Bokrecension - Artimis Fowl

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Artimis Fowl

Jag har läst tre stycken sammanhängande böcker och det om den första som du kommer få att veta lite mer om här nedanför. Alla de tre böckerna är en rapport, om Artemis Fowl, som berättarrösten i prologen har skrivit. Medan i böckerna så är det huvudrollernas och även birollernas tankar och ord som bildar boken.
Boken startar när det tolvåriga geniet och brottslingen Artemis Fowl får tag i det hemliga Folkets bok. Boken är en blandning mellan lagbok och bibel och innerhåller alla historier och all fakta om Folket. Folket lever under joden och består av bl.a. Vättar, tomtar, svartalfer, kentaurer, dvärgar och troll. Alltså ett folkslag som människorna, eller Gytjefolket, bara tror lever i sagorna. Boken är skriven på Folkets eget gamla språk, men som det geni Artemis är lyckas han knäcka koden för språket och även läsa den. Hans mening med allt detta är att lyckas komma åt vätteguldet.
Hans plan är väldigt komplicerad, men den bygger på att kidnappa en vätte och att därefter begära vätteguldet som lösensumma. Han har både tur och otur i sitt val av vilken vätte han ska kidnappa. Den kidnappade blir nämligen Miss Holly Short, den enda kvinnliga PYSS agenten. Inte för att könet spelar någon större roll, utan det viktiga är att hon är en av dem främsta PYSS agenter. Holly själv ser sitt kön som en nackdel, eftersom hennes boss inte är så glad åt att ha en kvinna i sitt läger, till en början i alla fall. Om det hade varit en vanlig polis, gruvarbetare eller rent av brottsling som blivit kidnappad, då hade inte PYSS varit lika angelägna om att få ut gisslan levande. Deras mål hade då blivit ett helt annat.
Det flesta scenerna i boken utspelar sig på Irland, vilket jag tror beror på att Eoin Colfer, författaren, är uppvuxen där. Vilket gör det enklare för honom att beskriva det irländska folket och landskapet. Han skriver själv på sin hemsida att han som barn tyckte om att lyssna till olika sägner. Hans mål var att få även lite äldre barn och ungdomar att tycka väsen är lika spännande som han tycker.
Den här boken är jättebra; språket är färgglatt med mycket påhittade svordomar som förklaras på humoristiska sätt. Den är oerhört spännande och det händer nya saker på varje sida. Fantasin är flödande, och den innerhåller lite av varje; tekniska apparater, action, kriminallitet, psykologi, miljöförstöring och familjekulturer. Men även en hel del om hur människan fungerar, och tänker, hur folket och pysslingarna lever, kompisskap och lite kärlek.
Ingen av huvudpersonernas personligheter är elaka, utan det som gör att Artemis spelar den onda rollen, är hans tankar om att guld är rikedom och makt. Visserligen är inte Artemis ensam om att tycka så, men han är den ända som har ”huvud” nog att lyckas .
Han första mål är att Fowl släkten ska bli rikast på Irland igen. Men han har även flera andra mål som inte pratar öppet om. Han anser att den speglar den lilla svaga sida av honom själv, som tyder på att han är en tolvårig pojke. Vilket han inte vill framstå som och det är det som sedan blir han svaga sida.
Bokens handling är det som gör att man vill läsa vidare och det som man intresserar sig för medans man läser den. Men nu efter att jag har läst alla de tre böcker, är det Artemis Fowls personlighetsförändring som är mest intressant. Men även hur fientligheten mellan Artemis och Holly minskar, försvinner och blir till vänskap. Det är kul att efteråt kunna se varför det har blivit så.
Det känns som om Eoins budskap är att även den smartaste har man mycket kvar att lära och att alla har goda och onda sidor. På hans hemsida har han även skrivit att han kommer att fortsätta skriva om Artemis tills han är nöjd med hans personlighet.
Både Artemis och PYSS överraskar hela tiden i sina olika drag under gisslandramat. Holly som gisslan, Artemis livvakt och den kriminella dvärgen Mulch Diggums överraskar också en hela tiden på en massa olika sätt. Det är väldigt lätt att fascineras av alla rollernas
personligheter och agerande, men att den skulle sluta bra det visste man hela tiden.
Men på vilket sätt, det hade man ingen aning om fören rollerna själva började tvivla på sina idéer och planer. Varför man är säker på att den kommer att sluta bra, det vet jag inte säkert. Men en sak är nog för att Holly och Artemis, börjar tycka mindre illa om varandra desto längre tiden går. Även fast det inte går fort, sedan så visste ju jag hela tiden att det fanns två andra böcker efteråt, så helt illa kunde det inte gå.
Vad de olika personerna vill är lätt att förstå och lika så vad boken handlar om, men det betyder inte att boken är speciellt lättläst. Den är skriven på ett så speciellt sätt att det i början var lite svårt att hänga med, jag fick koncentrera mig mer en vanligt. Men efter några kapitel har man vant sig och istället för att läsa vidare, måste man ibland lägga ifrån sig boken och förundras över hur bra och speciellt skriven boken är.
