Judism

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Judism

Väl vid makten trappades nazisternas antisemitiska hatkampanj upp till nya höjder, uppbackad av den tyska statens resurser. En av de värsta terrorattackerna mot den värnlösa judiska befolkningen ägde rum natten mellan den 9 och 10 november, 1938. Under natten som kom att bli känd som Kristallnatten, förstördes tusentals judiska affärer och över hela Tyskland stod synagogorna i brand.

Omedelbart efter nazisternas maktövertagande organiserade Hitlers stormtrupper, SA, en bojkott av alla affärer som ägdes av judar och av alla judiska jurister och läkare. Kort därefter avskedades praktiskt taget alla judiska statstjänstemän. Samtidigt greps en rad judar och skickades till de nyinrättade koncentrationslägren tillsammans med (eller som en del av) andra grupper - kommunister, socialdemokrater, homosexuella och zigenare - som regimen föresatt sig att tysta.

Detta var dock bara början. I september 1935 antogs de rasistiska Nürnberg-lagarna, som berövade alla judar deras tyska medborgarskap och förbjöd äktenskap och utomäktenskapliga” relationer mellan tyska medborgare och judar. Dessa lagar utökades undan för undan. Från 1937 började ”aviseringen” av näringslivet vilken hade till syfte att tvinga judarna att ge upp all affärsverksamhet. Från mitten av 1938 tvingades judarna att ständigt bära med sig legitimation och pass.
Som en följd av den rasistiska lagstiftningen såg sig myndigheterna tvungna att precisera vilka de ansåg vara judar för att det juridiska maskineriet inte skulle hamna i beråd. ”Jude är den som har åtminstone tre judiska far- eller morföräldrar. Jude är den som tillhör det judiska religiösa samfundet”, meddelade en förordning i november 1935.
Till följd av förföljelser valde många judar föga förvånande att lämna Tyskland. Av den drygt halva miljon som fanns i Tyskland emigrerade cirka 150 000 mellan 1933 och 1938. Men snart ställdes de nazistiska myndigheterna inför ett svårbemästrat problem i kölvattnet på Tredje rikets imperialistiska ambitioner: För varje område som naziregimen utökade sitt territorium med - Österrike och tjeckoslovakiska Sudetenland under 1938 - ökade antalet judar under nazistisk kontroll.


Grynszpan

Många judar hade heller ingenstans att vägen. De mer än 50 000 judar på tysk mark som var polska medborgare var inte välkomna att slå sig ner i Polen, som hade en lång tradition av antisemitism. På en mängd sätt hade de polska myndigheterna försökt att hindra dem från att återvända.
Föga förvånande ledde förhandlingarna mellan de tyska myndigheterna som ville tvinga de polska judarna att emigrera och de polska myndigheterna som inte ville ta emot dem, ingenstans. När de polska myndigheterna i oktober 1938 tillkännagav att passen skulle dras in för de polska medborgare som bodde utomlands och som inte fått tillåtelse att resa in i Polen innan månadens slut, beslöt nazisterna att försöka förekomma polackerna.

SS-chefen Heinrich Himmler gav order om att alla manliga polska judar som befann sig på tysk mark den 29 oktober skulle deporteras över gränsen till Polen. Himmler räknade kallt med att deportationen av männen skulle tvinga även kvinnor och barn att följa efter.

Den 27 och 28 oktober, 1938 samlade polis och militär ihop de judar som skulle deporteras till Polen och transporterade dem till gränsen mot den polska staden Zbaszyn. Men när judarna tvingades bege sig över den flod som utgjorde gränsen skickades de tillbaka av de polska gränsvakterna. I ett par dagar irrade de tusentals offren för de båda ländernas antisemitiska politik omkring i gränsområdet i hällande regn, utan vare sig mat eller skydd mot vädret. Till slut hamnade de flesta av dem i ett polskt läger i närheten av Zbaszyn.

På detta brutala sätt lyckades nazi-regimen deportera drygt 16 000 judar. En av de familjer som tvingades iväg var familjen Grynszpan från Hannover. När den sjuttonårige sonen Herschel som befann sig i Paris, fick reda på vad som hänt hans familj dödade han i protest den tyske förstesekreteraren vid den tyska ambassaden i Paris, Ernst vom Ruth, den 7 november.

