Författaranalys: Pär Lagerkvist

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Pär Fabian Lagerkvist

Pär Lagerkvist kan utan tvivel förklaras till en av modernismens mest framträdande författare, som nådde Sverige under första världskriget. Bland honom kan också nämnas Edith Södergran och Elmer Diktonius.

Pär Lagerkvists uppväxt

Han föddes 1891 i Smålands Växjö, yngst av sju syskon, där han också kom att växa upp. Föräldrarna var bangårdsförman Anders Johan Lagerkvist och Johanna Blad, båda från Öja socken, en mil utanför staden. Hela familjen bodde i ett rött hus med vita knutar som var tjänstebostad. Hemmet präglades av gammalkyrklig fromhet med pietistiska inslag. Därav kom familjens inställning till hans skrivande. De enda böckerna som fanns i Lagerkvists hem var Bibeln, psalmboken och Arndts postilla. Han började redan som femtonåring föra dagbok, och detta fick då göras i hemlighet. Ett utdrag ur en av hans dagböcker, som blivit skänkta till Kungliga biblioteket samt Lunds universitetsbibliotek, beskriver han sin situation:

”..Jag minns att min mor vid något tillfälle berättade att hon en gång i sin ungdom läst en ”roman” – så kallades egentligen alla förströelseböcker – och att i benämningen låg inbegripet all tänkbar uselhet. Vad den innehöll vet jag inte, men jag är säker på att den inte var något särdeles syndigt. Men hon hade lovat sig själv (och säkerligen också Gud) att aldrig mera ta i sådana böcker med sin hand…och när jag tänker på de samtal som om kvällen fördes i hemmet om människor som levat, om människor dom de känt, om hur det gick med dem, alltid underförstått eller uttalat att en högre makt styrde det på det viset, då förstår jag att min mor måste betrakta en bok som någonting ogudaktigt och jag förstår att för henne var ett helt onödigt ting, då allting som hon hade sett ske alltid på henne verkat så starkt, en verkan dikten så sällan förmår ge.
Men på grund av dessa förhållanden i hemmet kom det sig att jag, när jag nödtorftigt lärt mig den besvärliga skrivkonsten och i största hemlighet började skriva, då hade jag ännu inte läst någon bok utöver skolböckerna. Det skedde över huvud taget först långt senare.”

-Dagbok 1920-talet.

Utbildning och resor

1910 tog Pär studentexamen i Växjö och studerade litteratur och konsthistoria vid Uppsala universitet. Där fick han flera vänner bland de unga konstnärerna, bland andra Isaac Grünewald och kretsen kring honom. Hans son säger, gällande hans fars umgängeskrets, såhär:

”Det förekom fler konstnärer än författare i mitt föräldrahem. Det verkade som om min pappa, författaren Pär Lagerkvist föredrog att hellre umgås med bild- än ordkonstnärer. Kanske han tyckte att det räckte med en sådan i huset eller också var det som jag ibland gissat att han inte ville prata yrkesknep med kollegor, liksom forna dagars medicinmän om kvällarna i Afrika inte gärna bytte recept med andra i yrket verksamma.”

-Kulturens Värld.

Den akademiska miljön blev honom för trång, och efter ett år avbröt han studierna och reste till Paris.
Denna resa blev av avgörande betydelse för honom. Där upplevde han till största del den moderna konsten (som Matisse och Picasso), främst kubismen, som fängslade honom väldigt och som också tjänade till stor inspiration för den kommande programskriften Ordkonst och bildkonst (utgiven 1913).

Av största betydelse för Pär Lagerkvists väg till både konstnärlig och skriftlig mognad var det självuppoffrande och aldrig svikande stödet från hans bror folkskolläraren Gunnar Lagerkvist som ända från början hade tro på honom, och under de första åren hjälpte honom både ekonomiskt och praktiskt – och sedan under hela livet stödde honom med sin trofasta vänskap och fina förståelse för hans egenart och skapande.

