Döden i det gamla egypten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Jag har liksom många andra alltid varit fascinerad av den gamla egyptiska kulturen, och mitt besök på British Museum i våras gjorde inte saken bättre. Där fanns otroliga mängder av föremål från hela världen (utom från just England förstås…) och de enorma stensarkofagerna och statyerna fick mig att tappa andan. De kanske inte ser mycket ut för världen, men tänk dig att stå och gröpa den där mindre swimmingpoolen för hand! Sedan tanken att det i den ska finnas ytterligare kistor och allra innerst en kropp som tagit över två månader att ta hand om får mig att bli trött. Att religion ibland kan vara lite rörigt och motsägelsefullt var väl ingen direkt nyhet, men fornegyptierna har verkligen satt myror i huvudet på mig! Efter många timmars läsande och funderande tror jag mig nu dock ha rett ut de värsta härvorna. Jag har fått använda mig av många olika böcker och internetsidor för att kunna jämföra teorier och välja ut de som jag tyckte verkade mest trovärdiga. Det är på det hela taget en vacker tanke om hur solen dör varje kväll och går ner i dödsriket i väster. Det är svårt att skilja myt från sanning när allt utspelade sig för över fyra tusen år sedan, och den mesta faktan kommer från väggmålningar. Men man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord… Viss hjälp har ju också i och för sig funnits i form av gamla skrifter på papyrus och pergament, och t o m den grekiske historikern Herodotes har dokumenterat balsameringen.

Gudarna

För att det ska vara lättare att förstå fortsättningen drar jag nu en kort presentation av huvudrollsinnehavarna. Gudarna levde i landet Duat. Det var dit själen åkte på sin båt efter att man blivit ordentligt begravd. Vägen dit var lång och farofylld, men om man klarade sig kom man till slut fram till Osiris sal, platsen där man skulle dömas. Hur domen fälldes kommer jag att återkomma till senare. Osiris var härskare över Egypten, men blev mördad och styckad av sin ondskefulla bror Set. Bitarna av hans kropp samlades dock ihop av hans hustru Isis, och hans son Horus, (som också hade stridit mot Set) och när kroppen genom magi satts ihop igen blev Osiris härskare över dödsriket i väster och Horus fick ta över makten i de levandes rike. När Osiris dog hade kosmos fallit i kaos, och gudarnas tårar blev till material för mumifiering, t ex honung och olika kryddor. Horus fick fyra söner, varav tre bar djurhuvuden. Duamutef bar sjakalhuvud, Qebehsenuf hade ett falkhuvud och Hapi såg
ut som en babian. Den fjärde sonen, Imseti, bar ett människohuvud.
I Osiris sal mötte man också mumifieringens gud, Anubis med
sjakalhuvudet, Thoth, skriv-konstens gud, sanningens och rätt-
visans gudinna Maat, gudinnan Amemet samt fyrtiotvå andra gudar.
Egyptierna trodde att människans själ bestod flera delar. Dessa
delar skapades av lera vid födseln av guden Khnum, med en
bagges huvud. När själens delar gick samman i en, blev den döde
ett med solguden Ra.
Vad hände efter döden?

