Strindberg -

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

August Strindberg

Denna uppsats handlar om mig. August Strindberg. Jag har redogjort för mitt liv, min samtid och mitt författarskap. Det finns flera anledningar till varför jag valt att skriva en uppsats om mig själv. För det första vill jag att folket ska veta vem jag är och få se en annan sida av mig själv, hur jag ser på mig själv och allt runt omkring mig.

Jag vill att man skall minnas att jag är en av världens mest kända författare. Jag vill att ni alla skall veta att jag är mycket begåvad, mångsidigt intresserad och väl orienterad av min samtid. Jag har studerat Marx, Darwin och andra vetenskapsmän. Jag har påverkats av viktiga för-fattare som Dostojevskij, Dickens och Zola och många viktiga frågor diskuteras i mina böcker även om de diskuterats vilt många gånger. Jag har varit mycket produktiv både som författare, dramatiker och lyriker. Jag har älskat och hatat kvinnorna och om detta får ni nu läsa.

Min samtid – ett Sverige i förändring.

För mig som yrkesförfattare måste 1842 ses som ett av de viktigaste årtalen i svensk historia. I mitten av 1800-talet hände det mycket i det svenska samhället. Den nya tiden under 1880-talet innebar förändringar till det bättre för mig som författare.

Industrin växte, medans jordbruket minskade mycket. Människorna flyttade in till städerna för det fanns ju få jobb kvar ute på landet och det betydde att samhällsklasserna började kämpa mot varandra om makten och andra saker.

Det var då vi författare började intressera oss för vanliga människors problem och vardag. Det blev en ny tid för oss och vi fick något annat att skriva om. Alla författare då även jag började se samhället på ett annorlunda sätt. Tidigare skrev jag mest romantiskt och påhittat numera handlar mina texter om verkligheten, om sanningen istället för att se hur det skulle ha kunnat vara. Samt även berätta på det nya sättet. Det kallas naturalism. Naturalism betyder ”en till spets driven realism”. Främst bland de jag umgås med.

Jag skrev en ny dikt om att försöka skildra den nya tiden. Dikten heter ”Esplanadsystemet”. Här följer några rader från inledningen:

”Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.”

Dikten handlar om hur samhället och städerna började se ut när folk från landet flyttade in och skulle samsas om utrymme med stadsborna, det var en jobbig tid för båda samhällsklasserna, därför tyckte jag att den lilla niten av dikten skulle vara med. För att jag skulle kunna förklara hur det såg ut.

Min uppväxt

Jag lärde mig tidigt att livet inte är rättvist, att alla inte har det lätt. Men också att alla inte har det svårt. Jag Johan August Strindberg föddes
22 januari, år 1849 i Stockholm och jag växte upp i ett borgerligt medelklasshem med föräldrar och sex syskon. Jag började Klara skolan i Stockholms stad år 1856.

Min far Carl Oscar var en köpman och han arbetade som ångbåtskommissionär och ansvarade för godstrafiken på Mälaren och Min far Carl Oscar
Göta kanal, det var ett mycket fint jobb.

Min far arbetade även som förmedlare och mäklare medan min mor var en religiös tjänsteflicka. Hon gifte upp sig i äktenskapet med far men jag anar att mor alltid kom att känna sig underlägsen min far. Själv var jag väldigt försiktig som barn.
Jag var ett svagt barn. Jag grät ofta och var väldigt orolig för att jag
skulle göra något fel. Man kan också säga att jag var väldigt avundsjuk på
mina äldre bröder. Då gick jag till mor Ulrika Eleonora och fick min tröst.
Min mor avled i tuberkulos när jag var 13 år 1862. Min far gifte om sig 1863.
Min ömtålighet fortsatte hela min ungdom och var även kvar som vuxen
man. Det påverkade självklart mitt författarskap.

Min mor Ulrica Eleonora
Jag var trots allt det enda barnet i familjen som klarat av studentexamen som jag tog 1867.
Där efter hade jag flera olika yrken som till exempel, skådespelare, journalist målare och informator pluggade även en tid vid Uppsala universitet. Under den tiden skrev jag bland annat mitt ungdomsdrama Mäster Olof, den fick jag skriva om flera gånger men den blev utgiven år 1878.

