och mitten av 1800-talet så var Storbritannien en av de största, om inte den största internationella makten i världen. Efter segern vid Waterloo var man dock föga optimistisk om Storbritanniens framtid, skulderna hade sedan 1783 ökat från 231 miljoner pund till hela 861 miljoner. Trots detta så var det just i Storbritannien som den industriella revolutionen tidigare hade sin start, och det var just denna som var den största faktorn till att det politiska systemet tvingades ändras.

Orsakerna till reformen
1789 utbröt den franska revolutionen som vi alla vet. Denna revolution var nämligen grunden till att befolkningen i flera andra länder vågade säga emot deras respektive regering/härskare. 10 år efter Napoleons fall tyckes de krafter som utlöste den franska revolutionen vara förintade, alla reaktioner, den politiska orörligheten tycktes ha lagt sig. Floden var stoppad. Fördämningen brast dock 1830, och den här gången gick den inte längre att stoppas. Precis som förra gången så startade det i Frankrike, julirevolutionen bröt ut 1830. På grund av dåliga beslut av den franske kungen så blev det stora upplopp i Paris. Kungen avgick, och detta fick direkta konsekvenser i Storbritannien. De snabba resultat som följde på arbetarklassens revolt ingav de radikala ledarna i England tanken att våldshot kunde vara nyttigt. Den brittiska medelklassen drog slutsatsen att de skoningslöst kunde angripa regeringen utan att inbjuda till massrevolt, och på det sättet tvinga fram de förändringar de eftersträvade. Det var alltså julirevolutionen som gjorde att reformationen bröt ut.

Själva anledningen till en politisk reform var främst beroende på att ca 95 % av befolkningen inte hade något att säga till om i politiska sammanhang. Den industriella revolutionen gjorde att befolkningen ökade raketartat, och nya industristäder växte fram. Manchester och Birmingham växte väldigt snabbt och blev snart två av dom viktigaste industristäderna i hela Storbritannien. De hade dock ingen som helst politisk makt, ingen i dessa städer hade rösträtt. Endast borough städer (städer med egen förvaltning ex. Middlesbrough) hade rätten att utse medlemmar av parlamentet, och ingen ny sådan stad hade skapats sedan 1688 års revolution. Borough städer hade alltså mycket makt, trots att några av dessa inte hade mer än 10 invånare, medan stora städer som Manchester och Birmingham inte hade något makt överhuvud taget. Dessa städer med rösträtt var starkt koncentrerade i södra England, och I och med den industriella revolutionen flyttade befolkningen i anmärkningsvärt antal norrut, mot industristäderna. I och med den industriella revolutionen steg alltså efterfrågan på en reform.

Det var så många som 25 lagförslag till reform som hade framlagts under de 50 år innan 1830, vad var det då som gjorde skillnaden på då och nu? En orsak var bankmannen Thomas Attwood, som grundade ”The Birmingham Political Union”, vilket skapade samarbete mellan den engelska underklassen och mellanklassen, och förde samman deras intressen. Denna sammanförda röst var kraftigare än tidigare och kunde inte undvikas att bli hörd pga. rädslan för en revolution.