Grynszpans attentat mot vom Ruth blev förevändningen för att iscensätta en massiv terroraktion eller pogrom för att ytterligare dra åt strypsnaran kring den judiska befolkningen. Även om den framställdes som en spontan handling hade den funnits i naziledningens tankar ett bra tag. Redan i februari 1938 hade ryktet nått de sionistiska judarnas ledning i Palestina att nazisterna umgicks med planer på att iscensätta en pogrom i Tyskland i stor skala inom en inte alltför avlägsen framtid.


Kristallnatten

Vid de ”gamla kämparnas” traditionsenliga middag i München på kvällen den 9 november gav Hitler propagandaministern Goebbels i uppdrag att ge klarsignal till att släppa loss ”folklig vrede” mot judarna. Eller som Goebbels själv noterade i sin dagbok: ”För en gångs skull skall judarna få känna på folklig vrede. Det är rätt. Jag ger omedelbart de nödvändiga instruktionerna till polisen/som förbjöds ingripa för att skydda judarna/och partiet. Sedan talar jag i den andan till partiledningen, Stormande applåder. Alla omedelbart vid telefonerna. Nu kommer folket att handla.”
Kort sagt, den påstådda folkliga vreden organiserades av den nazistiska partiledningen, vilken påhejad av Goebbels släppte loss sin hakkorsprydda lynchmobb - som med propagandaministerns egna ord gavs ”fria tyglar” att terrorisera judarna. Själv höll sig Hitler avsiktligt i bakgrunden för att upprätthålla illusionen om terroraktionen handlade om en spontant iscensatt aktion, utan att för den skull släppa kontrollen. Om den skulle slå slint skulle han kunna två sina händer och lägga skulden på alltför nitiska underhuggare – ett väl använt diktatorsknep.

Det dröjde inte länge förrän terrormaskineriet var i fullt sving. Under natten, som snart blev känd som Kristallnatten eller Reichskristallnacht efter alla sönderslagna rutor, brändes eller förstördes 267 judiska synagogor, och mer än 7 500 affärer som ägdes av judar vandaliserades. Ett nittiotal judar dödades av SA och SS-män. Ytterligare hundratals förtvivlade offer begick självmord eller misshandlades ihjäl i olika koncentrationsläger, där nära 30 000 judar spärrades in i samband med aktionen.

Göring som fått i uppdrag av Hitler att ”samordna de avgörande åtgärder” som skulle vidtas i kölvattnet på terroraktionen, gav order om att inga försäkringsbolag skulle ersätta den förstörda judiska egendomen. Istället skulle judarna tvingas betala ett ”bidrag” till nazi-regimen på en miljard (!) Riksmark. Han gav också order om att all judisk affärsverksamhet skulle ha upphört från och med 1 januari, 1939 och de skulle dessutom ha avyttrat alla markegendomar, värdepapper, ädelstenar och konstverk de ägde till detta datum. Något som blev inledningen på en ren huggsexa om judisk egendom, där nazisterna inte drog sig för att helt enkelt bara lägga beslag på den.

Men detta var inte nog. Upphetsat diskuterade naziledarna den ena vilda planen efter den andra om hur de ytterligare skulle förfölja och plåga sina judiska offer. Alla galenskaperna förverkligades inte - åtminstone inte på en gång - men de åtgärder som vidtogs var kännbara nog för den redan hårt terroriserade judiska folkgruppen.

Den 15 november kördes alla kvarvarande judiska skolbarn ut från de tyska skolor de lyckats att få stanna kvar i, och den 19 november uteslöts alla judar från det allmänna välfärdssystemet. Den 28 november blev det fritt fram för alla myndigheter att förbjuda judar att vistas på vissa platser eller i vissa områden – i Berlin stängdes från och med den 6 december alla teatrar, biografer och andra kultur- och rekreationsanläggningar för judarna. Den 3 december drogs alla judiska körkort in och från 1 januari, 1939 blev de tvungna att lägga till namnen ”Israel”eller ”Sara”till sina förnamn. På område efter område kringskars judarnas tillvaro alltmer av åtgärder och beslut som utgjorde en korsning av nazisternas ohöljda brutalitet och det byråkratiska pedanteri som kommit att förknippas med den tyska ämbetsmannakåren. Så förbjöd inrikesministern den 29 december judar att hålla sig med brevduvor. Även om nazi-regimen fortfarande gav intryck av att den i första hand avsåg att tvinga judarna att lämna tyskkontrollerad mark kan det knappast råda någon tvekan om att Kristallnatten var stort steg på vägen mot det som bara några år senare skulle kulminera i Förintelsen – det systematiska massmordet på 6 miljoner judar.








