Från Nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud

3 röster
18674 visningar
uppladdat: 2005-09-24
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1. Inledning

Från nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud var början på den bön som man bad i de nordfranska klostren. Den började användas under 800-talet och var populär under hela vikingatiden. Vikingarna satte skräck i Europa under tiden omkring 793-1050 e.Kr. I det här arbetet ska jag berätta om hur de lyckades med att göra detta. Jag tycker att vikingatiden är intressant och jag vill alltid lära mig mer om den, jag visste att vikingarna var duktiga krigare men inte hur dem stred.

2. Syfte

Syftet med det här arbetet är visa vad det var som gjorde vikingarna så fruktade av Europas befolkning.

3. Frågeställningar

1. Vilka vapen och rustning använde vikingarna?
2. Hur stred vikingarna?
3. Vad var deras tro?
4. Vad var en krigare?
5. Vad är en bärsärk?

4. Metod och material

Jag började med att skriva ner vad jag visste om frågeställningarna, sen tittade jag i uppslagsverk. Mycket av informationen har jag fått från Internet, där har jag använt google.com, altavista.com och ginnungagap.info. Jag har också lånat böcker på Nybro stadsbibliotek. Fast den allra mesta av den här informationen kommer ifrån mig själv.




5. Vikinga skräcken

5.1 Fråga 1

5.1.1 Svärd: Vikingarna gjorde sina svärd av flera olika ihopsatta stål stycken, det kallas mönstersvetsning. Man sätter ihop tre eller fler smala metallremsor, de hamras, tvinnas och svetsas samman till ett blad så att de blir fjädrande. Samuraj svärden smiddes på ungefär samma sätt. Men det blev inte så bra kvalitet på vapnen med den här metoden, vikingarnas vapen hade precis samma kvalitet som alla andras vapen under den här tiden. Man vet inte så mycket om hur vikingarna smidde sina vapen, det man vet är att de använde handdrivna bälgar och lättviktiga hammare.
Vikingarna importerade starka klingor till Skandinavien från frankerna i sydöstra Europa
Trälar var inte tillåtna att bära vapen och kvinnor bar oftast inte vapen, det var de fria männen som bar vapen, främst svärd.
Vikingarna hade olika sorters svärd; det dubbeleggade kallades vandil (”som man kan använda”), ett normalt odekorerat kallades ”hrotte” och många andra. Men det vanligaste svärdet som de använde var ett ca 80 cm långt, enhandsfattat svärd med bred klinga dubbeleggad klinga. Den hade lite trubbig spets och en djup blodränna.
Svärdets olika delar hette:
Brand=klinga
Hjalt=fäste
Blodrevel=blodränna
Odd=spets.

5.1.2 Yxa: Bland vikingarnas fotsoldater var yxan vanligast i strid. De som använde yxa skyddade sig med en sköld. Precis som svärd fanns det olika sorters spjut och yxor:
Genja var en tvåhands fattad yxa med långt skaft, trekantigt skarpslipat och tungt blad. Tenja var en mindre yxan och hölls i en hand.
Barda/skägga hade den nedre delen som en skarp huggspets.
Snagga hade både den övre och nedre delen som skarpa huggspetsar.
Långbardan användes i sjöstrider och var extra lång och kunde användas som änterhake.
Tveitan var en kastyxa.

5.1.3 Viddvapen: Viddvapen var vapen som man kunde döda på avstånd med spjut, slunga och pilbåge.
Spjutens spetsar var oftast långa, smala och av järn. Men det fanns också ett spjut med ett mycket bredare blad som kunde användas till att hugga med.
Spjöt/spjot stötte man med och den såg ut som en lans, det var oftast ryttare som använde den.
Geir/gaflak var ett kastspjut för fotsoldater.
Svidan användes även vid jakt, den hade två st knävlar (hakar) på var sin sida om spetsen så att den gick att dra ut lätt.

Vikingarna hade sällan pilkoger, under strid hade de pilarna instuckna i bältet.
Långbågen var den vanligaste pilbågen, den var lika lång som en man och var gjord i idegran eller alm. Kombinationen av alm på insidan och idegran på utsidan gjorde bågarna smidiga och de fick mer kraft. De gjorde bågsträngen av tvinnade djursenor.

De hade sex olika sorters pilar:
Fleinn, är en lång pil med rak spets.
Krokörens spets var rund och hade hullingar, broddr,
Bildan var den som användes mest kanske för att det var lätt att tillverka den, spetsen är lövformad.
Kolven var en jaktpil, den var längre och tyngre än de vanliga pilarna. Istället för att spetsa fåglarna slog den ihjäl dem i flykten.
Las-ör hade en genombrytning i spetsen och användes framför allt som brandpil.

Ett ovanligare enhands vapen var stenslungan, för att kunna använda den krävdes mycket träning och pricksäkerhet. Den är gjord av en skinnremsa som man vek runt en liten sten, man snurrar den över huvudet och släpper ena änden så att stenen slungas iväg.

