Att svära eller icke svära?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Satan”, ”jävlar”, ”hora”, ”bögjävel”. Att höra att dagens ungdomar använder fler svordomar än vad man gjorde för bara några år sedan är inget som förvånar de flesta idag. Frågan är bara om det verkligen är sant, och om det är sant, hur påverkas då våra ungdomar av det? I boken Tre år i G av Anna Sofia Lundgren får läsaren en bild av att eleverna hela tiden använder sig av fula ord för att trycka ned varandra, då främst killar som tycker ned tjejer. Är det okej att detta språk förekommer i våra skolor eller bör man göra något för att förändra det? Går det att förändra, och i så fall på vilket sätt?

I den här artikeln vill jag visa vilken typ av ord eleverna använder i klassrummet och vad de själva tycker om detta språk. Jag vill även visa lite av den roll läraren spelar i elevernas ordval. Som blivande gymnasielärare känns detta som en viktig del i min utbildning.

Medan jag läste Tre år i G tänkte jag främst på hur killar använder språket. Precis som i boken har jag själv alltid gått i blandade klasser och även om jag själv aldrig upplevt de situationer av respektlöshet som man får ta del av i boken, har även jag fått en bild av språket speglad av det faktum att jag hela tiden vistats både med killar och med tjejer.
Några egna observationer av ungdomars språkbruk fick jag när jag under våren spenderade en vecka på en gymnasieskola. I klassen fanns endast killar, vilket gav mig en väldigt bra möjlighet att se hur killar använder språket när de inte har några jämnåriga tjejer med. Anledningen till att jag säger jämnåriga tjejer är att både jag och en kvinnlig lärare också fanns i klassrummet under lektionerna. Det är även en anledning till att frågan om hur killar och tjejer använder språket mot varandra inte kommer att beröras här.

För att få reda på de saker jag ville veta observerade jag klassen under en vecka. Under den tiden hade de en ovanligt ”pratig” period av undervisningen, med diskussioner av alla de slag, vilket passade mina syften alldeles utmärkt. Jag har även själv hållit i en diskussion med klassen om just ämnet svordomar.

Urvattnar språket

Min handledare, en kvinnlig lärare i ämnena engelska och svenska, tycker definitivt att hennes klass använder alldeles för mycket svordomar. ”Jag är inte ute efter nollvision,” säger hon och fortsätter. ”Svordomar är bra ord när de används rätt. Om man svär jämt, hur ska man då göra när man blir arg eller vill poängtera saker?”

Hon tycker heller inte om när de kallar varandra fula saker som till exempel ”Håll käften jävla bög”. Eleverna verkar också bry sig om vad hon tycker även om de själva inte verkar tro det. Vid ett tillfälle svär en av eleverna, men när läraren kommer förbi ändrar han sig ganska snabbt, ”Satan… Jag sa gatan”. Men när jag ställer frågan om de tycker att läraren ska säga till mer när de använder svordomar säger en av eleverna: ”Man bryr sig inte så jävla mycket”.

Trots att läraren själv säger att hon vill minska antalet svordomar i klassrummet är detta svårt att se. Det sprutar svordomar ur elevernas munnar och endast ett fåtal gånger hör man eller ser man henne visa sitt missnöje, då bland annat när någon använder ordet ”fruntimmer” om tjejer.


”Det låter inte så jävla fint”

Generellt tror eleverna att det faktum att de inte bör svära på lektionerna beror på att läraren tycker att det är fult och att det skapar dålig stämning. Samtidigt som eleverna inte vet varför läraren inte vill att de ska svära, har de samma åsikter själva. Jag frågade dem om de gillade svordomar och samtliga svarade nej. ”Det låter inte så jävla fint,” säger en av killarna. En annan fyller på genom att säga ”Dom är bra som förstärkningar och för att få ut aggressioner”. De säger även att de reagerar när de som inte brukar svära, som till exempel läraren, gör det och att det då ger effekt.

Under samma samtal med eleverna ställer jag frågan om varför de svär, och de svarar att de gör det för att de blir förbannade eller för att förstärka något de vill få sagt, till exempel ”jävla dåligt” eller ”jävla bra”. Det känns dock som om eleverna använder dessa förstärkande ord extremt mycket. Så snart de vill bevisa något kryper en svordom in i meningen för att ge den mer kraft. Detta styrks av mina tidigare observationer av en kille i klassen som under samma lektion använde ordet ”jävla” som en förstärkning inte mindre än fem gånger i meningar som ”Han for ju till det där jävla helvetet” och ”Spöa den där jävla gubben”. Vad som kanske måste läggas till här är att dessa citat kommer från en diskussion av filmen The Cronicles of Riddick som eleverna sett lektionen innan.

”Nu är det mer snorungar som svär som inte vet vad det betyder – och uppkäftiga är dom också” säger en annan elev om varför man svär. Inte heller verkar eleverna utåt ta åt sig av vad som sägs runt omkring dem, ”Det beror på vem som säger det,” säger en av killarna när jag frågar om han känner sig kränkt om någon säger något ”fult” åt honom. ”Om min kompis skulle säga något skulle jag inte bry mig så mycket för jag vet att han bara skojar, men om nån på gatan skulle kalla mig bögjävel eller nåt skulle jag nog inte bli så glad”.