Senare jobbade jag på kungliga biblioteket i Stockholm men när Röda rummet kom ut så sa jag upp min tjänst och fortsatte att skriva på heltid. Så jag fortsatte att kämpa med pennan och tillslut så tjänade jag så bra på att skriva att jag kunde leva på det. Detta var vid slutet av 1800-talet. Senare år 1879, släppte jag ut min bitande kvicka samhällssatiriska roman Röda rummet,

I boken Tjänstekvinnans son och speciellt i första kapitlet Rädd och hungrig kan man läsa om min uppväxt. I boken kallar jag mig själv för Johan. Boken är en självbiografi även om många tycker att jag har överdrivit om min uppväxt i den. Här följer några rader från kapitlet Rädd och hungrig som beskriver min far.

”Fadren syntes endast vid måltiderna. Trist, trött, sträng, allvarlig men icke hård.”
(…)
”Detta är fadrens otacksamma ställning i familjen. Allas försörjare, allas fiende. Kom han hem trött, hungrig, dyster och fann golvet nyskurat, maten illa lagad, och vågade en anmärkning, fick han ett litet kort svar. Han var som på nåd i sitt eget hus, och barnen gömde sig för honom.”
Mina äktenskap

Siri, Frida och Harriet har alla lämnat avtryck i mitt liv.

Siri
Jag har varit gift tre gånger i mitt liv. Siri von Essen var min första hustru år 1877. När jag började träffa henne så hade hon redan ett förhållande med en annan man. Siri var en begåvad kvinna. Hon var en duktig skådespelerska och vi levde en lycklig tid tillsammans. Under den tiden skrev jag bland annat Röda rummet.

Slitningarna i vårt förhållande kom efter ett tag. Det tog inte så långt tid och till slut upplevde jag och även Siri att det var en kamp mellan man och kvinna. Samma känsla och uppfattning hade jag i mitt författarskap – att äktenskapet var en kamp mellan könen. Vi fick tillsammans tre barn; Karin, Greta och Hans.

Tyvärr har jag ofta blandat in mycket av det äktenskapet i böcker och noveller jag skrev. Som i min första novellsamling – Giftas, år 1884. Där jag tydligt skildrar förhållandet mellan man och kvinna samt problemen. Jag tar oftast parti för mannen eftersom jag ju är man själv och vet ju hur jag ska formulera det på ett bra sätt.

På den tiden ansågs det stötande att ta upp sexlivet men det brydde inte jag mig om. Så jag skrev även om mitt och Siris sexuella samliv. Folket tyckte att jag gick för långt och jag åtalades även för att ha hädat kyrkan i ett av mina verk.

Jag levde flera år utomlands trots frikännelsen. Bland annat så vistades jag i Berlin, Paris och Wien. Även då jag levde utomlands så klarade jag att fortsätta skriva om Sverige. Äktenskapet mellan mig och Siri bröts, och trots det så var jag väldigt produktiv dessa år också. Det var då jag slog till med några av mina första stora mästerverk som till exempel Fadern och Fröken Julie. Även i dessa böcker skildrar jag det stötande och komplicerande med förhållanden.

Många anser att mitt kvinnohat visar sig väldigt tydligt i de texterna. Jag anser att jag varken hatar eller älskar kvinnorna. Jag vill att de ska finnas till hand och säga som dom tycker, att det ska vara rättvisa, men ändå så ska de inte säga emot oss män.

Frida
Frida Uhl var min andra fru. Hon var från Österrike. Men hennes föräldrar separerade redan när hon föddes, och hon fick gå i olika klosterskolor, i cirka nio år. Senare skickade hennes far henne till Berlin som litteraturkritiker för en av hans tidningar.

Hon engagerade sig mycket åt naturalismen i opposition mot det borgerliga samhällets konstlade konventioner. Även Frida var en person som skrev mycket. Hon skrev ett drama med titeln Mädchenehre.

Själv flyttar jag till Berlin hösten 1892. Den 7 januari 1893 är dagen då jag träffar Frida för första gången. Vi fortsätter att träffas och vid ett av tillfällena så ger hon mig en kyss. Självklart så reagerar jag på det och friar! Hon avvisar det, men jag går vidare och våra träffar. Den 7 mars förflyttar Fridas pappa henne till München men vi håller kontakten genom brev och tillslut ger Frida med sig. Det blir en hemlig förlovning. Men jag kunde inte hålla det för mig själv. Så plötsligt är den nyheten ute, den sprids som en blixt.
Frida flyttade till mig den 1 april och redan den 11 april firar vi med förlovningsfest. Den 2 maj äger vigseln rum. Men även om jag gifte mig och försökte glömma Siri så gick det inte för jag hade fortfarande skulder som jag låg efter med. Det var pengar till underhållet av min förra familj.