Kroppen

För att överhuvudtaget få chansen att träffa gudarna var det viktigt att man fått rätt hjälp av sina sörjande. Dels behövde man förberedas för de strapatser som väntade, och dels behövde själen ha en kropp att bo i. Att bevara kroppen i ursprungligt skick var därför av största vikt. Innan mumifieringen hade utvecklats, la man den döde i en grop tillsammans med personliga tillhörigheter, t ex lerkrukor och juveler. Gropen täcktes med sand som sög upp fukt och därmed bevarade kroppen. Efter ett tag tyckte man dock att det var lite för primitivt, så man ”förbättrade” graven med murade väggar och tak. Kroppen sveptes med djurhudar eller lades in i lera, korgar eller träkistor. I och med detta kapslades fukten in, och kroppen ruttnade. Tekniken utvecklades under 2400-talet f kr till en omständig procedur som tog 70 dagar att genomföra. Vid den här tiden ansågs bara faraoner klara sig i nästa liv, en attityd som förändrades ca 2000 f kr. Chefsbalsameraren, hery seshta, och hans assistenter, wetyw, höll till i ett speciellt rum, per nefer. De använde ett fåtal verktyg vilka oftast lämnades i eller i närheten av graven. Verktygskitet bestod bl a av oljekar, en kniv, bronsstavar med krokar i ändarna, och en tratt. Under arbetet bar chefsbalsameraren en sjakalmask, för att symbolisera Anubis. Den döde lades på ett sluttande bord i per nefer. I de Gamla och Mellersta rikena lät man hjärnan vara kvar i huvudet, men i det Nya riket avlägsnades den tillsammans med de övriga organen, eftersom den ändå bara fanns till för att producera snor. Antingen plockade man ut den bit för bit eller också vispade man upp den tills den rann ut genom näsborrarna. När skallen var tömd la man ett snitt längs bukens vänstra sida. Det var betraktat som en synd att skada kroppen, så balsameraren som utförde det, blev förbannad och stenad av de övriga. Det var inte något allvarligt försök att skada honom, utan mer av en ceremoni för att skydda honom och sig själva. Medan kroppen tömdes på inälvor rann blod och andra kroppsvätskor ner i en skål på golvet. Magsäck, tarmar, lever och lungor bevarades genom att de torkades i ett slags salt som heter natron. I det Gamla riket förvarades dessa inälvor i en fyrdelad låda, av lera, trä eller sten. I livet efter detta skulle kroppen bli hel igen liksom Osiris en gång hade blivit. Senare fick de fyra organen varsin behållare, med ett lock som liknade den dödes. I det Nya riket var locken formade som Horus fyra söner. Duamutef vakade över magen, Qebehsenuf tog hand om tarmarna, Hapi vaktade lungorna och Imseti såg till levern. Behållarna samlades sedan i en fyrdelad låda. Gemensamt för de olika teknikerna var att lådorna förvarades i graven tillsammans med mumien. På 1000-talet f kr lindades de torkade inälvorna med linne och lades tillbaka i mumien, men man ställde ändå ner de tomma behållarna i graven. Hjärtat var viktigt eftersom det var där intelligensen, minnet och tankarna satt. Ibland lämnades hjärtat kvar i kroppen kvar i kroppen orört och bland togs det ut och torkades i natron. Därefter kunde det antingen läggas tillbaks i kroppen eller läggas bredvid den i kistan. När organen var borta gnuggades kroppen med kryddor och tvättades i vin, som dessutom verkade antiseptiskt. Sedan täcktes kroppen med natron under 40 dagar, tills huden blivit skrynklig och läderartad. Då tvättades den igen och gnuggades med oljor för att mjuka upp skinnet. För att behålla formen på kroppen fyllde man den med lera från Nilen, sågspån eller tyg. Ibland ersatte man också ögonen med små lökar eller tyg. Sedan placerades en vax- eller bronsplatta med Horus öga, wedjat, över snittet i buken. Ögat påminde om myten där Horus förlorat sitt öga i strid mot Set och hur det sedan mirakulöst helats igen. När kroppen väl var torr och ren smyckades den med juveler, och lindades med linneremsor i upp till 35 lager. Allt tyg kom från den dödes familj och det kunde t ex vara gamla lakan eller använda kläder. Mellan lagren av linne placerades små amuletter för att skydda mumiens ande på färden till nästa liv. Några av amuletterna var wedjat, tet (som skyddade kroppen), ankh, (symbolen för livet), djedstapeln (symbolen för styrka), en papyrusplanta (för att hålla sig grönskande, dvs frisk) och ett huvudstöd (för att få ha huvudet kvar). På hjärtat la man en skarabé av guld med inskriptioner från dödsboken. Dennes fornegyptiska namn var cheper, vilket också var ett namn för solguden, men dessutom kunde betyda ’bli, bli till’. Det innebar att man kunde förvandla sig till vad man så önskade. I Mellersta riket blev det vanligt att man la en mask över mumiens ansikte. Masken var oftast gjord av papyrus eller linne klätt med gips, men trä eller, till kungliga mumier, guld och silver, var också gångbart.
Det var inte bara människor som balsamerades utan också de djur som vuxit upp i templen, och man har funnit allt från tjurar till ormar. På 1800-talet e kr skickades stora mängder mumifierade katter till England för att användas som gödningsmedel.

Själen

Själen var som sagt delad i flera delar. De tre viktigaste delarna hette Ka, Ba och Akh. En farao kunde ha flera Ka till skillnad från den vanliga människan, och det var för Kas skull som man gjorde mumier. Det var nämligen människans osynlige dubblett som levde vid sidan av människan fram till döden. Att dö kallades därför att ”resa till sin Ka”. Ka symboliseras av två uppsträckta armar. Om kroppen förstördes skulle Ka bli hemlös, och försvinna, så ibland tog man ändå det säkra före det osäkra och ställde ner en staty, som var identisk med den döde, i graven. Men Ka kunde inte klara sig med bara någonstans att bo, den behövde också mat. Detta var skälet till att egyptierna ställde ner mat och vatten i gravarna. Ba kom till när människan och hans Ka förenats, och liknades oftast vid en fågel med sin döda kropps huvud. Ba kunde lämna graven dagtid, och genom magi flyga
genom väggar av solid sten. På bilden visas drottning Nefertitis Ba. Liksom Ka kunde Ba endast finnas om kroppen den hörde till fanns bevarad. Mumifieringen var alltså garantin för evigt liv. Den tredje delen, Akh, är solguden Ras ande, och det är den delen som blir ett med ljuset efter döden. Akh avbildas som en ibisliknande fågel. Motsatsen till Akh är Mut (död) vilket är tillståndet för den som inte blivit balsamerad. Om inte Ka och Ba kunde gå samman kunde heller inte Akh bildas.

Den långa resan till Duat

Efter mumifieringen skulle den döde begravas. Begravningen inleddes med munöppningen, när prästerna skulle återge den döde livet. Mumien restes upp och prästen tände rökelse, och vidrörde mumiens och statyernas munnar med ett speciellt verktyg. Nu kunde den avlidne åter prata och äta. Verktygen som användes var avbilder av skulptörsredskap. Sedan la man mumien i en kista, Livets Herre, gärna med flera kistor om som en rysk gumma. Allra ytterst var en sarkofag av sten. I graven måste förutom mat och dryck även bruksföremål finnas, allt för att graven skulle bli så hemtrevlig som möjligt. Graven kallades i allmänhet för Evighetens hus. På väggarna finns bilder av begravningsceremonin men också av fester och vardagsliv. Ofta hittar man en liten staty av en tjänare med hackor i händerna, en s k ushebty. På ushebtyn står ett kapitel ur dödsboken som lyder: ”O, Ushebty Si och Så, om man ropar på denne Si och Så att han skall göra tvångsarbete i Dödsriket och flytta sand till västern, då skall du svara: Här är jag!”

Helst skulle man ha en hel liten uppsättning av sådana här tjänare som kunde rycka in, så att den döde kunde slappna av med spel, lekar och mat.
Dödsboken var full av trollformler som skulle hjälpa den döde på vägen till dödsriket i väste...