Analys av "Den Allvarsamma leken"

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”För en stund sedan mötte jag honom som jag älskade förr. Och jag kunde alls inte förstå att jag en gång har älskat honom.” s. 222

Detta citat är hämtat ur Hjalmar Söderbergs bok ”Den allvarsamma leken” (1912). Boken handlar om kärleken mellan två människor, som sedan skiljs åt. Tiden går och när de åter träffas blossar kärleken upp igen men personerna har förändrats, deras liv är inte längre desamma och detta påverkar därmed de känslor de hyser för varandra. Till slut visar det sig att deras kärlek inte alls är vad de en gång trodde.

Kontentan av detta, som också (enligt min mening) är bokens budskap, är att kärleken är byggd på illusioner och att lyckan är ren inbillning.

Söderberg väljer främst att gestalta illusionen i form av relationen mellan huvudkaraktärerna Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. I boken får man följa händelseförloppet från den oskyldiga ungdomsförälskelsen till det likgiltiga slutet. Det mest väsentliga skedet i boken är dock när Arvid och Lydia möts efter nära tio år ifrån varandra. De har blivit vuxna och är mognare människor och det är här boken tar fart och börjar bli betydligt mer intressant då illusionerna tar en tydligare form. För att få en bättre förståelse för dramat behövs dock en grund att stå på och det är vetskapen om att Lydia och Arvid åtminstone från början var uppriktigt förälskade i varandra.

Lydia:
”Jo, tänkte hon, han älskar mig på riktigt. Och tänkte hon vidare: Jag älskar honom. Jag älskar honom.” s.8

”– Tror du, Arvid, att du och jag skulle kunna göra oss en liten värld för oss själva?” s.17

”Hon lindade sina armar tätt om hans hals och viskade tätt i hans öra:
– Jag tror på dig. Jag tror på dig. Och jag kan vänta.” s. 17

Arvid:
”Det gick aldrig ett dygn och sällan en timme av dygnets vakna stunder utan att hon då och då steg upp i hans tanke. Och ofta tänkte han: detta måste visst vara kärleken; jag är rädd att det inte går för mindre.” s. 20

”Hjärtat bultade och han kände att han blev blodröd. Han tog instinktmässigt boken och höll den för ansiktet, men ögonen kunde inte låta bli att spana ut över kanten. Och inom en sekund hade han sett: Det var Lydia.”
s. 26

Att jag tolkar det som att det verkligen var äkta kärlek mellan Arvid och Lydia är först för att båda själva befattar sig med de termerna men också pga. hur de beter sig. Att Lydia vill bygga sig en egen lilla värld med Arvid, utan inblandning av övriga, tyder väl minst sagt på att hon tycker väldigt mycket om honom. Eftersom det innebär att hon erbjuder sig att för alltid bara leva med Arvid och ingen annan. Dessutom säger Lydia att hon är beredd att vänta på Arvid. Hon tror på honom, och förmodligen också på hans kärlek och är därför villig att ge sig till tåls – det säger en hel del. Arvid har också ett beteende som är typisk för en person som är förälskad, han kan inte sluta tänka på Lydia och när han är i hennes närhet rodnar han och hon får hans hjärta att slå volter.

Men när så Arvid och Lydia åter träffas, efter att i nära ett decennium ha varit skilda från varandra, och känslor än en gång vaknar till liv är deras förhållande dömt redan från början då de har vitt skilda mål.

”Jag är glad att jag har fått igen mitt namn och mig själv: att jag åter en gång har blivit Lydia Stille. Jag tycker att jag har fått igen något av mig själv, något som jag hade tappat, eller slarvat bort… Såg du min lilla mässingsplåt på dörren? Lydia Stille står det på den! Ingenting mer, ingenting annat! Och annat skall det heller aldrig stå på min dörr – varken Roslin eller Stjärnblom eller något annat!
Han låg tankfull
- Jag fäster mig inte nu så mycket vid ett namn på en dörr, sade han. Men jag drömmer ibland om en framtid för oss två. Oss två tillsammans. Och vad jag ville veta var, om du också drömmer i den riktningen. – men det gör du alltså inte.”s.142

”Finns det ännu en framtid för oss två? För mig och Lydia? Då måste jag ju först och främst ha skilsmässa.” s.131