Livet gick vidare och jag och Frida hoppades på en ny chans i London. Frida kunde språket bättre än jag, så hon skötte allt som hade att göra med teatrar och förläggare. Trots det så misstrodde jag min hustrus förhandlingsförmåga och lämnar London. Jag ber mina släktingar i Österrike om hjälp och får bo hos dem en tid.

Självfallet så blir Frida besviken på mig över att jag inte litade på henne och skickar ett brev till mig med alternativ. Jag vill att brevet ska vara med så ni får se vad jag fick att tänka på, vad som fick mig att ändra mig angående Frida.

"Tänk över en gång för alla: älskar du mig eller inte [...] Om icke, icke. Vid Gud, säg det bara. Jag kommer inte att hämnas. Det skulle inte höra till den roll, som livet tilldelat mig. Säg det. Våra vägar kommer inte längre att korsas. Om det får mitt hjärta att brista - min Gud, det har redan brustit."

Vi var ifrån varandra cirka 3 månader men senare i Berlin i mitten av augusti träffas vi än en gång. Frida märker i oktober att hon är gravid. Hon ville absolut inte ha något barn, dessutom inte när jag hade mina bekymmer med en massa gamla hotellräkningar i Berlin.

Frida orkade inte mer så hon gick med på att flytta till sina morföräldrar i Dornach, en herr-gård belägen vid Donaus strand, strax öster om Linz. Vi flyttar in i ”stugan”, ett före detta åsnestall som de gjorde om till bostad. För att göra ”stugan” mer trevlig så ritar jag en serie målningar för att fylla ut väggarna.

Tiden gick och det var dags för Frida att föda vår dotter Kerstin. Hon kom den 26 maj 1894. Någon familjelycka blir det inte tal om. Vår lilla Kerstin blir sjuk och Frida känner att hon inte får bestämma så mycket. Jag själv får svårt att skriva en tid, och där sitter jag, utan pengar, och kan inte ta mig därifrån ”stugan”!

Tankarna om Paris släpper inte. De fanns där hela tiden. I mitten av augusti ger Fridas mormor mig respengar och jag reser med detsamma till Paris, och senare i september reser Frida också till Paris men utan vår dotter Kerstin. Det tar bara en månad innan vi skiljs åt, vi ses aldrig mer. Kort efter vårt uppbrott så skriver jag mycket om Frida. Många anser att det mest var upprörda anklagelser. Den 5 februari 1897 förklaras äktenskapet ogiltigt enligt österrikisk rättsordning. Frida dör tyvärr den 28 juni 1943 i Salzburg och begravs i Mondsee.


Harriet
Första gången jag såg min tredje hustru var våren 1900 när hon spelade rollen som puck i Shakespeardrama. Vi gifte oss den 6 maj 1901. Jag var 52 och hon var 23. Hon var en lovande skådespelerska vis kungliga dramatiska teatern. När jag såg henne ville jag beskriva henne som ”...en fullkomligt ockult uppenbarelse av behag”. Mina texter Damaskus, Påsk och Svanevit skriver jag med henne i tankarna.



Efter vi gift oss flyttar vi in i en femrummare på Karlavägen 40, i ett helt nymöblerat hem, men vi bråkar redan på bröllopsnatten. Vi reser tillsammans till Berlin mitt i sommaren. Även om vi grälar ofta. En dag så ber hon mig om att vi ska gå till ett horkafé men jag ville icke det. Den dagen kallade jag för Fasans dag och i vrede kallade jag min hustru för hora. Harriet blir förstås kränkt och arg så hon bryter vårt förhållande. Vi reser hem.

Väl hemma konstaterar en läkare att Harriet väntar barn. Harriet blir chockerad skulle jag tro. Så hon lämnar hemmet och är borta i 45 dagar. Under den tiden skrev jag på Kristina och Ett drömspel. Avsikten med det var nog mest att locka min hustru med roller till spelet. Den 23 september blev Kristina färdig och den 25 mars 1902 föds vår dotter Anne-Mari. Vi skiljs våren 1904. Många tror att jag har ett porträtt av Harriet som Puck uppförstorat i naturlig storlek bakom en gardin i ett av mina rum. Men det låter jag vara osagt.


Jag som författare

I början av min karriär så var jag ganska fientlig mot kyrka och religion men slutade som trogen kristen botgörare som ville nå frid. Det anser jag själv i alla fall. Under hela tiden så skrev jag ofta dagbok. Jag kallade den för ”Ockulta dagboken”.

