Det professionella läraruppdraget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ett sammansatt yrke

När jag bestämde mig för att bli lärare insåg jag inte hur sammansatt detta yrke egentligen är. Den del man som elev får är själva undervisningen och allt det som händer runt omkring är osynligt. Inte heller insåg jag att för att ett yrke skulle få kallas professionellt skulle det uppfylla så många kriterier.

Att säga att läraryrket vore komplicerat skulle vara en felbenämning eftersom att det skulle innebära att problemen inte skulle gå lösa. Man använder sig istället av ordet komplext som betyder i stort sätt samma sak, men där det finns utrymme att trassla ut härvorna.
En lärare kan heller inte finna enkla sanningar och odiskutabla lösningar. Man ska ”inse värdet av goda strategier, men inte ha övertro på enstaka taktiker” (Kernell, 19)

Lärarkompetenser

I sin bok Att finna balanser beskriver Lars-Åke Kernell ett antal kompetenser som bör finnas hos en lärare och han nämner även tidigare i boken att förmågan att hantera dilemman är den som främst kännetecknar läraryrket. Han vill även visa på att man måste omvandla sin strävan efter enkla svar till att se utmaningen som dessa dilemman innebär som en del av yrkets charm.

Den första av kompetenserna är ämneskompetens (Kernell, 85) vilket innebär att man ska kunna ämnet man undervisar i. En annan viktig sak som finns med i denna kompetens är förmågan att förstå vad läroplanen avser att eleverna ska kunna, och att man ska visa tillräckligt intresse och engagemang för eleverna för att kunna anpassa dessa ämneskunskaper till rätt nivå för eleverna.

Ämnesdidaktisk kompetens (Kernell, 86) är den andra kompetensen som nämns i boken. Här vill Kernell påskina hur viktigt det är att känna till ämnets identitet. Olika ämnen har olika utsiktspunkter och det är från dem man måste utgå när man ska studera ett ämne. En lingvist vet hur man studerar ett språk, medan historiker inte är vana att studera på samma sätt. En annan viktig sak är att förstå vitsen med ämnet, dess legitimitet. Varför ska man egentligen studera engelska? Om studierna har ett syfte är det lättare att motivera alla parter. Den tredje delen i kompetensen är förmågan att prioritera. Att kunna väga olika delar av ett ämne mot frågan av vilka kvaliteter man vill utveckla hos eleverna är ofta vad som bestämmer vad som kommer att finnas med i undervisningen.

Den tredje kompetensen är den vetenskapliga kompetensen (Kernell, 90). Han vill med den visa på att en lärare ska ha kunskap om olika teorier och kunna omsätta dem i praktiken. Det är även viktigt att en lärare kan hålla huvudet kallt och se kritiskt på saker och ting för att kunna finna balanser mellan olika intressen.

Pedagogiskt yrkesspråk (Kernell, 91) innebär att man ska veta något om hur yrket går till. Vilka villkor som finns, vilka rättigheter man har som anställd, vad som gäller enligt lagen och vilka styrinstrument som finns. Man ska också känna till de traditioner som finns inom skolan och det pedagogiska forskningsområdet. Det är även viktigt att man känner till hur eleverna utvecklas och vilka svårigheter man kan möta i skolan, till exempel generationsskillnader, kulturkrockar och inlärningssvårigheter. Man ska även ha kunskaper om var man kan få hjälp när det behövs.

Den femte kompetensen, Didaktisk kompetens (Kernell, 93), innebär att läraren reflekterar över sin undervisning. Poängen med det är att läraren ska kunna motivera de val som han eller hon gör ifråga om till exempel ämnesinnehåll och varför vissa delar får vara med medan andra utesluts. Eleverna ska även lära sig metakognitivt tänkande, det vill säga att de själva ska reflektera över sitt lärande.

Kommunikativ kompetens (Kernell, 104) innebär att läraren ska kunna formulera det han eller hon vill formulera så undervisningsgruppen i fråga förstår. Man ska även kunna se elevernas förutsättningar och kunna kommunicera detta till alla inblandade, det vill säga eleverna själva, deras föräldrar och andra lärare.

