Den heliga Birgitta

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1
Bakgrund 2
Syfte 2
Frågeställning 2
En flicka som blev helgon 3
De första uppenbarelserna 3
Döden 4
Hon ville gå i kloster 4
Pilgrimsfärderna 5
Den stora upplysningens tid 5
Guds språkrör 6
Birgitta reser till Rom 7
Kampen med påvarna 8
Resan till det Heliga Landet 8
Birgittas död 10
Tillbaka till Sverige 11
Helgonförklaringen, 1391 12
Vadstena kloster 12
Slutsats 13
Slutsats 14
Sammanfattning 15
Källförteckning 16



Bakgrund
När jag funderade på vad jag skulle skriva i den här uppsatsen kom jag att tänka på en kvinna som nämndes i boken vi använde när vi läste Historia A. Det var den heliga Birgitta, som fick uppenbarelser där hon såg änglar och talade med Jesus och som efter sin död blev helgonförklarad. Hon nämndes i samband med kung Magnus ”Ladulås” Eriksson och hans lagar. Jag blev redan då lite nyfiken på vem hon var.
Efter att jag bestämt att det var heliga Birgitta jag ville skriva om fick jag veta att det i år är 700 år sedan hon föddes. Detta firas som en högtid på olika håll i världen.

Syfte
I detta arbete ska jag försöka reda ut begreppen om vem den heliga Birgitta egentligen var. Jag anser att det är viktigt att skriva denna uppsats för att lyfta fram en mycket betydande historisk person som dessutom är kvinna, vilket gör det ännu viktigare. Hon är dessutom det enda svenska helgon som blivit ”godkänt” av påven. Jag kommer här att förklara, på ett så lätt sätt som det går, hur Birgittas liv såg ut.

Frågeställning
 Vem var hon?
 Hur levde hon?
 Varför blev hon helgonförklarad?
 Hon grundade Vadstena kloster, som var till för både män och kvinnor. Hur såg det ut?
 Var hon politiskt engagerad? På vilket sätt?
 På vilket sätt påverkade hon det faktum att påven flyttade tillbaka till Rom?





En flicka som blev helgon
År 1303 föddes en flicka på Finsta gård i Uppland. Flickans far, Birger Persson, var lagman och en förmögen godsägare och hennes mor, Ingeborg Bengtsdotter, tillhörde den s k. Bjällboätten som hade regerat i Sverige sedan Birger Jarls son Valdemar besteg tronen år 1250. Hon föddes i en av Sveriges rikaste familjer och redan då verkade hennes öde vara förutbestämt. Den försommarnatt då hon föddes sägs den dåvarande kyrkoherden i Rasbo, Uppland ha sett i en syn en jungfru i en sky av ljus med en bok i sin hand. Jungfrun sa till honom: ”herr Birger har fått en dotter, vars underbara röst skall höras över hela världen” . Denne herr Birgers dotter fick namnet Birgitta.
Under den tid när Ingeborg var gravid med Birgitta var hon och Birger med på ett skepp som gick i kvav. Det var ett svårt skeppsbrott och många drunknade, men kungens bror, hertig Erik, räddade Ingeborg. Dagen efter såg hon en man klädd i skinande kläder som sa: ”Du har blivit räddad för det godas skull, som du bär i ditt sköte. Uppfostra det därför i kärlek till Gud, ty det är dig givet av Gud!” Detta ses också som ett bevis på Birgittas kallelse .

