En droppe liv

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Minnesbilder från de mycket tidiga delarna av ens förflutna kan liknas vid vattendroppar härstammande från den rika, klarblå göl som är det nyfödda livet. Låt oss ta en sådan droppe – ett litet, litet minne, och förundras över dess skönhet. Droppen bär nämligen inte några spår av den smuts och det smolk, som när tiden går mer och mer förvrider och grumlar gölens färger. Den är ren och förblir alltid ren. Beströs den med aska kommer askan att förskjutas. Beblandas den med avfall kommer avfallet att förkastas. Droppen kan inte sägas vara av vatten längre, utan har tagit formen av en flytande diamant.

I dess innandömen lever människor, djur, känslor och sinnesintryck i perfekt harmonisk samklang. De bildar en teater med så ofelbara skådespelare att även det mest simpla och vardagliga manus blir till något rörande och medryckande. Att något så värdefullt finns i oss alla, gör att även den fattigaste av de fattiga skulle kunna kallas rik. Också jag är då rik – och detta är en del av min skatt. Rymd är den i höljet av en ensam droppe liv.

Jag ser framför mig en sten. Ett av de mest värdelösa av ting, som jag ändå alltid kommer att minnas både starkt och klart med alla mina sinnen. Den är väldigt stor, åtminstone i förhållande till mig, då mina ben är korta och mitt huvud endast står lite mer än en meter ovanför marken. Den är både min fiende och min vän. Fascination fyller mig, samtidigt som jag dränks av viljan att besegra.

Stenen är av grå granit, såsom många andra stenar också är – och dess form är aningen lik ett ägg. För en vuxen tycks den kanske bara dubbelt så hög som en manslängd, men för mig är den ett hisnande högt berg, vars topp tycks nästan ouppnåelig. Ungefär i höjd med min midja finns dock i stenen ett djupt hack, löpande en meter horisontellt och cirka två decimeter vertikalt. I den brukar jag placera min fot som ett första steg – en första blotta att hugga i. Jag tar ett djupt andetag av frisk sommarluft och gör ännu ett försök. Doften av skog och otämjd natur översköljer all min utmattning.

Jag befinner mig i kröken av en enkel grusväg på vägen ned till stranden. Det är här stenen finns, inbäddad i en grön ädellövskog, stående vid kanten av den lilla kulle som vägen klyver mitt itu. När jag placerar min fot i hacket står solen likt en svetslåga i skyn och värmer min rygg och nacke. Från strandplatsen, bara några meter därifrån, hörs ljudet av andra barn som leker, vuxna som samtalar i vuxna samtal och det svepande ljudet av stillsamma vågor som glider in över en vit strand. Jag pressar kroppen mot stenen, för att lägga tyngdpunkten rakt i sprickan och på så vis hålla mig kvar i positionen. Den är varm att luta sig mot och inte fuktig alls. Min vänstra hand sveper över dess skrovliga yta för att finna en liten glipa som jag kan lägga tyngd i. Jag får sträcka mig långt för att nå den, och slutligen går det vägen. Jag står nu stabilt – men till vad nytta?
Detta är det fördömda läge där jag med armstyrka försöker trycka mig uppåt för att nå den del av ägget som är lättare att klättra på – dock alltid med ett misslyckande som resultat. Många gånger har jag försökt och lika många gånger har jag svurit åt min svaghet och korthet. Denna gång är dock annorlunda – denna gång kommer uppmärksamheten att skänka mig en annan väg.

Istället för att pressa mig uppåt trippar jag sakta till höger, utan att egentligen veta varför. Troligtvis är det ett sätt att försöka fördröja det oundvikliga. Då, som av en händelse, ser jag på stenen två utstickande delar, nästan som trappsteg. Ett steg – två steg och sedan är jag uppe. Två simpla, perfekta platser att placera foten på förvandlar på ett ögonblick stenen till en förlorare. Jag är uppe – och utsikten är precis lika underbar som jag hade förväntat mig.

Jag kan se stranden, som tillsammans med bryggan formar en avskärmande rektangel kring vattnet. Jag kan se de badande människorna, stänkande fukt på varandra – lekande och simmande. Jag kan se båtar som nyss lagt ut en bit bort – och jag kan se klarblått vatten övergå i ett sommargrönt landskap på andra sidan sjön. Jag hör inte längre barnen eller samtalen, utan endast dånet av att den gulorangea färjan stannar till vid färjeläget. Bilar kör av och bilar kör på. Sitt...