5.1.4 Drakskepp: Namnet drakskepp kommer från de drak- eller djur huvud som sattes i fören.
Man kunde ha mellan 24-50 roddare, skeppen kunde användas både på havet och i grunda floder.
För att bygga ett långskepp behövde man långa askar eller ekar som man gjorde om till brädor med hjälp av en yxa. Brädorna skulle vara tunna så att de blev flexibla, de lades så att de låg över varandra. För att täta springorna mellan borden (brädorna) la man emellan tjära blandat med ull, till barlast använde man sten. I akter på höger sida fanns det en stor åra som man styrde med, det är därifrån ordet styrbord kommer ifrån
Skeppen var smidiga, tysta och snabba, det var tack vare skeppen som de kunde överraska byarna nära hav och floder. Hästar fick också plats i ett långskepp, vikingarna kunde ta sig snabbt till det ställe de skulle anfalla. När man närmade sig land för en smygattack tog man ner masten och när man skulle sova så kunde man lägga en tältduk över masten, som man sedan spände fast i relingarna.


Det var inte bara vapen och att anfall som var viktigt i strid, ens liv kunde hänga på att man hade rätt skydd på sig. Vikingarna hade bara tre st kroppsskydd: skölden, hjälmen och brynjan.

5.1.5 Sköld: Under vendeltiden blev sköldarna större och rektangulära, de kunde täcka hela överkroppen. De gjordes i trä och var armerade med järnband.
De sköldar som vi idag känner igen från vikinga tiden är en utvecklad form av sköldarna från vendeltiden. Vikingarna hade alltid runda sköldar som var ca 60-100 cm i diameter, de gjordes oftast i lind eller ask. För att hålla ihop skölden och för att skydda träet så att det inte sprack fanns det järnband på kanten runt hela skölden, en s.k. rönd. Mitt på skölden fanns en sköldbuckla, som var en buckla av järn. På insidan av sköldbucklan fanns det en läderrem som man höll i skölden med, om man skulle gå långt eller färdades till häst hade man skölden på ryggen och till sjöss satt alla sköldarna på relingen.
Precis som med alla sina vapen dekorerade vikingarna sina sköldar med sago- och gudamotiv eller med andra vackra utsmyckningar i många olika färger. Men tillskillnad från deras andra vapen hade utsmyckningen av sköldarna en till orsak än att det bara skulle vara fint. Färgen
och mönstret gjorde så att motståndaren inte såg träets ådring så att det gjorde det svårare för honom att spräcka skölden.

5.1.6 Hjälm: Hjälmen var viktig när man var ute och stred, den stoppade hugg, spjut, pilar och stenar. På filmer, i tecknat och på många bilder har vikingarna en hjälm med kohorn på, det är bara ett påhitt. Den enda gång vikingarna hade horn på sina hjälmar var på bronsåldern under vissa riter, men de var av metall och för tunga för att användas i strid.
På vendeltiden gjordes hjälmarna i ett stycke järn, den grova kammen uppe på huvudet gav extra skydd för slag mot huvudet av svärd och yxor. Kammen gick ner över näsan och kunde sitta ihop med ögonskyddet.

5.1.7 Brynja: Den brynja som bara var ihopsatta järnringar som många tror att vikingarna använde var faktiskt inte så vanlig. De flesta sydde fast sammanfogade metallringar eller plattor på en lång skinnväst eller jacka.


5.2. Fråga 2

För att orka med att vara de allra bästa och oräddaste krigarna måste man vara väldigt tränad. Vikingarnas krigsträning började redan när de var barn, de lekte många krigslekar och utövade många idrotter t.ex. brottning, simning och löpning. I vikingarnas vardag var våldet en stor och utmärkande del. Man behövde vara i bra fysisk form för att försvara sig själv, sitt hem och sin ätt. Ordet vig betyder egentligen stridsduglig och det var precis det vikingar var. Under vikingatiden är brottnings formen glima lika respekterad och omtyckt sport som fotbollen är idag i Sverige. Gliman var en stridsförberedande sport som tränade balans, styrka, smidighet, snabbtänkthet, uthållighet, mod, kampintuition och att se saker rättvist och neutralt. Men man fick inte skada sin motståndare, detta kanske är lite konstigt, men när man tränade glima fick man lära sig all de saker som man kan använda till att döda eller skada en person med. Så när man tävlade i glima visste man vad man inte skulle göra för att inte skada sin motståndare. Man kunde samtidigt använda de saker som man lärt sig när det inte var på lek man brottades, och ens eget liv hängde på att man vann.
Vikingarna var inte annorlunda än andra krigare på den här tiden och dagens soldater, deras vapen hand var högerhanden och sköldarmen var vänsterarmen. Eftersom vikingarnas svärdsklingor var breda och korta användes de för att hugga med. När man parerade ett slag använde man inte som på film eggen, utan flatsidan för att inte få stora hack i eggen.
När man kämpade man mot man siktade man på hals, huvud, axlar och bål. Men det vanligaste slutet på en envig var att man fick motståndaren att höja skölden och högg sen av honom ena foten, han kunde då inte strida längre.
I strid kunde man antingen svinga yxan upp och ner eller från sida till sida med ett tvåhands grepp. Svingades den från sida till sida var den mycket svår att upptäcka. Eftersom dom som hade långyxa inte kunde ha en sköld brukade de ha svärdskämpar med sköld framför sig, svärdet var till för närkamp medan långyxan kunde svingas på 1 ½ m avstånd.
Man stötte med spjuten, de få som var kastspjut var av en särskild sort och inte utsmyckade ifall man inte hittade den igen.
5.2.1 Formation i strid: Vikingarna kunde rida till ett slag för att sedan lämna hästen och strida till fots, ett fåtal gånger kunde de använda häst i strider men det var inte ofta. Första ledet bestod alltid av krigare med sköld så att de bildade en sköldmur mot kastspjut och pilar.
För att verka fler än vad de var använde vikingahärar sina stora sköldar och ryckte fram i bredd. Bland vikingarna var det valfritt om man ville strida till häst eller till fots, och om man föredrog svärd framför yxa eller spjut.
Svinfylking användes om man skulle vakta eller storma ett smalt pass, man ställde upp sig i en kil. Svinfylking har fått namn efter grisens tryne. Man kunde bryta fiendens gruppering genom att rusa rakt in den som en pilspets.
Om vikingarna slogs mot varandra använde dom en utvecklad form av svinfylking, nämligen en forfex som romarna också hade använt sig av. Den gick ut på att de som blev anfallna av en svinfylking spred ut sig på sidorna och omringade hela svinfylkingen.