De första uppenbarelserna
Birgitta fick sina första uppenbarelser när hon var omkring sju år gammal. Några av dessa berättelser har skrivits ner av hennes biktfäder Petrus Olausson av Alvastra och Petrus Olausson av Skänninge.
En av dessa berättar hur Birgitta såg en vacker kvinna (förmodligen jungfru Maria) som kom fram till hennes säng med en blänkande krona i handen. Kvinnan frågade henne: ”Vill du ha denna krona?” Birgitta nickade och kronan sattes på hennes huvud. Synen försvann, men Birgitta glömde den aldrig.
En annan gång, år 1314, när Birgitta hade varit på gudstjänst på Fastlagssöndagen hade prästen talat mycket inlevelsefullt och starkt om Jesu lidande och död på korset och Birgitta hade blivit väldigt berörd. På natten kunde hon sedan inte sova utan låg och stirrade på krucifixet på väggen. Ju mer hon tittade desto tydligare kunde hon se såren, spikarna och blodet som sakta rann över Jesu kropp. Hon frågade: ”Herre, vem har gjort dig detta?.” Jesus svarade: ”De som glömmer mig och föraktar min kärlek.”

Döden
Sommaren 1314, när Birgitta var 11 år gammal, dog hennes mor Ingeborg. Innan hon dog kallade hon alla barnen till sin dödsbädd, välsignade dem och sa tröstande: ”Varför sörjer ni? Jag har levt tillräckligt länge. Vi bör glädjas eftersom jag är kallad till en mäktigare herre!”
Kort efter moderns död flyttade Birgitta till sin moster, Katarina som bodde i Östergötland.

Hon ville gå i kloster
Birgitta sägs ha varit starkt troende ända sedan hon var mycket liten och hennes högsta önskan var att få gå i kloster. Det fick hon dock inte göra, för vid tretton års ålder giftes hon bort med den fem år äldre lagmanssonen Ulf Gudmundsson.
Tretton år kan verka vara en väl tidig ålder att gifta sig, men så var det i medeltidens Europa och så är det i många länder än idag. Trots att Birgitta uppenbarligen inte ville gifta sig gjorde hon som hennes far sa till henne, hon hade inget annat val.
Birgitta och Ulf bosatte sig i Ulvåsa, nära sjön Boren och fick senare åtta barn, fyra flickor och fyra pojkar. Fem av barnen nådde vuxen ålder. Trots att Birgitta var så ung axlade hon det arbete en gård kräver. Det tog inte lång tid innan hon växt in i rollen och fanns som självklar husmor.
Samtidigt som hon skötte barn och gård ägnade hon sig också åt välgörenhet. Hon lät bland annat bygga ett sjukhus och ett kvinnohärbärge dit kvinnor som på något sätt hamnat utanför i samhället fick komma. Hon var onekligen en mycket aktiv kvinna. Det lär ha varit hon som lärde Ulf läsa och skriva så att de kunde be tidegärden och andra böner tillsammans. Tack vare det kunde Ulf studera vidare i kanonisk rätt och civilrätt. Detta gav honom, tillsammans med sin ätteställning, utnämningen till lagman i Närke. Det fanns alltså redan på 1300-talet bakgrund till det gamla talesättet att: ”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna!” Birgitta passade även på att läsa latin tillsammans med två av sönerna, Karl och Birger och det fick hon användning av under sina vallfärder och resor.

Pilgrimsfärderna
Birgitta och Ulf var båda starkt troende och de reste tillsammans till flera berömda heliga platser. Den första färden gick till Nidarosdomen i Norge, år 1339 . Nidarosdomen byggdes för att ge den norske kungen den helige Olav en värdig viloplats och strax började pilgrimer från hela Norden att vandra till S:t Olavs grav för att be och göra botgöring. Det finns dokumenterat att Nidarosdomen var det fjärde vanligaste pilgrimsmålet under 1300-talet.
Knappt ett och etthalvt år efter resan till Nidaros gav de sig iväg igen. Denna gång till den heliga Jakobs grav i Santiago de Compostela. Under hemresan blev Ulf svårt sjuk och de var tvungna att avbryta resan och stanna i staden Arras. Birgitta nedtecknade där det som anses vara hennes första uppenbarelse i vuxen ålder, hon var då 37 år gammal. Det berättas att Frankrikes skyddshelgon, S:t Dionysios visade sig för Birgitta och berättade om hennes uppgift som Guds ”språkrör” och lovade att Ulf skulle bli frisk. Och mycket riktigt blev Ulf bättre och de kunde resa hem.