Språket innerhåller mycket adjektiv, lite svårare ord, vittsar och talesätt. Adjektiven tillsammans med den varierade humorn och talesätten, gör att personernas personlighet framträder väldigt tydligt. Eoin skriver också på olika sätt beroende på vem det är som talar. Det blir riktigt vuxet, ordentligt och vårdat språk när Artemis talar. Medans när Hollys chef är med i bilden, då blir det fler svordomar och kommandon, ett hårdare språk helt enkelt. Det är nog också det som skiljer sig från andra böcker, kombinationen mellan svåra ord och svordomar.
De svårare orden gör att händelserna känns mer invecklade och svårare än vad det annars skulle ha gjort, något som gör att det blir ännu mera pirr i magen. Det finns faktiskt en till sak som gör boken till något extra… Det är att även det mest fokuserande och ordningsamma personerna pratar annorlunda och säger saker de i vanliga fall inte skulle ha sagt, när de är som mest pressade. Så språket är det inte alls något att klaga på, det passar till handlingen och varieras lite beroende på stämning, vilket gör att man inte tröttnar på texten.
Det som jag tycker är bäst med boken är att det är huvudpersonernas tankar som ligger i fokus för handlingen. Visserligen låter sig inte Artemis styras av sina känslor, utan har han en gång gjort en plan så genomför han den och ändrar inget bara för att hans känslor säger emot.
Jag och Holly är ganska lika, fastän hon är lite modigare, jag skulle nog också ha reagerat på samma sätt som hon om jag träffade Artemis. Visserligen skulle jag ha gripits av lite mer panik om jag blev kidnappad, inte varit lika lugn och satt mig in i händelsen på samma sätt, men så är jag inte en PYSSagent heller. Men när det handlar om mötet med Artemis så skulle det nog vara det samma. Jag skulle ha tyckt att han bara var en stöddig snorunge som hade för bra självförtroende. Jag skulle också, liksom Holly, efter ett tag förstå hur smart han verkligen är och då komma lite ur balans. De likheter som jag finner i Holly gjorde att boken kändes mer personlig för mig. Och med så många olika individer, så finns det nog en som alla känner igen sig i.
Att arbeta tillsammans med Artemis, det skulle jag inte klara av. För jag hade blivit fullkomligt irriterad på att inte få reda på allt i hans planer, utan bara den del som Han tycker är lämplig.
Skulle jag få välja vilken genre denna bok skulle tillhöra, då skulle jag sätta den inom Fantasy/deckare. För att bokens innerhåll bygger på fantasi och författarens egna tankar om hur det skull kunna se ut i framtiden om cirka 50 år. Och eftersom unge Artemis Fowl är en stor brottsling och motståndare till PYSS (Polisiära Yt Spanings Styrkan), som är ett elitförband inom Pysslingarna säkerhetsorganisation. Så blir det inte bara en fantasy bok utan alltså en fantasy deckare.
Jag tror att jag redan har uttryckt vad jag tycker om denna bok, den är underbart bra! Och det var faktiskt så att jag egentligen inte skulle ha skrivit en bokrecension om Artemis Fowl. Utan bokrecensionen skulle ha varit om klassikern Barn 312, men jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva om den, för allt jag hade i huvudet handlade om en annan bok: Artemis Fowl.
För varje bra bok jag läser, öppnar det sig ytterligare en till sorts värld för mig, ett nytt sätt att kunna reagera och se på saker och ting. Så även i denna. Apropå hur man ser på olika saker, skulle jag ge negativa kommentarer kring den här boken skulle jag säga att den inte gav en något förtroende. Det är bara tjafs allt ihop, för inte kan en 12 årig pojke vara så smart, det är för overkligt. Det ska jag inte heller neka till, för den är lite overklig, men skulle man ändra på Artemis ålder, då skulle boken inte nå ut till samma målgrupp. Sedan så går man faktisk på det där med hanns ålder, man tycker: ”Nämen, herre gud! Det är ju helt ofattbart, hur kom han på det här? ”. Man blir lite fascinerad… fast det i stor sätt är omöjligt. Det är inte förens efteråt som man kommer på att man blivit lite lurad. Men det tycker inte jag gör någonting, det är en Fantasy bok och det är ingen som har sagt att den är verklighetsbaserad, så varför haka upp sig på det.
Genom att läsa den här boken har jag lärt mig att en bok kan vara välskriven och samtidigt ha ett ovårdat språk. Förut har jag alltid kopplat det så, att är det mycket svordomar i en bok, då är det inte bra skriven, eller så är det en typisk tonårsbok. Även fast jag hela tiden vetat att det inte alls är fel att ha det i stycken där en person tänker eller pratar, utan ibland till och med bra. Nu har jag fått ett skriftligt bevis på det, vilket jag behövde för att verkligen förstå. Den nya världen som öppnades för mig i denna bok var sättet att skriva fanta...