Genom alla mina år har jag lyckats med att skriva en hel del texter. Jag skriver till exempel över 7000 brev under min livstid! Jag har även målat men folket tyckte inte om mitt sätt att uttrycka mig, hur jag målade. Jag har även fotograferat men det var bara något tillfälligt. Min största passion var ju trots allt att skriva och jag har skrivit allt ifrån romaner, dikter till pjäser och artiklar. Totalt har jag skrivit över 120 verk och även om jag skrev många artiklar och böcker i de mest skilda ämnen, var jag framför allt skönlitteraturförfattare, prosaförfattare, dramatiker och lyriker.

Här nedan följer en lista med några valda verk som jag har gett ut genom åren.
Listan står i ordning efter året som arbetet kom ut, men jag har bara valt de jag känner behövs ta med. Anledningen är att de var något stort för mig eller för någon annan.

1869 Fritänkaren – mitt första verk som gavs ut.
1870 I Rom, min första akt.

1872 Mäster Olof, Mäster Olof handlar om Olaus Petri, om hur han tar emot en kallelse, hur han utmanar de katolska biskoparna och hur han blir Gustav Vasas predikant.

1879 Röda rummet är en roman. Man kan säga att röda rummet fått sitt namn efter ett café, Berns café. Caféet ligger i Stockholm men titeln är egentligen från ett speciellt rum där många journalister och konstnärer brukade samlas. Huvudpersonen i romanen är Arvis. Han har en tillfällig tjänst som tjänsteman i behov av att tjäna pengar. Många av karaktärerna i romanerna är verklighetsbaserade och mest bygger jag på mina egna erfarenheter som journalist och
som tjänsteman. Röda rummet var mitt genombrott.

1884 Giftas (I). Tolv äktenskapshistorier.
Den handlar om Siri och mig (fast med andra namn) och om vårt äktenskap när det var som bäst - både lyckligt och roligt. När Siri läste den här delen så blev hon nog generad. Ja, det skulle nog jag också ha blivit om det stod något så gott och bra om mig.
Äktenskap ska vara sunda och naturliga.
Kvinnor som arbetar utanför hemmet tyder ju på onaturlighet, enligt min mening.
Den självständiga kvinnan avskyr jag. I Giftas ville jag belysa kärlek, sexuallitet, äktenskap och familj. Vissa av mina noveller är faktiskt positiva även om en del inte ser det på det viset.

1886 Tjänstekvinnans son är som jag nämnt min självbiografi.
Jag skriver om mig själv som barn, med namnet Johan. Även detta har jag skrivit om i kapitlet ”min uppväxt” men jag valde att det skulle stå med här för att det är ett av mina viktiga verk.

1887 Fadren, ett sorgespel. Också det en äktenskapsskildring. Boken handlar om en ryttmästare och om hans hustru, om parets gräl, tärande förhållande och om dottern Berthas framtid och utbildning. Hustrun är ursinnig och ger ut falska lögner, som att fadern inte är far till barnet. Maken blir arg och kastar en fotogenlampa mot henne, och med det hade han förlorat greppet. Hustrun vann. Allt slutar med att ryttarmästaren dör i ett slaganfall.
Boken kom ut precis när jag och Siri hade grälat om precis samma sak och om hur våra barn skulle uppfostras. Då kände jag att jag började bli galen och det upplevde även Siri. Siri gick till en läkare för att tala om mig, utan min vetskap. När jag väl fick reda på det blev jag inte glad. Det var ingen rolig tid för någon av oss.

Hemsöborna, kom ut samma år som Fadren. Hemsöborna är en skärgårdsroman.
Vid denna tid hade jag det svårt med familjen men jag lyckades skriva en rolig berättelse om några Hemsjöbor. Personerna i boken har jag träffat förut i Stockholms skärgård. Jag gav alla utom pigorna nya namn. Jag satte även till nya tankar och idéer. I denna bok lyckas jag beskriva även goda ting och inte bara hemska saker som familjens konflikter.

1888 Fröken Julie är ett sorgespel som utspelar sig en midsommarnatt. Den handlar om fröken Julie och betjänten Jean. Julie är dotter till en greve medans Jean är en enkel trotjänare. Julie vill vara i Jeans sits. Hon vill vara någon som inte är rik, någon som kan dricka öl och bara vara sig själv. Jean vill vara som Julie. Jeans stora dröm är att vara greve. Han vill vara rik och kunna dricka vin till maten. Julie och Jean blir kära i varandra men kan inte visa sina känslor öppet. Jean är 5 år äldre än Julie och Julie räknas fortfarande som ett barn. Jean har stor respekt för Julies far. Den gemensamma drömmen förblindar. Kärleken var falsk.