Den stora upplysningens tid
När de kommit hem flyttade de till Alvastra strax söder om Vadstena. Där blev Ulf upptagen i klostret som ”frater ab extra” som betyder att han skulle leva som en munk men inte vara upptagen som en. Han dog år 1344 och begravdes i klostret. Birgitta bodde kvar i Alvastra kloster fem år efter att hon blivit änka. Den perioden kom att kallas för den stora upplysningens tid, då hennes uppdrag som klosterstiftare och kallelse som profet blev allt tydligare. Priorn Petrus Olausson stödde Birgittas planer fullt ut, även fast munkarna börjat oroa sig över hennes frispråkighet och uppenbarelser. Han hjälpte henne att skriva ner uppenbarelserna och reste även till Frankrike för att framföra hennes fredsförslag för att få slut på Hundraårskriget mellan England och Frankrike. Han följde henne till och med till Rom för att stödja hennes klosterkallelse.

Guds språkrör
Det Birgitta är mest känd för är sina uppenbarelser. I Vadstenadiariet står det att hon fick sin första uppenbarelse år 1344, men hon har även tidigare (exempelvis under sin barndom) tagit emot himmelska budskap. Efter Ulfs död år 1344 kom uppenbarelserna tätt och regelbundet. De var många och omfattande. Ryktet om Birgitta spreds snabbt. I Uppsala bedömde kyrkans män om Birgittas uppenbarelser kom sända av Gud eller från Djävulen. Svaret blev: av Gud, så Birgitta kunde räkna med kyrkans stöd.
600 år innan Miljöpartiet förmedlade sig genom språkrör blev Birgitta känt som ett sådant. Hon gav sig helhjärtat in i politiken och ansågs där inte representera sina egna åsikter utan förmedla de himmelska makternas sanningar som uppenbarats för henne. Det gav henne ett utmärkt tillfälle att verkligen ge mycket skarp kritik mot Sveriges makthavare och andra som hon ansåg gjorde fel.

Genom uppenbarelserna fick Birgitta i uppdrag att bilda en ny klosterorden. Jesus Kristus själv dikterade Ordensreglerna för henne.
Det skulle vara ett s k dubbelkloster, för både munkar och nunnor. De gamla klostren var förfallna och följde inte längre de gudomliga klosterreglerna: lydnad, fattigdom och kyskhet. Istället skulle ”en ny vingård” planteras.

Birgitta reser till Rom
För att få grunda en klosterorden måste påven ge sitt godkännande, så Birgitta reste till Rom. Under den tiden bodde inte påven i Rom utan i Avignon i Frankrike. Men istället för att resa till Avignon och besöka påven reste hon då till Rom för att invänta att påven skulle flytta tillbaka. En påves rätta plats är ju trots allt i Rom, det vet ju alla och Birgitta var fast besluten att få honom att återvända. Det hann bli några påvebyten innan hon personligen fick framföra sitt ärende.
Medan hon väntade bodde Birgitta med sin dotter Katarina och andra följeslagare i kardinalpalatset hos kardinalen Hugo de Benefort, den dåvarande påven Clemens VI:s bror, som generöst erbjöd Birgitta sin gästfrihet. Hon tillhörde ju den svenska kungaätten och var redan före sin ankomst mycket omtalad i Rom. Men hon upprörde romarna när hon läste upp sina uppenbarelser för dem. Där talade Kristus om romarna som syndare och hotade dem med stränga straff om de inte lydde honom. Romarna kallade Birgitta för häxa och krävde att hon skulle brännas på bål. Folkets upprördhet skrämde kardinalen och de andra invånarna i palatset. Birgittas frispråkighet och hennes vassa kommentarer försatte henne i en situation som var allt annat än trevlig. Kardinalen ville inte längre ha henne boende i sitt palats och hon fick ett vänligt, men bestämt besked att leta efter en annan bostad. Birgitta bekymrade sig inte så mycket över sig själv och sina andra följeslagare, men var mycket orolig för sin vackra dotter Katarinas säkerhet. Birgitta insåg att det skulle vara svårt att hitta ett hus med lika bra skydd för dottern som kardinalpalatset.
Men samtidigt som Birgittas frispråkighet gav henne många fiender fick hon även vänner för livet. En av dem var Francesca Papazurri. Hon skänkte ett av sina hus till Birgitta och Katarina. Det huset blev deras permanenta bostad de följande nitton åren.
Huset, som ligger vid nuvarande Piazza Farnese, skänktes efter Birgittas död till Vadstena kloster som gjorde det till ett härbärge för svenska pilgrimer. Sedan 1931 driver en del inom Birgittinerordern ett gästhem där. Rummen som Birgitta och Katarina bodde i finns bevarade och en del av deras tillhörigheter finns fortfarande kvar.