Närmaste nästföljande böcker präglas av ångesten inför världskriget och av inre upprivenhet och sökande: Järn och människor, Ångest, Sista människa, Ett drama, Teater och Kaos med Himlens hemlighet (1915-1920).

Äktenskap

1917 ingick han ett äktenskap med Karen Sörensen och bodde då tidvis i Danmark. De fick en dotter tillsammans, Elin Lagerkvist.
Freden kom och han reste tillbaka till Frankrike och senare till Italien. Sommaren 1920 skrev han Det eviga leendet. Han reste runt lite varstans och skrev sedan diktsamlingen Den lyckliges väg (1921), Den osynlige och Onda sagor som blev iscensatta 1923-24. 1925 gifte han om sig med Elaine Sandels som kom att bli hans hustru till döden. De fick två söner tillsammans, Ulf och Bengt Lagerkvist som också är känd som regissör.
Diktsamlingen Hjärtans sånger, tillägnade han Elaine, skriven i Italien 1926. En essäsamling, Det besegrade livet, kom ut 1927.
1925 var också det år då han skrev sin självbiografiska Gäst hos verkligheten. Vilken inleds såhär:
”I en svensk småstad låg som i alla andra en järnvägsrestaurang invid stationen. Denna låg så nära spåren att röken från lokomotiven strök utefter fasaden och sotade ner den. Huset skulle annars varit vitt, det tycktes nästan ämnat att bli ett slags drömslott, ett helt litet feeri; det var fullt med tinnar och torn, små balkonger dit man inte kunde komma ut, sirater och utskärningar överallt, nischer där det skulle stått urnor med blommor, fullt med tomma flaggstänger på taken. Men det hade bara blivit ett stort hus som såg ödsligt ut och var nersotat av röken. Öde var det likväl inte och någonting festligt hade det väl ändå över sig, resande gick dit och drack öl, kom och åt där mellan tågen, och om kvällarna spelade musiken i trägårn som låg bakom.”
I Gäst hos verkligheten väljer Pär att kalla sig själv för pojken Anders. Här väljer han att avvika från den egentliga verkligheten stundtals. I övrigt ger han en mycket trovärdig bild av hans barndom.
Pär Lagerkvist fick 1928 De nios pris och bosatte sig sedan i Frankrike där han också skrev prosaboken Kämpande ande (1930). Återigen flyttade han tillbaka till Sverige men reste med jämna mellanrum till Medelhavsländerna. 1932 kom skådespelet Konungen samt diktsamlingen Vid lägereld.

Under följande år under 30-talet fick han uppleva Italiens fascism och Tysklands nazism som påverkade honom starkt. När han kom hem skrev han prosaboken Bödeln (1933) som skildrar en skakande protest mod våldet. Bödeln dramatiserades sedan och uppfördes i flera länder. Senare skriver Pär Lagerkvist mycket om politiska och etiska problem, som skildrar människans utsatthet, och hur –trots allt- det rätta bär segern i själva sitt väsen även vid nederlag till det yttre. Detta skildras i prosaböcker som Den knutna näve, I den tiden och dramerna Mannen utan själ och Seger i mörker. 1939 skriver han Den befriande människan om vilken han säger vara hans testamente om kriget skulle nå Sverige.
Lagerkvist valdes 1940 in i Svenska Akademin och blev samma år hedersdoktor vid universitetet i Göteborg.