När författaren pratar om metodisk kompetens (Kernell, 108) nämner han ett antal metoder som lärare bör ha kännedom om: förevisande (demonstration, presentation), förklarande (instruktion, föreläsning), explorativa (problembaserat lärande), interaktiva (grupparbeten), gestaltande (drama, rollspel) och utvärderande (betygssättning, utvecklingssamtal). Den metodiska kompetensen innebär även att man kan hantera och välja mellan dem. Man ska även sträva efter att elevernas inlärningsmiljö är så god som möjligt, att man utifrån eleverna planerar lektionerna, och att man vet vilka praktiska verktyg såsom läromedel finns och hur man kan använda dem.

Den arbetsledande kompetensen innebär att läraren ska kunna ta på sig rollen som arbetsledare i gruppen. Man ska vara medveten om sin roll som förebild och agera därefter. Man ska vara inspirerad och även inspirera andra dessutom ska man kunna sätta tydliga gränser. Man ska även vara medveten om det ansvar och värde som ligger i ledarrollen.

Social kompetens är ett begrepp som nog de flesta har hört. Det innebär i lärarens fall att man ska ha en vilja att komma eleverna nära och lära känna dem. Man ska lyssna till vad de säger och inte säger och vara empatisk emot dem. Man ska vara nyfiken på hur eleverna uppfattar världen och undvika att verka fördomsfull mot andra kulturer än ens egen, vare sig det är med flit eller inte. En person med social kompetens vet hur man skapar glädje i klassrummet och en lust att lära sig. Man strävar också efter att vara rättvis.

En person med allmänprofessionell kompetens vill och vågar pröva nya saker. Man är beredd på att det kan ske förändringar och man tar initiativ. Man ser även att det inte alltid är den som har mest erfarenhet som alltid har rätt utan kan ändra sig utan att det blir allt för mycket tjafs.

Professionalism

Vissa yrken har högre status och dess utövare har på så vis lättare att kunna få förtroende och makt från allmänheten. Dessa yrken kallas professionella yrken och bland dem hittar man till exempel läkare.

För att en yrkesgrupp ska få kalla sig för professionell finns vissa krav. Det första är systematisk teori (Colnerud & Granström, 15). Detta innebär att yrket har en gemensam kunskapsbas och att alla som utövar det utgår från den. Detta innebär att alla inom en yrkeskategori har samma grundkunskaper och kan utifrån dem agera på rätt sätt.

Det andra kriteriet är auktoritet (Colnerud & Granström, 16) vilket innebär att alla inom gruppen har en legitimation som visar att de är behöriga att verka inom yrket.

Yrkesmässig autonomi (Colnerud & Granström, 16) är det tredje kriteriet och innebär att professionella utövare av ett yrke får själva bestämma på vilket sätt de ska utöva yrket och vilka redskap de ska använda. En sjukhusdirektör kan till exempel inte tala om för en läkare vilka mediciner han ska ordinera.

Det fjärde och sista kravet är egenkontrollerad yrkesetik (Colnerud & Granström, 16). Det betyder att gruppen har utformat egna etiska regler för hur yrket ska utövas. Att bryta mot dessa regler är straffbart och straffen beror på hur allvarligt etikbrottet anses vara.

Läraryrket kan idag inte räknas som ett professionellt yrke om man ska gå efter dessa kriterier, men man strävar efter det. Denna strävan kallas professionalisering (Colnerud & Granström, 20). En beprövad metod för att nå professionellt status är så kallade stängningsstrategier (Colnerud & Granström, 23). Dessa innebär att gruppen tillägnar sig kontroll över ett ämne och dess utbildning. Med statens hjälp stänger man gruppen ytterligare genom en legitimation och till sist gör man sig fri från yttre kontroll genom att kontrollera sig själva genom till exempel etiska regler. Inom läraryrket har detta inte varit någon succé. Lärare har vägrat undervisa i ämnen utanför den egna kombinationen vilket har lett till att helt outbildade lärare fått ta över dessa ämnen istället.