Kampen med påvarna
Under Birgittas nitton år i Rom hann tre påvar regera, tyvärr var det ingen av dem som verkade vilja återvända till Rom. Men den tredje påven, Urban V träffade Birgitta i Neapel och stiftade den birgittinska regeln men hon fick inte sin klosterorden godkänd. Och faktiskt så flyttade Urban V slutligen till Rom, år 1367 och blev den förste påven som flyttade in i Vatikanen. Men redan år 1370 flyttade han tillbaka till Avignon, Birgitta tappade då helt förtroendet för honom.
I januari år 1377 återkom påven slutgiltigt till Rom, då hette han Gregorius XI. Vid det laget var Birgitta död, men de hade haft mycket kontakt tidigare och hon får postumt ta åt sig en stor del av äran för påvens återkomst till Rom.

Resan till det Heliga Landet
1371 gjorde Birgitta, tillsammans med sina barn Katarina, Karl och Birger en pilgrimsresa till det Heliga Landet, Palestina, för att se Jesu grav och Födelsegrottan. Birgitta hade länge grubblat på frågan hur Jungfru Maria kunde föda sin son och fortfarande förbli jungfru. Hon tvivlade inte alls på jungfrufödelsen, men hon hade själv fött åtta barn och visste mycket väl att man inte på naturlig väg kan genomgå en förlossning och ändå förbli jungfru. Då kom Maria själv till henne i en uppenbarelse och sa att om hon reste till Födslogrottan skulle hon visa hur det gått till.
Att ge sig ut på denna långa och stundtals farofyllda resa när man är närmare sjuttio år gammal och aningens skröplig verkar inte vara det bästa man skulle kunna företa sig. Precis som inför varje pilgrimsfärd hon givit sig iväg på hade Birgitta även denna gång blivit kallad genom en uppenbarelse. Birgitta framförde dock sin oro om sin ålder inför resan i en bön till Gud. Svaret blev: ”Varför skyller du på din ålderdom? Jag är naturens skapare och jag kan försvaga och förstärka naturen såsom mig behagar.”
Den 25 november gav de sig iväg på en resa som skulle bjuda på många överraskningar. Birgitta hann uttala en sista profetia innan de gav sig iväg: ”Alla utom en skall återvända.”
Denne någon skulle visa sig vara Birgittas son Karl. När de passerade genom Neapel drabbades han av hjärtsvikt och avled oväntat. Han fick en furstlig begravning i kyrkan S. Croce. Brigitta sörjde inte sin son, hon visste att han kommit till himmelens härlighet, det hade hon sett i en syn.
Sällskapet fortsatte sin resa och kom tillslut, efter ett skeppsbrott och en lång vistelse på Cypern, fram till Jerusalem den 11 maj år 1372. Under vandringarna i det Heliga Landet besökte Birgitta bl. a. Johannes Döparens dopställe. Där förnyade hon sina doplöften, men Birgitta hade inte glömt vad Maria lovat att visa henne vid Födslogrottan. När sällskapet, i mitten av augusti, nådde Betlehem skyndade sig hon in i grottan. På målningen på föregående sida kan ni se hur Birgitta får hela födelsen utspelad för sig. Kvinnan längst ner i högra hörnet anses vara Birgitta. Änglarna, herdarna, oxen och åsnan finns med. Josef hämtar ett ljus medan Maria tar av sig skorna och faller på knä. Sedan, i själva födsloögonblicket ligger Jesusbarnet där, naken och skinande som en sol. Han kom alltså inte ut den naturliga vägen utan fanns bara där som genom ett under. Denna syn förändrade konstnärernas tusenåriga traditionella sätt att avbilda Jesu födelse; Jesusbarnet lindat och Maria sittande eller liggande. Samtliga konstnärer inom den västliga kyrkan började istället avbilda Jesusbarnet naket och skinande och Maria på knä.
Resan hemåt blev lång för Birgitta som insjuknat i feber och magkrämpor, men tillslut var hon tillbaka i Rom.