Judendom: myt, rit, symbol


1. Omskärelsen
”1 Mos 17:9 Vidare sade Gud till Abraham: ´Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled.
1 Mos 17:10 Förbundet mellan mig och er och dina ättlingar skall ni hålla på detta sätt: ni skall låta omskära alla av manligt kön.
1 Mos 17:11 Ni skall skära bort förhuden, och detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er.
1 Mos 17:12 Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled, också slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt av någon utlänning, sådana som inte är av din släkt”

Enligt denna bibliska berättelse så var Abraham den första juden som blev omskuren. Han ingick ett förbund med Gud och lovade honom att låta alla sina manliga ättlingar omskäras när de är åtta dagar gamla. Om den åttonde dagen infaller på sabbat eller helgdag måste omskärelsen ändå äga rum. Man får endast skjuta upp ritualen om barnet inte är fullt friskt och om det skulle kunna uppkomma komplikationer.

Nuförtiden iakttas omskärelsen i de flesta judiska familjer och dessa sker antingen av en läkare eller, ofta i ortodoxa familjer, av en särskilt utbildad lekman. Ritens betydelse idag för icke-ortodoxa judar kan jag tänka mer är för ”det rena”. Jag gick nämligen i en halv-judisk skola och de flesta ungdomar där var inte djupt troende judar utan deras familj hade låtit dem bli omskurna pga. renligheten. Detta tror jag även kan kopplas till deras matvana – Koscher- som lite går ut på att ”äta rent”. Omskärelsen är som sagt en viktig del av den judiska tron och också sekulära judar låter omskära sina söner. Man anser att Gud vill detta. Om man skulle bortse från det religiösa skulle det alltså kunna vara så att det till en början hade en hygienisk betydelse. Det var lättare att hålla sig ren som omskuren och kvinnans underliv drabbades mindre av infektioner. Jag tror att det till en början hade en sån betydelse och att det senare blev en del av religionen för att tvinga alla att göra så.

2. Mose
I moseböckerna (den andra till den femte) får man läsa myten om profeten och ledaren för israels folk, Mose. Mose föddes under Israels tid som slavar i Egypten, det var en tid så Farao befallde att alla nyfödda barn skulle dödas så att förökningen avstannade. Moses mor lade Mose i en korg i vassen vid Nilen och bad storasystern vakta honom. Faraos ena dotter upptäckte syskonen och tyckte synd om Mose, hon skaffade en amma till honom, som var Moses egen mor. Han växte sedan upp vid det Egyptiska hovet. När Mose en dag dödade en Egyptier för att denne man avrättat en av Moses folk blev han tvungen att fly till Midjaniternas land där han även gifte sig.

En dag uppenbarade sig Gud för Mose och kallar honom att befria sitt folk från slaveriet i Egypten. Han beger sig med sin bror till Farao och begär att deras folk ska släppas fria. Farao vägrar men för varje gång han vägrar drabbas landet av en plåga, av Gud. Vid den tionde plågan dör alla förstfödda bland egyptierna, men hebréerna skonas. Han låter då Hebréerna gå men ångrar sig sedan. Efter att Farao försatt en armé efter Hebréerna låter Gud en storm dra fram som gör att vattnets delas och folket kan ta sig fram genom att gå på havsbotten. Den Egyptiska Armén dränks sedan då Gud låter stormen dra tillbaka.

