Novell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Att Älska Gör Ont

En gång var Hon mitt allt, min hjältinna även när hon sårade och bröt mitt hjärta, men det spelade ingen roll, för jag älskade henne i alla fall. Nu känner jag smärta så fort jag tänker på henne. För det hon gjort var helt blott och iskallt. Jag sitter och gråter till alla minnen. Hon svek mig, hon fick mig att inse att man inte slipper undan utan att bli sårad. Slagsmålen blev hela tiden hårdare. Jag vaknar än idag på nätterna av att glädjen går sönder. Jag lägger mig ned och försöker glömma, men det går inte, spelar ingen roll. Jag vet att jag måste försöka överleva smärtor och svek. Jag tittar upp ibland och hoppas att hon ser mig. Hoppas att hon ser sprickan i min själ och den låga som hon en gång släckte. Som hon en gång borde ha sett och som aldrig kommer att läka. Mitt öde var planerat redan för flera år sen. Allt på grund av henne, hon lämnade mig själv, hon valde drickat istället för det vackra. Jag hoppas att hon ser hur mycket hon har orsakat. Och jag minns första gången jag hatade henne.

Hon och Han hade druckit som vanligt den där kvällen De skyllde som alltid på att De var trötta och inte hade sovit på länge. Lögner och jag kände att det skulle bli bråk igen. Som vanligt så störde Hon sig på Honom, allt han gjorde, varje rörelse, och jag studerade Hennes. Jag såg hur Hon riktigt kollade in Honom och letade efter fel som Han gjorde. Hon var på sitt rum och jag och min lillebror satt och tittade på tv. Han satt i köket och drack som vanligt. Sedan hör jag hur Hon kommer nedrusande - helt hysterisk. Stolen som Han satt på skjuts undan och allt börjar. Min lillebrors gråt är det enda som jag kan koncentrera mig på.
Hon och Han bryr jag mig inte om längre. Jag tänker hela tiden, som varje gång, att dom lika gärna kunde döda varandra så att jag och min bror kan få lugn och ro. Få leva och vara ifrån dem, får vara ifrån rädslan och skräcken på att en ny kväll ska komma.

Den här kvällen var allt, som tidigare satt på väggarna, allt som låg i kökslådorna, som var i bokhyllorna, allt i kylen, frysen, allt som fanns… nu på golvet. Hon hade varit värre än värst, och jag grät, jag grät så mycket att jag grät för att jag gjorde det. Jag var arg på mig själv för att jag inte kunde stoppa dem. Jag anklagade mig själv för att det gjorde så ont i mig, för att min lillebror mådde så dåligt. Jag satt på en stol och kunde inget göra och jag märker plötsligt hur jag darrar, jag skäms otroligt mycket och jag tänker att en sjuåring inte ska göra så. Jag är stor nog att kunna resa mig upp och bara gå därifrån Men jag tänker alltid att det kommer att bli bättre, att Han skulle ta oss därifrån och att vi aldrig skulle behöva se det något mer.
Men jag kan inte rå för att jag sitter där jag sitter och tittar på dom.

Helt plötsligt så rusar Han in i tv rummet och Hon efter. Min lillebror ställer sig i dörröpp-ningen och jag reser mig upp, ställer mig bredvid honom. Jag tittar ut över köket och då ser jag hur det ser ut, som ett helvete. Hur kan två människor skapa det här? Hur kan de som egentligen skulle älska mig så mycket att jag inte ens förstod det, älska mig så att det gjorde så ont, att jag skulle kunna få känna mig säker. Hur kan Han och Hon?

Varken jag eller min bror borde gå över golvet för då skär vi upp hela fötterna. Jag förstår att när som helst skulle De komma utrusande från tv rummet och då kan inte vi stå kvar där, så jag säger till min lillebror att stå kvar där han stod. Jag går, jag går över hela köket ända till hallen och när jag väl är där så ser jag ner på mina fötter och ser hur blodet sipprar mellan mina tår och samlas en pöl med blod runt mig, men jag måste skynda mig i alla fall. Jag sätter på mig skorna och går tillbaka till min bror. Jag tar honom och bär honom tillbaka till hallen. Vi gömmer oss bakom en stol.
Precis som jag trodde så kommer Han utrusande från tv rummet. Han springer in på toaletten. Jag reser mig upp för att se om Hon är efter. Mycket riktigt, där står Hon, arg och rasande med hat i blicken. Men det är samtidigt fel - det är inte min mamma som jag ser! Det är den där personen alkoholen gör Henne till. Annars är det ju min mamma, min mamma som alltid har funnits där, varför ska Hon vara såhär?

Jag ser hur Hon böjer sig ner och tar upp en blomkruka som är gjord av keramik, Hon tar sats och slänger den rakt på min panna, jag känner chocken mest, och märker hur jag tappar balansen och faller bakåt. Min bror börjar gråta och min pappa kommer ut ur toaletten, allt hade gått så fort. Jag sätter mig upp med händerna som stöd bakom min rygg. Han blir rasande och skriker åt Henne att hon aldrig, aldrig ska röra oss barn. Jag ser in i Hennes ögon för att se hur Hon reagerar. Det ända hon säger är att det skiter väl hon i, det skadar ju inte henne. Jag minns inte hur bråket slutade, jag minns inte ens hur jag kom i säng eller vid vilken tid. Bara att det var en fredag, vilket var en räddning för mig och min bror som ska upp på mornarna och gå till skolan och se andra människor och barn i ögonen efter en sådan natt.

När jag vaknar så hör jag prassel nere i köket och jag suckar och tänker att allt kanske bara var en vidrig dröm. Men när jag ställer mig på fötterna för att gå ut ur min säng, så märker jag att det inte var någon mardröm för smärtan i mina fötter är obeskrivlig. Pr...