Birgittas död
Väl hemma i Rom fick Birgitta en uppenbarelse om att hennes tid här på jorden nått sitt slut. Det är inte många som får veta exakt datum och klockslag för sin himmelska resa, men det fick Birgitta. De sista dagarna ville hon varken äta eller dricka, hon ville heller inte ha något för att lindra sin smärta, detta för att påminna sig om Jesu lidande på korset. Natten till den 23 juli ropade hon på Katarina, som låg i rummet intill och avslöjade klockslaget för sin död för henne. Hon sa till henne att vara tålig och inte gråta, sedan kallade hon på de andra i huset och bad en av dem göra sig klar att läsa mässan tidigt på morgonen. När gryningen sedan kom samlades alla kring Birgitta och de kunde alla se henne lyfta blicken mot himmelen och citera Jesus på korset: ”I dina händer, Herre, befaller jag min själ” (Lukas 23:46) och i samma ögonblick slöt hon ögonen och somnade in.
Nyheten om Birgittas död spred sig som en löpeld genom Rom och strax var det så många människor utanför Birgittas hus att man inte kunde komma ut och föra kroppen till kyrkan. Man fick vänta fyra dagar innan man kunde flytta kroppen till klosterkyrkan San Lorenzo in Panisperna.

Tillbaka till Sverige
Efter att Birgitta legat en tid i San Lorenzo kyrkan skulle hennes kvarlevor föras tillbaka hem till Vadstena. För att kunna genomföra denna resa utan att kväljas av den obehagliga lukten skulle en skelettering genomföras. Det innebär att man kokar benen i vatten med välluktande oljor för att skilja köttet från benen.
Men när man öppnade graven för att genomföra detta sägs det att benen redan var skilda från köttet utan att någon förruttnelse ägt rum. En besökare säger sig till och med ha känt en ljuvlig doft från graven. Detta uppfattades som ett under, men sanningen är nog den att nunnorna i klostret redan hade genomfört skeletteringen som ett tecken på vördnad. Resan mot Vadstena kunde börja.
Istället för de tre månader det tog för Birgitta att ta sig från Sverige till Rom, tog det nu hela sju månader för Birgittas relikprocession att tillryggalägga samma sträcka. Anledningen till denna långsamma färd var att man samtidigt vill ”göra reklam” för Birgitta inför den kommande helgonprövningen. Det skulle bli mycket lättare att få henne helgonförklarad om hon hade folkets stöd. Därför utnyttjades de byar och städer de passerade till att berätta om Birgitta, läsa ur Uppenbarelserna och fira mässor.