”En sak, Arvid. Du skall inte göra några anstalter till skilsmässa för min skull. Jag vill lika litet nu som då bli en börda för dig. Du har nog förut. Och jag ska försöka glömma att du har hustru och barn och en hel liten värld, som inte är min. Nog skall det väl kunna skänkas oss några ögonblick ibland, då vi bägge glömmer allt som inte är vi – vi två”. s. 133

Lydia är tacksam för att vara självständig igen, hon har redan varit gift en gång och vill inte göra om det. Detta jämfört med Arvid som funderar på att skilja sig från sin fru för att kunna ha en framtid i nöd och lust med Lydia. De har kommit till en återvändsgränd och det är ett problem då Lydia vill vara en del av Arvids liv, samtidigt som hon inte vill att han ska uppge sin vardagliga tillvaro med fru och barn. Med två så olika synpunkter på framtiden, kan ingen bli tillfredställd hur de än kompromissar. Man vet alltså att förhållandet dem emellan kommer att ta slut förr eller senare, frågan är bara när. Lydia vet om detta, men Arvid tror förgäves att de på något sätt ändå ska klara av det.

Illusionen levandegörs alltså genom hans hopp och tillit till en förälskelse som verkar allt mer ensidig.

”Jag älskar henne, och livet är härligt! Och han tänkte vidare: och så kommer det väl ändå en gång den dag, då det bara är ett minne. Då jag sitter som gammal gubbe vid härden och stirrar in i en slocknad eld och viskar för mig själv: Dejligt, dejligt var livet ved Taunitzer See! Och ändå. Ändå! Behöver det verkligen vara alldeles omöjligt, att det en kan bli oss förunnat att leva och åldras tillsammans? Ack, illusioner!”s. 137

”Jag älskar dig, och varför skulle vi inte älska varandra alltid, alltid?
Hon log genom tårarna
Nej, visst, sade hon. Alltid, alltid. Eller åtminstone till i morgon bitti!”s.155

Det som gör hans inbillning ännu tydligare är att han faktiskt inom sig vet om att det bara är just inbillning, och Lydia påpekar det dessutom indirekt, men ändå naglar han krampaktigt fast i denna fantasi.

Till slut sker dock det som var tvunget att ske…

”Jag har tillhört en annan man medan du varit borta”. s. 169

”Han stod förstenad med hennes brev i handen. Nej, det kunde ju inte vara sant. Det var ju rent omöjligt. Nej, jag drömmer./ Plötsligt kände han att han mådde illa. Han knycklade ihop brevet i fickan, och det var nätt och jämnt att han hann genom korridoren ut i toalettrummet. Där kräktes han.” s. 170

Arvids lyckobubbla spricker när han får reda på att Lydia har varit otrogen. Han blir helt förstörd när hela hans världsbild faller.

Åter igen väcks illusionerna till liv och Arvid tar i för kung och fosterland för att hålla fast vid något som inte finns - sin övertygelse att de verkligen älskar varandra och att deras förhållande kommer att gå helskinnat genom detta.

”Med ens såg han det: här låg räddningen. Bron som ledde över avgrunden. Möjligheten till försoning. Det var av svartsjuka hon hade svikit honom. Alltså av kärlek. Varför inte då stryka ett stort streck över hela historien?”s.170

”Han stod och köpte biljett vid biljettluckan. Då han hade fått den och vände sig om, stod Lydia där. Det föreföll honom i hastigheten som om hon var resklädd. Och under någon miljondel av en sekund flög den vansinniga tanken genom hans hjärna, att hon ville följa med honom – nu och alltid.” s.220

”Jag ville säga dig adjö, sade hon. Och jag ville ge dig ett litet minne av mig/
Tack, sade han. Och adjö!” s. 220