Efter detta börjar folket med Gud som ledsagare en fyrti år lång vandring genom öknen. Då folket flera gånger sätter sig upp mot Gud låter han dem stanna en längre tid i öknen, tills en generation dött ut. Inte ens Mose kommer in i det nya landet dit de är på väg. På berget Sinai sluter herren ett förbund med folket och ger dem sin lag, de nu kallade Tio Guds budord.

Nuförtiden firas dagen då Mose uttågade ut Egypten med den judiska påsken, Pesach. Det borde betyda att de flesta judar/judinnor har upplevt denna myt. Det viktiga för judar idag är att Mose besteg berget Sinai och där tog emot lagtavlorna och slöt förbundet med Gud. ”Detta förbund gäller förstås i all tid och är viktigt för alla judar”, säger Malachi som är troende jude. Det var då israeliterna upphörde sitt förvirrande leverne och ingick förbundet med Gud. Jag skulle vilja se det som Judendomens början, som religionens början. Ortodoxa judar tolkar denna berättelse ordagrant, alltså, det tror att havet delade sig och att Gud matade de vandrande Israelerna med mat från himlen. Medan de mer sekundära judarna tolkar berättelsen med symbolik. En jude som tolkar berättelsen som symbolik skulle kunna tolka det som att när Gud gör så att "havet delar sig" skulle kunna betyda att Gud är på israeliternas sida och att han hjälper dem. Alltså att egyptierna trots sin militära styrka inte lyckas stoppa uttåget, eftersom Gud inte är på deras sida. Att "havet delar sig" kan alltså betyda just detta att den svage kan segra över den starke om Gud så vill. Israeliterna klarade sig över till andra sidan röda havet, medan egyptierna drunknade.

3. Davidsstjärnan (Magen David)
Hexagrammet, den sexuddiga stjärnan, har sedan urminnes tid använts som en dekoration inom många civilisationer. Hur den inom judendomen kommit att kopplas ihop med kung David är oklart.
Vad jag har hört så finns det två berättelser om Davidsstjärnan och dess betydelse. Den första är att de sex uddarna symboliserar veckans sex arbetsdagar och utrymmet i mitten va stjärnan symboliserar Sabbaten, vilodagen. Den andra förklaringen skulle vara att om man ställer stjärnans två trekanter bredvid varandra och vrider på dem så bildas det två D: n, som första bokstaven i David. Troligen så stämmer inte detta eftersom hebreiskan har ett annat alfabet än det svenska.
Första gången man ser stjärnan på ett judiskt föremål är på ett sigill från sjunde århundradet f v t. Davidsstjärnan blev en judisk symbol redan på 1300-talet i Prag. Härifrån spred den sig till andra judiska församlingar i Europa. Så t ex uppsattes 1656 en sten med en Davidsstjärna vid ingången till de judiska kvarteren i Wien. Det främsta skälet till utbredningen av Davidsstjärnan under 1800-talet var en önskan att skapa en symbol som för judarna skulle motsvara det kristna korset. Först nu kan man tala om Davidsstjärnan som nationell judisk symbol. Davidsstjärnan är även känd för sin betydelse under andra världskriget då nazisterna tvingade judarna att bära stjärnan på kläderna så att judarna skulle känna sig utpekade och förnedrade.

4. ”Det heliga”
Det är få saker som slår synagogan vad gäller samhörighet med Gud och ”Det heliga”. Men familjen är väldigt viktig i judendomen och vid alla religiösa högtider är familjen samlad. Just under dessa stunder i gemenskap med sina nära o kära o under högtider känner men en gemenskap med judar i hela världen och också med Gud. Det blir en helig känsla då man vet att alla, speciellt alla ortodoxa judar, är samlade och alla utför de liknande ritualer. Gemenskap inom judendomen är att betrakta som ”Det heliga”. Under Pesach som judar firar i sju dagar kan känslan vara som störst. När man samlas runt bordet och smakar på de symboliska rätterna och läser religiösa historiska texter som beskriver judarnas svåra historia så känns det verkligen i hjärtat att man hör samman med sin historia och sin Gud. Man känner sorg över det dåliga som varit men också en speciell energi och tröst. Man blir varm i kroppen och kan bara känna kärlek och samhörighet med alla judar och med Gud. Man känner att man är en viktig länk i den judiska historian och att Gud vakar över en. Man känner hans kraft och energi i hjärtat.

