Helgonförklaringen, 1391
För att Birgitta skulle kunna helgonförklaras krävdes många vittnen som kunde tala om de under som skett i hennes närhet. De som hördes var bland annat Birgittas dotter Katarina, Birgittas biktfäder samt vänner från både Sverige och Italien. Processen drevs på i en rasande takt av bl.a. påven Urban VI och av hans efterföljare Bonifatius XI. I augusti 1391 rekommenderade kommissionen, som tillsatts speciellt, en helgonförklaring av Birgitta.
Den 7 oktober 1391 helgonförklarades Birgitta i Rom av påven Bonifatius IX inför ett fullproppat Vatikanpalats. Utanför ringde alla Roms kyrkklockor när Birgitta skrevs in i helgonens Gyllene Bok och det slogs fast att varje år denna dag skulle hennes minne firas. Birgitta Birgersdotter blev den heliga Birgitta, Sancta Birgitta. Hon är det enda svenska helgon som kanoniserats av påven. Hennes attribut är gåspennan, bläckhornet och boken med uppenbarelserna och dessa saker finns nästan med på alla avbildningar av henne.
Samtidigt som helgonförklaringsprocessen pågick för fullt arbetet med att bygga Vadstena kloster och befästa den birgittinska regeln. Vadstena blev den viktigaste vallfartsorten i Norden.

Vadstena kloster
Klostret i Vadstena invigdes 1384 och hade byggts, helt enligt Birgittas föreskrifter, som ett dubbelkloster för både munkar och nunnor. Boningshusen låg avskilda och mitt på området låg en gemensam kyrka.
Efter moderns död vilade stora förväntningar på dottern Katarina. Omvärlden såg det som självklar att hon skulle fullfölja moderns strävan att genomföra det stora klosterbygget, vilket hon också gjorde. Hon utsågs sedan till klostrets första abbedissa. Abbedissan var den som styrde över hela klostret, medan priorn eller abboten, den manliga motsvarigheten, bestämde över andliga saker.
Runt 1484 – 1490 saligförklarades Katarina och hennes reliker ligger nu tillsammans med Birgittas i ett vackert snidat skrin i munkkoret i Vadstena klosterkyrka.



Slutsats
Detta arbete har varit ett av några få som jag verkligen varit riktigt intresserad av och där jag ofta förlorat mig i böckerna och bara läst, istället för att skrapa fram fakta. Att först läsa mycket om ämnet och sedan skriva så mycket ur minnet som det bara går tror jag är väldigt bra eftersom språket då blir mera eget och personligt, ingen kopia av boken. Det är så det har blivit under detta arbete. Det gör också att det känns lättare att skriva, för en uppsats på ca 15 sidor är inte det enklaste arbete.
Jag tycker att jag hittat bra svar på mina frågor genom detta arbete. Inga av svaren är direkt konkreta i den mening att det står ”just därför…” och så, men i textens helhet finns alla svar.
Man kan fundera över huruvida det är möjligt att ha en sådan kontakt med Gud som Birgitta hade. Är det inte bara fantasier, uppdiktade av en människa som behövde uppmärksamhet? Jag är själv inte särkilt troende, inte på något så konkret som en Gud, men jag tror att det finns något. Jag tycker personligen att jag är öppen för andra människors tro och sådant, men jag har märkt att det kan variera rätt kraftigt, dels beroende på min egen uppfattning om personen i fråga och dels på hur det hela framställs. Till exempel stod det för någon månad sedan i SöderhamnsNytt om en man från Trönö som ansåg sig kunna tala med Gud, detta är jag väldigt skeptisk till. Men när det handlar om Birgitta känns det som den naturligaste sak i världen att hon förtjänade den uppmärksamhet hon fick genom sin kontakt med Gud eftersom hon älskade honom/henne (jag tror Gud är kön- och raslös, vad säger man då? ”Den/det”?) så högt. Det kan i och för sig bero på hur hela historien framställs. I boken jag läst i nu när jag skrivit står det väldigt bra beskrivet och det ser trevligt ut, men om det skulle publiceras i en tidning skulle det kanske bli helt annorlunda. Jag tycker även att människor från förr var trovärdigare än människor av idag, vilket jag inte alls har några bevis på, men det är min intuition.


Samman...