Arvid hittar på grundlösa ursäkter för Lydias otrohet. Han har det mitt framför ögonen, svart på vitt att deras förhållande inte fungerar och ändå väljer han förnekelse. Han vill inte kännas vid något annat är ett lyckligt slut på deras ”kärleks”-historia, kosta vad det kosta vill. Han blir naiv i sitt luftslott och han vill inte se sanningen i vitögat. Vid det andra citatet har Arvid bestämt sig för att resa bort och lämna sitt gamla liv bakom sig, särskilt efter att han har fått reda på att Lydia återigen har ”stått i förhållande” till en annan man. Ändå väcks hoppet om att Lydia ska följa med honom när han ser henne på stationen. Trots allt lever han alltså fortfarande i illusionen att de ska kunna rädda det som har gått förlorat. Så slutar då Arvid och Lydias relation på en tågstation precis innan Arvid ska fara iväg. Efter en period på femton år där kärleken har varit till och från slutar allt med ett simpelt avsked. Det ger ytterligare ett bevis på kärleksillusionen. Något som en gång i tiden var så passionerat och ärligt och som skulle vara för evigt når till slut sin ände och då är det inte alls lika ljuvt utan fyllt av kyla och likgiltighet. Kärleken kommer och går och är inget att förlita sig på.

Illusionen om lycka är också ett ständigt återkommande ämne i dialogerna mellan Arvid och Lydia.

”- Kan du säga mig en sak, sade hon så – var ligger Tunitzer See?
Namnet föreföll honom välbekant, men han kunde inte i en hast erinera sig var han hade hört eller läst det.
- Nej, sade han, jag vet inte. Men det är väl någonstans i Tyskland eller Schweiz. Men hur så? Tänker du fara dit?
- Jag ville nog gärna göra det, sade hon. Om jag bara kunde få rätt på var den finns.
- Det bör väl inte vara så svårt?
- Jag är rädd att det inte blir lätt, sade hon. Jag låg vaken i natt och hela tiden ringde det i mina öron ”Dejligt, dejligt var livet ved Taunitzer See!” och så tänkte jag: den sjön finns visst inte till. Och det är kanske just det fina i saken.
- Så, på det viset, Nej, det har du nog rätt i. Den sjön är det kanske inte så lätt att hitta på kartan.
De tego bägge.
Hon viskade, mera för sig själv än vänd till honom:
- Men en gång i sitt fattiga liv skall man väl dock ha lov att försöka leta sig fram till sin Taunitzer See.” s117

”Illusioner och villfarelser ha varit drivfjädern till allt stort som uträttats i världen och kärnan i allt vad människolycka heter.” s.129

”Vad är lyckan? viskade hon. Det vet ingen, svarade han. Eller den är något som man tänker sig och som inte finns.” s.144

Taunitzer See symboliserar förmodligen kärleken eller lyckan. Som Lydia säger är det fina med det är kanske just att det inte finns. Det är en fruktlös jakt på regnbågens slut, men det betyder ju inte att man inte ska försöka söka efter den. Och vad är det egentligen för fel med att villfarelser har varit drivfjädern till allt vad människolycka heter? Det kanske är så det ska vara? Personer som lever i sin lilla fantasivärld har i alla fall något som driver dem framåt. Utan vårt eget Taunitzer See blir livet inte mycket värt att leva och då kanske det är bättre att inbilla sig att lyckan verkligen existerar, även om det bara är en falsk förhoppning inger det i alla fall någon form av hopp. Jag skulle alltså säga att boken rättfärdigar lite av illusionerna med dessa citat.

Det sista citatet tycker jag är en väldigt bra sammanfattning på det budskap författaren vill få fram. Det är dessutom ganska ironiskt, samtidigt som det är väldigt logiskt, att det är just Arvid som ger detta svar på Lydias fråga om lycka, då han lever precis som han säger att han gör. Det visar att han är medveten om sin inställning och att den mycket troligt är självvald.

Temat berör också bikaraktärerna i boken, då ingen av dem lever den påstådda lyckan.

”Så hade han dragit sig fram skapligt nog med hustru och tre barn och gjort gud och var man rätt. Nu var han änkling sedan ett par år.” s. 9, ur porträttet av Lydias far, artisten Stille.

”Kan du tänka dig, Arvid: hon är den enda flicka jag någonsin har älskat. Två veckor efter att gubben Stille var död skrev jag och friade till henne. Jag fick svar per omgående, undertecknat ”högaktningsfullt”. Då kan du ungefär tänka dig innehållet. Freutiger strök sig över ögonen.” s.60

”Markel var ungkarl. Men han var insyltad i ett gammalt olyckligt kärleksförhållande till en kvinna, som inte längre var ung, men dock ännu ung nog att bedra honom med nästan vem som helst”.s.82

Det första cita...