Fördelen med att ett yrke kan kalla sig professionellt är att man utestänger de som inte har någon utbildning inom ämnet. Jag som outbildad läkare kan tillexempel inte operera på en människa. Eftersom läraryrket inte får kallas professionellt har vi väldigt många obehöriga lärare ute i skolorna. Många av dessa kan ha väldigt bra social kompetens men de saknar både ämneskunskaper och pedagogisk utbildning vilket gör att de inte har de förutsättningar som kan krävas i vissa situationer. Att höja läraryrkets status är något jag vill av helt egoistiska skäl. Jag vill ha högre lön och det är inte möjligt så länge det finns så många obehöriga lärare ute i skolorna.

Läraryrket är dock väldigt individuellt och till skillnad från andra yrken som till exempel läkare har vi inte en stark kåranda. Det finns för mycket tävlingstänkande och istället för att hjälpa varandra utvecklas vill lärarna främja sig sjäva.

Att lärare har legitimation kan även komma att ställa till problem i vissa fall eftersom de då måste stå till svars för vad de gör på ett annat sätt. Föräldrar skulle i teorin kunna anmäla en lärare för att de undervisar om saker som föräldrarna tycker är fel. Detta kan göra att lärarna inte vågar undervisa om sådant som kan vara kontroversiellt. I slutändan tror jag dock att detta kommer lösa sig om lärarna bara ser till att ha läroplanen som grund i vad de undervisar.

Yrkesspråk

Författarna till boken ”Respekt för läraryrket” hävdar att ett yrkesspråk är ett krav för att ett yrke ska kunna kallas professionellt och att det därför är något som lärare ska sträva efter att utveckla. Man kan säga att yrkesspråket är den samlade förståelsen av yrkesutövandet. Det är först när man börjar förstå språket som man förstår världen.

På teoretisk nivå kallas yrkesspråket för metaspråk (Colnerud & Granström, 45). Det innefattar teorier, modeller, generaliseringar och samband och hjälper yrkesutövarna att göra teori av praktiken.

Motsatsen till metaspråk är vardagsspråk (Colnerud & Granström, 45). Det utgår från konkreta begrepp, känslor och upplevelser och är det språk man använder sig av när man ska berätta vem man är eller hur man känner sig.

Mellan dessa finns pseudometaspråket eller blandspråket som det också kallas (Colnerud & Granström, 49). Man kan säga att man här pratar vardagsspråk men med stor inblandning av specialtermer och fackord. Detta är det språk som används av yrkesmänniskor pratar om den egna praktiken.

Varför behöver man då ett yrkesspråk egentligen? Kan man inte bara använda vardagsspråket vem man än pratar med? Yrkesspråket fyller en funktion och kan göra det lättare när man ska beskriva situationer för personer inom samma yrkesgrupp. Det hjälper till när man ska förstå böcker inom ämnet när man ska tolka läroplanen. Det är viktigt att man förstår målen som eleverna ska nå upp till och att man kan förklara dem för eleverna. Därför är det viktigt att man inte fastnar i metaspråket utan övergår till vardagsspråk när man pratar med dem som inte hör till samma yrkesgrupp. Det är även viktigt att man använder yrkesspråket på rätt sätt och inte bara slänger in en massa svåra ord för att verka smart.

Yrkesetik

Ovan nämndes att det krävs yrkesetik för att ett yrke ska få kalla sig för professionellt. För att veta vad detta innebär krävs att man har en definition på ordet yrkesetik. Ordet etik kommer från grekiskan och betyder vana eller sed. Det har även kommit att betyda ”det medvetna reflekterandet över vad som är rätt och fel i handlandet utifrån sociala värden” (Colnerud & Granström, 137). Yrkesetiken kan ses som en underavdelning till detta. Den tillämpar etik på ett speciellt yrkesområde, till exempel lärare som sedan 2001 har egna etiska regler för yrket.

Att arbeta som lärare handlar även till stor del om kollegialitet och hur svårt det kan vara att gå emot kårandan även när man tycker något är fel. Detta kan jag tänka mig att är ett dilemma som påverkar alla lärare, men främst de som är nyutbildade och vill smälta in i gruppen.

Boken beskriver tre typer av konflikte...