De anser även att man inte svär inför just vem som helst. Hemma i familjen försöker man undvika att göra det, lika så med äldre och de som man inte känner särskilt väl. När jag frågade varför svarade en av killarna, ”Man är väl inte ouppfostrad heller”. Av detta kan man dra slutsatsen att eleverna själva anser att svärord tyder på dålig uppfostran och att de nog helst skulle låta bli att skämma ut sin familj genom att använda dem i situationer där de kan anses vara tabu.

Nolltolerans?

Att varken läraren eller eleverna i byggklassen anser att nollvision är den rätta vägen syns tydligt i deras svar ovan. Några som däremot tycker att det är viktigt är författarna till artikeln Vi kräver nolltolerans mot kränkande språk! Här skriver författarna om att de tycker att ”toleransnivån för elevernas nedlåtande språkbruk är för hög och att eleverna varken respekterar varandra eller vuxna” (Frost, Erlandsson & Karlsson, 2003). Att eleverna använder ett språk som innehåller många svordomar är redan fastställt ovan men huruvida detta tyder på bristande respekt eller helt enkelt att språket förändras är något man kanske borde titta lite närmare på. Själv har jag fått det så inpräntat att inte svära att det är något jag sällan gör, i alla fall inte hemma. Men precis som eleverna har jag en tendens att använda dem när jag umgås med mina vänner och det utan att jag vill vara respektlös. Enligt mig är det argumentet inte gällande i fallet av dessa elever.

Vad jag också såg var att eleverna sällan använde fula ord mot varandra. En kille fick en pärm kastad i huvudet och yttrade några väl valda ord till personen som hade kastat den, men det var också enda gången jag hörde något sådant och kan knappast hållas mot honom i sammanhanget. Att jag hörde så få svordomar riktade mot andra elever kan självklart även komma av att jag endast var där i en vecka. Det är omöjligt att se och höra allt som sägs. Dessutom har jag endast lyssnat på det språk som användes inne i klassrummet och inte det som eleverna använder mot varandra utanför. Vad eleverna använder för språk när läraren är med skiljer sig antagligen en del från vad som används när de är ensamma. Vad som efter denna vecka känns uppenbart är att även om dagens ungdom inte använder svordomar som ett tecken på respektlöshet, har de tappat respekten för själva svordomarna. Jag ställde frågan ”Vilken är den värsta svordomen?” och eleverna kunde inte svara på detta. Innebär detta att de använder dessa ord så mycket att de inte längre är hemska i deras öron?

Jag blev faktiskt inte särskilt förvånad när jag kom ut första dagen på min verksamhetsförlagda utbildning. Jag hade förväntat mig att språket skulle vara grovt, men trodde samtidigt att de inte skulle använda det om varandra som tjejer gör. Här kom dock mina egna fördomar fram igen. Man har det ingraverat i hjärnan att tjejer och killar ska uppföra sig på ett visst sätt, vilket ofta kan slå fel, men i det här fallet stämde i alla fall min hypotes. Skillnaden mellan den här klassen och när jag själv gick i gymnasiet, vilket i skrivande stund endast är två år sedan, var rätt så stor, men om detta kom sig av att det var en klass med bara killar eller, att det var byggprogrammet eller någon helt annan anledning kommer jag nog aldrig vara helt säker på.

Väljer ”klassiska” svordomar

Eleverna använde sällan könsrelaterade ord, utan i princip bara klassiska svordomar som ”satan”, ”jävlar” och ”helvete”. Detta kanske har lite att göra med vad Fredrik Lindström skrev om i boken Jordens smartaste ord Språkliga gåtor och mänskligt tänk. ”Generellt kan man säga att svordomarna är ungefär lika grova över hela världen, men att norra Europa intar en betydligt försiktigare hållning. Ju längre norrut vi kommer, desto ”mildare”, eller mindre könsorgansinriktade, är svärorden” (Lindström, 2002). Vad eleverna själva ansåg i frågan fick jag aldrig svar på, men att det har att göra med hur starka svordomarna är kan man nog ana sig till. I de vardagssituationer jag observerade dem krävdes aldrig några riktigt starka svordomar och därför användes de inte heller.

Lärarens åsikt om svordomar verkar helt logisk, men eftersom hon blundar när eleverna använder svordomar verkar det lite som hyckleri. Borde hon inte stå för vad hon säger och lägga ner lite mer energi på att ändra elevernas beteende? För deras inställning är det inget fel på. De vet att de inte bör svära, vilket är en fråga i sig, och de vet varför, men det verkar inte hjälpa. Till och med när de talar om svordomar smyger de sig in i meningarna, vilket antagligen sker utav vana. Ett annat skäl kan vara att eleverna själva inte tror på de anledningar de ger för att inte svära, eller att dessa anledningar helt enkelt får kliva åt sidan och lämna plats för deras behov att visa sig tuffa inför varandra. Detta väcker förstås också frågan om det är så att svordomar har en statusstämpel.

Är svordomar okej?

Slutligen vill jag återgå till det jag pratade om i början. Eleverna själva verkar helt okej med att svordomarna förekommer runt omkring dem, så länge rätt personer säger dem är det ingen fara, men om utomstående skulle börja kalla dem saker skulle det kännas värre. Frågan är dock fortfarande om det är okej att det an...