5.3. Fråga 3

En till orsak varför vikingarna var så fruktade i strid är att de var orädda, modiga och deras tron på döden och livet efter detta. De trodde att om de dog tappert i strid så kom valkyriorna och hämtade dem till Valhall, Odens sal, där de hade outtömligt förråd av mjöd och mat i Odens sal. Fast det var inte varje person i Norden under den här tiden som trodde på Valhall.
Träning var fortfarande mycket viktig i Valhall precis som det hade varit i krigarnas liv innan de dog. Krigarna i Valhall bildade en armé av de allra bästa krigarna, de kallades för einhärjare. Det var de som skulle slåss på asarnas och vanernas sida mot jättarna under Ragnarök (världens undergång).
Det var skam att dö av ålder eller i sotad säng, de som gjorde det kom till dödsriket Hel där dödsgudinnan Hel härskade. De trodde att när det var dags för dem att dö så dog dem, de var därför helt orädda för att dö på slagfältet och kämpade som vildar och om de överlevde så var det helt enkelt inte deras tur att dö.


5.4. Fråga 4

Krigare som var anställda av andra eller som var i en hövdings tjänst kallades för dräng, som betyder vapenför kämpe, en dräng kunde också vara en man som var ärlig, pålitlig och ädel. Drängarna var som en sorts livvakt till hövdingen som de var i tjänst hos. Andra namn på krigare i hövdingars tjänst var hemtagare och huskarl. Hemtagarna fick mat och hus mot att de stred för hövdingen. En huskarl fick istället lön och ett hem under sin tjänstgöring.
Det var jämlikt mellan hövding och vanliga krigare, de var ett brödraskap i strid. Hövdingen följde samma lagar som sina undersåtar. Undersåtarna svor trohet och lydnad till hövdingen och i gengäld skulle hövdingen alltid betala dem och behandla dem som yrkeskrigare. Det jämlika synsättet under vikingatiden brukar sammanfattas i ett enkelt ordspråk, ”man kan inte kräva att någon skall åtlyda saker som man själv inte hörsammar”.
Men man får inte börja tro att vikingarna strävade efter ett demokratiskt samhälle, de ansåg att bara en betald huskarl hade skyldighet att vara trogen sin herre.


5.5. Fråga 5

Namnet bärsärk betyder björn skjorta och kommer från de skjortor som vikingarna bar. De ville efterlikna björnhonans raseri när hon försvarade sina ungar
I sagorna blev bärsärkarna besatta av en fylgia, som var en djurande och de kunde förvandlas till björnar som slogs med klor och tänder. Bärsärkar stred utan brynja för att när raseriet kom över dem kände de inte någon smärta.
Bärsärkarna hade oftast en nedärvd psykisk sjukdom och det var därför de kunde bli helt galna, ibland åt de en giftig svamp som skyndade på vansinnet.. När det var dags för strid ställde bärsärkarna sig i det främsta ledet och de flesta, både på fiendesidan och de på samma sida, höll sig borta från dem när de hade sina attacker. När raseriet började de bita i sina sköldar, när de anföll stannade inte många kvar för att slåss med dem. Det var ju ändå ingen idé, inget vapen kunde skada dem i det tillståndet.
Deras raseri varade inte så länge och när det var slut var man tvungen att bära bort dem från slagfältet och de kom inte ihåg så mycket av striden. De hade förbrukat all sin energi i den korta attacken. Man ville inte ha med bärsärkar i sjöslag eftersom det inte var säkert att ha dem på ett så litet utrymme med så mycket folk omkring dem som inte hade ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Från Nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2005-09-24]   Från Nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=4817 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×