Reformen
Torypartiet var dom som stod i vägen för reform, men detta kom att ändras 1829 då en viktig politisk fråga dök upp. Frågan gällde om katolikerna skulle ges politiska rättigheter. Torypartiet kunde inte enas om en lösning på denna fråga, utan partiet började pga. detta försvagas inifrån. Det tidigare minoritetspartiet Whigs tog nu över i regeringen. Whigs, ett aristokratiskt parti fast med en mycket mer liberal ställning än Tories var mycket väl medvetna om missnöjet bland folket, och förespråkade därför en reform för att undvika en stor revolution likt den i Frankrike 40 år tidigare. Det första reformförslaget lades fram av Whigs i mars 1831, men denna förkastades av underhuset. Lagförslaget lades åter fram av Whigs i oktober 1831 och den här gången gick den igenom underhuset men godkändes inte at överhuset. Små uppror härjade i landet som protest. Det tredje förslaget lades fram, men även denna klarade inte av att passera överhuset. Ett vredgat rytande gick över landet. Folkmassorna samlades på Londons gator, upprorsmän hade under flera dagar makten i Bristol, fängelset i Derby plundrades och Nottingham Castle brändes. Reformförslagets antagande verkade vara det enda som föreföll kunna hindra en verklig revolution. Vid det här tillfällt låg Storbritannien så nära revolution man kan komma. Med detta argument fick Whigs kungen att lova utnämna tillräckligt många nya pärer för att majoriteten i överhuset skulle bli en annan. (En oskriven paragraf i den engelska konstitutionen att, när överhuset motarbetade underhuset i en fråga av fundamental betydelse, ett antal nya lorder med lämpliga åsikter kunde utnämnas för att skapa majoritet i överhuset; Detta prejudikat åberopades alltså 1832)

I juni 1832 blev reformförslaget lag. Den nya lagen omstuvade det engelska systemet snarare än tog upp nya idéer som den franska revolutionen frambragt. Systemet för rösträtt blev mycket förenklad, men samtidigt invecklad, den berodde på om man bodde i en borough eller i ett grevskap, och bestämdes också i stor omfattning efter hyrans eller arrendeavgiftens storlek. Om en person bodde i en borough kunde han enligt den nya lagen rösta på en medlem av parlamentet, om han bodde i en fastighet för vilket han betalade 10 pund i årlig hyra. Om man däremot bodde i ett grevskap så fick man endast rösta om man betalade 10 pund i ett årligt arrende på ett sextioårigt arrendekontrakt.

Reformens efterföljder
Som direkt resultat av reformen ökade röstningen från omkring en halv miljon till ca 813 000. En del förlorade däremot sin rösträtt, nämligen de fattiga elementen i de gamla boroughs, men i stort så hade 1/5 av hela befolkningen nu rätt att rösta, vilket innebar en stor förändrig mot tidigare. Det viktigaste dock var inte den ökade mängden personer med rösträtt, utan omfördelningen efter område och klass. 56 av de minsta boroughs rösträtt drogs in, och dessa räknades numera som grevskap, samt 30 andra boroughs fick rätten att bara sända en borgare till parlamentet, jämfört med de tidigare 2 borgare. De nya platser som frigjordes gavs till industristäderna.

Även om ingen revolution bröt ut, kan man säga att reformen på sitt sätt innebar en liten revolution. Mycket ändrades efter reformen, de aristokratiska Whigs smälte ihop med några liberala Tories och bildade det Liberala partiet, medan Tories med tillsammans med några gamla Whigs bildade det konservativa partiet. Dessa två partier slogs om makten i korta perioder från reformen 1832 ända till första världskriget. Detta var tvåpartisystemets klassiska period i Storbritannien.

Slutord
Om man skulle låta samtidens uppfattning vara vägledande för bedömningen av vilka händelser som var viktigast, skulle 1832 års reform stå som 1800-talets största politiska avgörande. Det låg någonting revolutionärt i en parlamentsakt som gav nya städer rösträtt, ökade valmanskåren med 50 procent och åtminstone i städerna gav en avgörande stöt åt det gamla ”inflytandesystemet”. Den oro i landet som tvingade de makthavande att ge vika stod på gränsen till revolutionär upphetsning och verkningarna av parlamentsreformen sträckte sig till många andra traditionsbundna institutioner. Det första reformerade parlamentet efter 1832 omorganiserade kommunalstyrelsen i Storbritannien och avskaffade det byråkratiska fåmannavälde som hindrade städernas utveckling.
Tidslinje
1789 Franska Revolutionen startas
1790 “Reflections of the Revolution in France” släpps av Edmund Burke
1791 “Rights of Man” släpps av Thomas Paine
1829 Katolsk frigörelse i Storbritannien, Tories försvagas<...