Korstågen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Från och med år 1096 e. Kr. och framåt, började europeiska riddare lämna sina borgar i Västeuropa för att slå sig ned i Syrien och Palestina. Målet var att återerövra Jerusalem och det Heliga Landet från muslimerna, som hade erövrat landet år 639.

Det finns två versioner av korstågen; den kristna och den muslimska. Ingen av dem är egentligen helt korrekt eller fullständig, så förhoppningsvis kan de komplettera varandra.

Korstågen var ett sätt för sysslolösa riddare med drömmar om ära och rikedom, att försöka förverkliga dessa utan att störa friden i sina hemländer. Korstågens krig auktoriserades av kyrkan. Det var både en sorts pilgrimsfärd och ett heligt krig beordrat av Gud via påven. Påven hette vid den här tiden Urban II. Han hade en viss rivalitet med kejsar Isak I Kärja den muslimska faran kring Bysans och Palestina, samt stärka kyrkans inflytande över de vilda feodalherrarna i Europa.

Slutligen skulle naturligtvis de sysslolösa och svårhanterliga riddarna bli sysselsatta, och arbetslösheten och oron i deras hemländer skulle minska. De katolska arméerna bestod ju mestadels av den adliga riddarklassen, dvs. överklassen. omemnos, som ansåg att det bysantinska (östromerska) kyrkan var likvärdig med kyrkan i Rom. Denne kejsare hotades vid denna tid av de seldjukiska turkarna, som expanderade sitt rike oroväckande mycket i Mellanöstern. Trots rivaliteten med Urban II, beslöt Isak I att be denne om hjälp med detta växande hot.

Påve Urban II såg möjligheterna i denna önskan. Inte bara skulle han kunna förverkliga sina visioner om att återerövra det Heliga landet från de ”otrogna”. Han skulle även kunna ena öst- och västkyrkan, där han skulle bli den mest framstående av makthavarna. Då skulle de tillsammans kunna avv

Trots att kristendomen avråder från krig och dödande, och trots att de andra kristna ledarna inom kyrkan predikade detta, lyckades Urban II övertyga sina åhörare. Deltog man i korstågen, och slogs i Guds namn, fick man förlåtelse för alla sina synder.
Korsriddarna avlade ett juridiskt bindande ”korstågslöfte”, varvid ett kors fästes på dennes klädnad. Tog denne för lång tid på sig med att ge sig av, bannlystes han.

Europa på påve Urban II:s tid dvs. på 1000-talet, var fattigt, okunnigt och efterblivet. Kyrkan höll befolkningen i ett järngrepp och syndamedvetenheten låg tung på folkets axlar. De gick och väntade på Jesus återkomst till jorden, därför att i Uppenbarelseboken stod skrivet: ”När 1000 år gått till ända, ska Satan komma loss ur sitt fängelse”.
Därför ansågs korstågen och syndernas förlåtelse, vara sista räddningen undan helvetet. Möjligheterna att vinna sitt eget land spelade förstås också in.

Kejsar Isak I Komemnos hade förstås ingen tanke på att erövra Jerusalem, men det var just det som de katolska arméerna bestämde sig för att göra och genomförde. Vid denna tid var det arabernas kultur som blomstrade. Européerna förde med sig utvecklingens blomstring tillbaka till Europa. Den tog sig uttryck i form av den materiella kulturen, tekniken, arabisk litteratur som översattes till latin. Kunskaper om filosofi, medicin, astronomi och matematik spred sig också till Europa på detta sätt.

Europas intellektuella och tekniska utveckling tog ett skutt framåt tack vare korstågen, och påvens ställning stärktes avsevärt. Precis som Urban II önskat.
Självklart fanns det inget rosenskimmer över korstågen, såsom de annars framställs med Richard Lejonhjärta i spetsen. Många människor dog, både muslimer och kristna. Naturligtvis ser araberna inte heller på korstågen med samma positiva ögon som de kristna, vars version av det hela har präglat våra historieböcker i årtusenden.

Att få sitt land invaderat av främlingar är ju knappast en positiv sak. I arabernas ögon är därför korstågens era ett av de viktigaste och mörkaste kapitlen i deras historia. De är noga med att poängtera, att de kristna och judiska människorna som bodde på arabisk mark vid denna tid, varken förföljdes eller förtrycktes. Deras insatser behövdes, och araberna såg dem som Bokens folk, kopplade till profeten Mohammeds gudomligt inspirerade verk.

Enligt araberna finns det två sorters krig, Salibiya och Jihad. Salibiya är det orättfärdiga kriget, det som de kristna bedrev. Jihad var det heliga kriget, det som muslimerna förde.

De muslimska väldena var många och dessa bedrev mer eller mindre krig med varandra, vid tiden för de kristnas intåg i Jerusalem. Detta är den största anledningen till att de kristna lyckades hålla sig kvar i Jerusalem i nittio år, innan muslimerna återerövrade staden.

Detta skedde år 1187 av araberna, med hjälp av den legendariske Saladdin. Araberna ser honom som sin stora hjälte, den ideale riddaren som gav tillbaka Jerusalem till muslimerna. Två år senare hade han även erövrat Akka, korsfararnas huvudort under hela seklet.
Än idag har Saladdin stor betydelse. Saddam Hussein brukade jämföras och jämför sig själv med honom.

Vilka som vann och förlorade korstågen, kan man egentligen inte säga. Islams utbredning utvecklades istället för undertrycktes, som var många av de kristnas avsikt. De vann Jerusalem och körde bort de kristna, så på sätt och vis vann muslimerna. Men européerna vann i det avseendet att det intellektuella, kulturella och materiella centrumet, som araberna stått för, flyttades västerut till Europa. Detta hjälpte till att göra Europa till vad det är idag; ett av världens mest utvecklade världsdelar.

Misstänksamheten mot européer och kristna finns kvar i Mellanöstern än idag, och stammar från korsfarartiden. Européer på resa i arabvärlden kallas ofta för franji, vilket är det arabiska ordet för frankerna. Det var ju frankerna som hade invaderat det Heliga landet i form av katolska korstågsriddare.

Det sista korståget fördes 1296, då korsfararna drevs bort från det Heliga landet. Men när tågen egentligen slutade, är historikerna väldigt oense om. Somliga säger år 1492, då de sista utrensningarna av muslimer skedde i Spanien på den pyreneiska halvön. Men egentligen kan man säga att de pågår fortfarande. Ordet ”korståg” och den romantiserade uppfattningen kring det ordet, har utnyttjats i många andra krig, i många andra tider, mellan många andra folkslag och många andra...