Nobelpris

1944 (slutet av andra världskriget) kommer Pär Lagerkvist ut med en av hans mest kända romaner, Dvärgen. Boken handlar om en kortväxt tjänare, en dvärg vid fursten Leons hov i Italien under renässansen. Den är skriven i dagboksform i vilken man får följa alla dvärgens privata och fruktansvärda anteckningar som visar på hans mentala instabilitet. Men trots allt är han en klipsk person med vass tunga, stark moral och höga värderingar, men han saknar helt och hållet empati för andra levande varelser. Han förstår ingenting förutom hat, som enligt honom är det enda som är bra i världen, att hata andra och se dem lida. Han har aldrig upplevt kärlek och det kan vara därför kärleken är källan till hans hat.
Sedan följde skådespelen De vises sten (1947) och enaktaren Låt människan leva (1949). Romanen Barabbas kom ut 1950 är Pär Lagerkvists mest översatta bok och blev även skådespel.
1951 får Pär Lagerkvist sitt livs största pris: Nobelpriset i litteratur.
Detta pris fick han med motiveringen:
"for the artistic vigour and true independence of mind with wich he endeavours in his poetry to find answers to the eternal questions confronting mankind” (översatt: ”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans frågor”).
Barabbas var boken som var den främsta anledningen till detta pris.
Därefter skrev han diktsamlingen Aftonland (1953), Sibyllan (1956) och ”Pilgrimsböckerna” Ahasverus död (1960), Pilgrim på havet (1962), och Det heliga landet (1964) som der den åldrande diktarens syn på hans religiösa sökande som han aldrig lämnade. Hans sista bok blev Mariamne som gavs ut 1967.

Dikter

En röd tråd alltigenom Lagerkvists verk är pessimismen. Hans första betydande skönlitterära arbete Ångest visar tydligt detta. Inledningsdikten lyder följande:

”Ångest, ångest är min arvedel
min strupes sår
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjderna
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina
fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
Mina händer river jag såriga ,ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.”
”Min strupes sår” och ”mitt hjärtas skri” förstärker helt klart denna ångest diktjaget har inom sig. Landskapet är kargt, kantigt och stelt. Ett mörkt svart hopplöst mörker har brett ut sig. Han använder sig också av metaforer som ”nattens grova hand” och ”molnens frusna trasor”. Dessa metaforer gör en bra bild av diktjagets själstillstånd. De uppåtsträckta blodiga händerna uttrycker förtvivlan av yttersta grad. Att han sedan i slutet upprepar de tre första raderna förstärker hans budskap och binder ihop det hela på ett bra sätt. Dikten är ingenting som jag kan identifiera mig med, men jag tycker att man får en klar bild av vilken fruktansvärd ångest som existerar. Jag kan tänka mig att han sätter ord på alla svallande känslor en ångestdrabbad får, vilka skapar en barriär för att gå vidare.
En annan dikt han skrivit är Det är vackrast när det skymmer som finns i diktsamlingen Kaos, som ger en mer rofylld livsstämning:
”Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra
ensam, utan spår.”
Den första delen av den här dikten är väldigt fin tycker jag. Den ger, som jag sa innan en rofylld känsla och man får lust att sitta framför en skymning och se det dunkla ljuset.
Men sedan ändras det hela då han säger ”allt skall tagas ifrån mig”. Han måste ha haft självmordstankar. Förutsatt att det är utifrån han själv som han skriver. Allt vackert i livet, som skymningen, träden och molnen, verkar vara det han lever för, annars skulle han inte förklara det som det ända han kommer att sakna. Han måste ha känt sig mycket ensam då han skrev den dikten. Han uppfattas som en ballong utan luft, uttömd och livlös. Men livet är inte så värdelöst att man själv kan välja att ta död på det. Livet är något heligt som man måste ta vård om och värdesätta mest av allt.
Slutligen dikten Aftonland :
”Allt är så underligt fjärran idag, så långt långt borta. Inne i molnen hörs vingarnas slag av fåglar långt långt borta.
Klar som en klocka av silver och glas, långt långt borta, ljuder det en fågelröst spröd som glas i en himmel långt långt borta.
Ensam i kvällsljuset lyssnar jag. Vad dagarna börjar bli korta. Hösten har kommit. Snart skymmer min dag. Jag hör vingar så långt långt borta.
Det är om afton man bryter upp, vid solnedgången. Det är då man lämnar allt.
Tanken tar ner sina tält av spindelväv och hjärtat glömmer varför det ängslats. Ökenvandraren överger sin lägerplats. Som snart skall utplånas av sanden, och fortsätter sin färd i nattens stillhet, ledd av gåtfulla stjärnor.
En gång skall du vara dem som levat för länge sedan. Jorden skall minnas dig så som den som minns gräset och skogarna, det multnande lövet. Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna. Din frid skall vara oändlig så som havet.
Den döde. Allting finns, blott jag ej längre finnes, allt är kvar, den lukt av regn i gräset som jag minns och vindens sus i träden, molnens flykt och människohjärtats oro.
Blott mitt hjärtas oro finns ej längre”.
Liksom här återvänder han, enligt min tolkning, till döden. En dag skulle kunna beteckna en hel livstid i denna diktning. ”Afton” eller kväll är som han säger, tidpunkten vid dagen då man bryter upp och lämnar allt, kan därför betyda döden. Afton kan vara antingen himmel eller helvete, beroende vad han tror på. Eller inte något alls utav de alternativen, då han vid tidig ålder övergav den kristna tron, med tro på Naturkunskapens alternativ- Darwins teori, istället. Men anledningen till mitt hävdade av himmel är det han nämner i andra meningen ” ..hörs vingarnas slag av fåglar..”. Fåglar skulle kunna vara benämningen för änglar eller att själar. Det han hör är då i sådana fall hör andra döda. Andra stycket nämns klocka vilket ofta tyder på tid – tid som är lång, då han av en första upprepning skriver ”långt långt borta”. Fågelrösten skulle kunna vara en av änglarna eller själarna som kallar på honom, ”ljuder en fågelröst spröd som glas, långt långt borta”. Angående upprepningen av ”långt långt borta”, ger det ett eftertryck. Förutom att det är hjälp för minnet att repetera en sak, är det också ett effektivt sätt att belysa viktiga tankar och få en tanke klarare och tydligare. I vers tre nämner han, i första meningens första ord, ”ensam” och senare ”vad dagarna börjar bli korta”. Här verkar det inte röra sig om självmordtankar som jag anade i föregående dikt, utan snarare att han börjar känna sig till åren kommen. ”Fåglarna” som nämndes tidigare skulle därför kunna kalla på honom då han känner att han gjort sitt på jorden. ”Hösten” är också en förklaring till att han börjar känna detta, eftersom hösten är en övergångsårstid till vintern. När han sedan säger ”snart skymmer min dag” förstärks min tanke. ”Jag hör vingar så långt långt borta (upprepning tredje gång). Nästföljande versens sista mening ”Det är då man lämnar allt” skulle kunna ha den meningen att han kanske tror på ett liv efteråt, uppe i himlen, att han skulle börja om på nytt ett andra liv. Vers fems, tält av spindelnätstankar, skulle kunna beskriva tankemönster precis som ett spindelnät och tält någonting som han omger hela honom, som ett ”tankehus”. Vers sex ” En gång skall du vara en av de som levat för längesedan ” visar hur en människa kan verka på jorden och sedan dö, och sedan efter nästföljande år successivt glömmas bort, känd eller okänd. Nästföljande mening att jorden minns en som gräset och skogarna förstärker detta, då båda dessa är något som växer hela tiden och som aldrig kommer tillbaka igen och som glöms bort väldigt snabbt. Att friden ”skall vara oändlig så som havet” visar hur en persons frid kan vara likt en droppe i havet, ganska meningslös.
Pär Lagerkvist gick bort den 11 juli 1974 vid 83 års ålder.
Personliga åsikter
Mina första intryck av Lagerkvist gällande hans dikter är inga speciella. Hans ämnesval eller ordval tilltalar mig inte speciellt mycket. Jag har inte alls samma syn på livet som han, även om jag kan förstå varför han har sitt synsätt. Han saknar en gudsbild ...