Judeförföljelsen

Bakgrund:
För omkring 2000 år sedan kom judarna till Europa. Dom kom ifrån Asien och gamla Palestina.
I början av medeltiden blev judarna förföljda av det kristna folket.
Den kristna kyrkan anklagade det judiska folket och menade på att dom hade dödat Jesus. Dom kristna förföljde även judarna för att dom inte accepterade att det var Jesus som var Messias.
Efter dessa anklagelser har judarnas situation i samhället försämrats mer och mer. På tusentalet blev dom satta i getton. Dessa getton plundrades och vandaliserades.
Judarna blev även anklagade för flera andra olika saker. Tillexempel att det var judarna som förorsakade digerdöden.
Judarna börjar så småningom fly österut. När dom flyttade österut levde dom väldigt konservativt.
Dessa orsaker har gjort att judarna har blivit ett utpekat folk som har blivit förföljda under en mycket lång tidsperiod.


1870-talets Tyskland
Judarna blev även under denna tid mycket illa behandlade.
Under denna tid utbildade sig judarna inom banktjänsten eftersom att det var ett ”smuts” jobb att jobba med pengar enligt tyskarna och det var väldigt låg avlönat. Men judarna blev förmögna på detta sätt.
Judarna började hålla ihop mer och mer och hjälpte varandra.
Men efter ett tag satte rasideologin igång och judarna var den underlägsna och svaga rasen. Detta fortsatte och under 1930-talet blev det ännu värre.
Judarna hade med hjälp av sina pengaarbeten skaffat sig makt och blivit rika, och det var något som tyskarna inte kunde tillåta och judarna blev ännu värre behandlade och dom flesta blev även av med sina jobb.
Efter detta så judarna skulden för fler och fler saker och man kom på fler och fler orsaker till att behandla judarna illa.

Judarnas liv innan kriget
Innan nazisterna grep makten fanns det i nästan varje land i Europa en del av befolkningen som var judar.
Under mitten av 1800-talet lovade de flesta länderna i Europa den judiska befolkningen medborliga rättigheter. Men denna frihet fick judarna inte behålla länge.
Judarna blev måltavlor för politiska angrepp och många skylde allt dåligt som hände i samhället på dem.
Dom flesta judarna som levde i Väst- och Centraleuropa blev ”vanliga” människor och fick sig en naturlig plats i samhället.
I Första världskriget deltog även judiska män på sitt lands sida. Dom även till efter Första världskriget att bygga upp sina respektive länder igen.
Men i Östeuropa bodde judarna i de stora jordbruksdistrikten, i mindre byar eller i mindre städer.
Det var många judar som utvandrade till USA innan Andra världskriget hade börjat.
På 1900-talet så införde Gustav den III fullt medborgarskap för judarna i Sverige.

Redan innan Andra världskriget var judarna förföljda, men allt blev mycket värre för dem under kriget.

Judarna blev anklagade av nazisterna. Nazisterna menade på att judarna hade tagit makten i Tyskland.
Nazisterna började stänga ute alla judarna ifrån dem vanliga samhälls aktiviteterna.

Dom värsta förföljelserna började i mars år 1933. Då byggdes det första koncentrationslägret Dachau upp.
I april samma år förbjuder man judiska affärer, advokater och läkare att jobba och hålla sina arbetsplatser öppna. Under samma månad stänger man även ute judarna från all statlig tjänst.
Även nazisterna och regeringen försökte bojkotta judarna under denna tid men dom misslyckades. Den största orsaken till att dom misslyckades berodde på att dom inte fick något stöd ifrån den tyska befolkningen. Efter ett tag kom nazisterna på att dom var tvungna att gå försiktigare fram med sina planer om dom skulle få nåt resultat. Det första nazisterna var tvungna att göra var att vinna den tyska befolkningens stöd.

Under 1930 – talet införde nazisterna över 400 lagar som försämrade judiska medborgarnas ekonomiska och civila rättigheter.
I Tyskland tog denna process fem år att genomföra. Medans i Österrike tog den bara en enda natt efter det att Österrike hade anslutit sig till Tyskland.