Ensamhet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ensamhet


Hon känner hur vinden leker med hennes hår. Hör vågorna som kluckar mot stranden. Hör rösterna, de glada, förväntansfulla, men så avlägsna. Ser solen gå ner, långt borta. Men ändå så nära. Hon vet att det bara är att ta några steg ut över havet. Sedan skulle hon vara där. Vid solen, den röda, gula, skära. Alla möjliga färger är den. Så vacker. Hon vet att vinden, den ljumma, som viskar till henne, aldrig kommer att dö ut. Hon känner sanden, den mjuka, lena, som rinner mellan hennes fingrar. Hon vet att den, precis som allting annat, för alltid kommer att finnas kvar. Kvar på jorden, kvar i hennes minne. Men inte kvar på samma strand, samma yta. Vinden, som nu blåser starkare, kommer att föra den med sig. Långt bort.

Rösterna börjar sakta tona bort. Bort från henne. Men fortfarande finns de, på en annan plats, i ett annat liv. Vinden, som nyss blåst så starkt, mojnar plötsligt. Vågorna, som slungats upp från havet, en efter en. Upp och ner på stranden. De lägger sig med vinden. Så stilla, tysta. Men fortfarande finns de, så nära. Hon ser mot solen, nu syns den knappt längre, det är alldeles mörkt. Hon står fortfarande kvar på stranden. Vänd ut mot havet. Alldeles ensam är hon, känner inte längre vinden, sanden, vågorna. Ser inte solen. Hon är rädd. Inte för mörkret, inte för tystnaden. För ensamheten är hon rädd. Hon vet att om hon går till andra sidan av havet, då ser hon solen igen, känner vinden leka i håret, sanden, vågorna. Men det är farligt, det vet hon också. Farligt att springa över havet. Men ändå så gör hon det. Hon springer. Rakt fram, mot havet, springer så att hon knappt nuddar marken...