Bakgrund och Problem: Den 1 juli 2004 trädde en ny lag i kraft för att skydda konsumenten och stärka förtroendet på marknaden. Den nya lagen heter Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter och syftet med lagen, enligt lagstiftaren, är att förbättra konsumentskyddet, öka förtroendet på marknaden och höja kompetensen hos anställda. Exempel på rådgivare som omfattas av lagen är rådgivare som är anställda på banker, värdepappersbolag, fondbolag och försäkringsbolag. Bankerna har nyligen ställts inför problemet att implementera den nya lagen och det kan därför vara intressant att se om bankerna anser att lagen uppfyller det syfte som lagstiftaren eftersträvar. Uppsatsens problemformulering är därför följande; Uppfyller lagen om finansiell rådgivning till konsumenter sitt syfte?
Syfte: Syftet med uppsatsen är att undersöka om bankerna anser att lagen om finansiell rådgivning uppfyller sitt syfte. Uppsatsen kan ses som ett bidrag i den debatt som har pågått i samhället kring införandet av den nya lagen. Den kan även ses som ett bidrag för andra värdepappersbolag och övriga som är verksamma inom området. Den kan till exempel användas i personalutbildning, som hjälpmedel för de som står inför licensiering, ett stöd för befintliga licensierade rådgivare eller för andra som önskar kunskaper inom det aktuella området.
Avgränsningar: Författaren har avgränsat sig till att se problemet ur bankernas perspektiv, det vill säga om bankerna anser att lagen uppfyller sitt syfte. Vidare har författaren avgränsat sig till att genomföra intervjuer med de fyra storbankerna som är, Föreningssparbanken, Handelsbanken, Nordea och SEB. Till sist har författaren valt att avgränsa sig geografiskt, främst på grund av uppsatsens omfång och tidsram.
Metod: För att svara på syftet och få en bred inblick i problemet har författaren bearbetat diverse litteratur inom området, studerat lagar och regler samt tagit del av den allmänna debatten kring ämnet. Författaren har valt att använda sig av en kvalitativ metod för insamlande och bearbetning av empiriskt material. Vidare gör författaren en deskriptiv undersökning och genomför uppsatsen utifrån ett deduktivt arbetssätt. Intervjuerna genomförs med en strävan mot att de skall vara ostandardiserade och fria på grund av att det anses mest lämpligt vid insamling av ”mjuka” data.
Resultat och slutsatser: Lagstiftarens syfte är förbättra konsumentskyddet, öka förtroendet på marknaden samt höja kompetensen hos anställda. Bankerna anser att lagen uppfyller sitt syfte. Konsumentskyddet förbättras genom att lagen säkerställer kompetensen på rådgivare samt genom kravet på dokumentation. Här uppstår dock även ett krav på konsumenten som tar emot och verifierar dokumentationen. När det gäller dokumentationskravet förklarar bankerna att det inte står klart än var gränsen går och menar att invecklade diskussioner och överdrivet dokumenterande är inte alltid det som gynnar konsumenten bäst. Alla individer är olika. Ett ökat förtroende uppnås genom att lagen säkerställer en lägsta kompetens på rådgivare. I och med lagen skall alla som ger råd genomgå en certifiering som fastställer kunskap inom ämnesområden som finansiell ekonomi och etik. Att rådgivningen nu är bokad och tar längre tid anses inte vara negativt enligt bankerna utan rådgivarna kan kartlägga kundernas situation och lättare se helheten. Detta bör leda till fler nöjda kunder och ett ökat långsiktigt förtroende. Syftet är till sist att höja kompetensen vilket sker genom certifiering och licensiering. Detta är bra då kunder idag ställer höga krav och det gäller för bankerna att kunna leverera ett mervärde. Det kan dock påpekas att en rådgivares teoretiska kunskaper har en liten betydelse om en rådgivare saknar en pedagogisk förmåga.
Förslag till fortsatta studier: Författaren har i denna uppsats gjort vissa avgränsningar. En avgränsning som görs är att se om lagen uppfyller sitt syfte sett ur bankernas perspektiv. Ett förslag till vidare forskning vore att se hur konsumenterna upplever den nya lagen. Vidare anser författaren att det vore intressant ...