Vad jag vill säga med mina verk:
*Med fröken Julie vill jag bevisa att alla människor är lika värda
*I Tjänstekvinnans son kritiserar jag min mamma för att hon var tjänsteflicka före hon gifte sig med min far.
*Efter succén med Hemsöborna kunde jag inte längre åka ut i skärgården, jag var inte så populär bland Kymmendöborna kan man säga.
*Mitt mål med alla sina pjäser var att få dem spelade på teater


Infernoperioden

I mitten av 1890-talet var det en så kallad religiös kris, även kallad ”infernokrisen”.
Det var när jag reste till Paris året 1895 som infernoperioden kom in i mitt liv och absinten lockade mig att dricka mig bortom förnuft och verklighet. Inferno betyder helvete, och det är så som jag minns och beskriver tiden i Paris. I Paris hade jag en religiös kris kan man säga vilket betyder att jag tog avstånd ifrån kyrkan. Innan infernokrisen - 1869 – 92 - var jag påverkad av anarkismen, av Rousseau, Schopenhauer och Nietzsche.
Torsten Hedlund, någon jag talade med då och då genom brev, var den ende som fick veta hur jag planerade mitt helvetes verk. I boken styr min religiösa kris och jag berättar hur jag upp-fostras till en bättre människa. Många anser att jag överdriver en del, att jag skrivit dubbelt så hemskt än vad det var på riktigt. Bara jag själv kan övertyga om att jag var i helvetet. Boken är skriven på franska och det kändes som om det, trots inre resor till avgrunden, gick riktigt bra för mig i Frankrike.

I Frankrike försökte jag även framställa guld kemiskt! Det var många som
försökt tidigare men jag ville verkligen lyckas. Så blev det inte… och detta
mitt misstag blev en het nyhet för tidningarna. En av rubrikerna om mig var
”Le grand chimiste Suèdois” vilket betyder ”Den Stora Svenske Kemisten”.

I Inferno berättar jag om mina äventyr och experiment i guldets värld, om hur
jag steg ner i helvetet för att utföra mitt alkemistiska storverk och om hur jag kom upp till paradiset igen.

Efter Infernokrisen - 1897-1911 - blev jag mer inspirerad av Swedenborg, Goethe, Shake-speare och Beethoven och jag blev mer intresserad av politiken än jag tidigare varit. Runt 1900 blev jag med i ”Nya Tempelriddarorden”. Tempelriddarorden leddes av Dr. Jörg Lanz Liefenfals. Jag träffade Liefenfals först i Wien. Många ansåg att han var en ondskefull man men jag var inte av samma åsikt. Vi tyckte detsamma angående judar. Idéer jag haft i cirka 20 år bakåt blev jag ännu mer övertygad om när jag väl träffade Liefenfals. Jag gick snart med i ordensällskapet och brevväxlade med Liefenfals. I sällskapet Nya Tempelriddarorden var även Adolf Hitler med! Han var medlem fram till år 1910. Jag var med två år till.

Efter Infernoperioden så prenumerade jag på tidningen ”Ostara”, som var sällskapets tidning. Jag skrev ofta inlägg i tidningen såsom "Jag är kristen! Det jag är: jag är adelsman, jag är överklass, jag är vaccinerad, jag har gjort min värnplikt, är medborgare och myndig: jag är en vit man, jag har rent prästbetyg, jag är Übermensch! (Övermänsklig)"!

Min publik och mina motståndare

Jag har under mitt författarskap fått mycket kritik men även många positiva reaktioner. Ju äldre jag blev ju positivare kritik fick jag även om Nobelpriset år 1909 gick till Selma Lagerlöf. Nobelpriset fick jag inte men 45 000 kronor som folk som stöttade mig och tagit del av mina verk hade samlat in och som jag fick på min 63 års dag.
Jag skänkte bort det mesta, jag behövde dem ju inte. Mer glad blev jag över fackel-tåget med över 10000 arbetare som marscherade förbi min bostad. Många av mina läsare var från den unga arbetarrörelsen. Jag lyfte på hatten från min balkong.

Jag hade ju alltid varit en samhällskritiker och det gillades inte att jag anmärkte på kyrkan. Man ansåg att jag hädade. Jag lyckades även få igång en kulturell debatt!
I princip alla samtidens kulturpersonligheter diskuterade och tog ställning om frågor som kungahuset, demokrati och förvarsmakt. De skrivna orden var ordentligt giftiga!

En ordentlig och närmare två år lång fejd blev det. Jag stod bara inte ut med vissa kändisar som poeten Verner von Heidenstam och upptäcktsresanden Sven Hedin.
I min dikt Faraon-dyrkan är jag ganska försiktig med personangreppen även om jag inte står ut med överhet och de rikas sk...