Konsekvenser av läckage ur kvävets kretslopp

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ett av våra största miljöproblem just nu är läckage av kväve. Läckaget bidrar på olika sätt till övergödning, försurning, ökad växthuseffekt och försämrad hälsa hos både växter, djur och människor.
Läckaget av kväve sker på olika sätt. Vi släpper ut kväve i form av olika föreningar, vanligast är kväveoxider och ammoniak. Kväveoxider släpps ut från trafik, kraftverk och andra förbränningsprocesser. Vid skogsavverkning tar man bort den biomassa som neutraliserar den naturligt försurade marken. Barr och grenar som lämnas kvar ger extra näring till omgivningen när de bryts ned, och bidrar på så sätt till övergödning.
Vid jordbruk avdunstar ammoniak från gödselhögar och åkrar samtidigt som man på åkrarna tillför för mycket växtnäring, som växterna inte kan ta upp utan förs vidare till omgivningen. Våra samhällen och städer släpper också ut kväveföreningar med avloppen.
Det kväve som avdunstar eller på andra sätt förs ut i atmosfären bidrar dels till att ozonskiktet tunnas ut, och dels slås kvävet ihop med andra ämnen och bildar syror som sedan kommer till marker och sjöar med nederbörden. Det är så försurningen uppkommer.
På de ställen där det har släppts ut så mycket kväve att växterna inte kan ta upp det (t ex åkrar) förs kvävet vidare med bäckar till sjöar, hav och andra vattendrag och bidrar till försurning där och på vägen dit.

Problemen som uppkommer.

Övergödning blir det när det finns så mycket näring att växterna inte kan ta upp allt. Näringen som tas upp gör att biomassan ökar mycket, tillfälligt. Så småningom förändras floran, och då även faunan, eftersom många växter dör på grund av att de inte är anpassade att överleva med så höga kvävehalter medan andra (kväveälskande) växter tar över. Näringen som inte tas upp, förs vidare till sjöar och hav och bidrar till övergödning där. Det blir algblomningar, fiskar får problem och på grund av den stora mängden dött organiskt material som inte hinner brytas ner kan bottnarna dö.

Försurningen bidrar också till en minskad artdiversitet. De djur och växter som inte klarar av att leva i den sura miljön dör, medan de som trivs ökar i antal och ”tar över”. Jordarna urlakas på näringsämnen eftersom näringsämnena trängs ned till djupare jordar.

Utsläppet av kväve i form av dikväveoxid bidrar till att ozonskiktet bryts ner och växthuseffekten ökar. Det kan leda till att bl a klimatet, havsströmmarnas cirkulation och regnförhållandena ändras. Där det redan är torka blir det ännu torrare, och på andra ställen kan det bli stora översvämningar. Barrskogar och djur som finns i norr kommer att försvinna eftersom det inte kommer att finnas platser som uppfyller kraven för växterna/djurens toleransområden.

Hälsan kommer också att försämras. Kväveföreningar kan läcka ut i grundvattnet vilket kan leda till förgiftning av djur, växter och människor. Kväveoxiderna som släpps ut med avgaserna innehåller cancer- och astmaframkallande ämnen, UV-strålarna som når oss vid ozonhålen ökar risken för hudcancer och ger oss ögonskador. Dessutom kan det komma nya sjukdomar med det nya klimatet; parasiter och annat, t ex malariamyggan vandrar hit eftersom klimatet passar. Det kan gå riktigt illa om vi, djuren och växterna inte utvecklas och anpassas efter de nya förhållandena på jorden.


Vad ska vi göra åt det?

Det vi måste göra åt problemen är att minska utsläppen av kväveföreningarna. Utsläppet av kväveoxider och ammoniak har faktiskt minskat sedan 90-talet; med 30 % respektive 20 %. Det måste ändå minska ännu mer.
I jordbruket måste vi försöka beräkna tillförseln av handelsgödsel (på åkrarna) bättre, så att det inte blir för mycket. Istället för att tillföra allt på en gång, kan man försöka gödsla efterhand så att växterna hinner ta upp näringen. Eftersom kväveläckaget är stort när marken/åkern ligger öppen är det bra om vi plöjer åkern på våren istället för på hösten, så att åkern är täckt en större del av året. Det är också bättre att välja fleråriga grödor, som inte behöver plöjas upp varje år. En sådan enkel sak som att ha ett tak över gödselförvaret är också bra, eftersom att det inte avdunstar lika mycket ammoniak då.

Vi måste tänka på att föra tillbaka askan (från skogen man skövlat) tillbaka dit där man tog träden. Det gör att man för tillbaka näringsämnen och mineraler till skogen, men inte kväve. Täppa igen dikningar, eftersom dikena annars för med sig näringsämnena ut till sjöar och hav.
Utsläppen från kraftverk kan vi nog bara minska genom att övergå till förnybara energikällor så mycket som möjligt, istället för fossila bränslen.

Som privatpersoner måste vi tänka mer medvetet och handla på det sätt som är bäst för miljön. Använda bil så lite som möjligt genom att välja cykel, tåg, buss eller samåkning när det går, handla ekologiskt och välja miljömärkta varor och el. Det är också viktigt att vi söker kunskap om problemen och vad vi kan göra åt dem, att vi delar med oss av och sprider kunskapen vi har och att vi ställer krav på producenter och politiker.


Diskussion.

Östersjön, som tidigare var ett näringsfattigt innanhav, kan man nu säga är övergött. Det väcker frågor om varför just östersjön är övergödd, och inte alla hav. Östersjön är inte så stort och har dessutom lång omsättningstid, vilket kan ha påskyndat övergödningen. Om vattnet i östersjön skulle bytas ut på en mycket kortare tid, så skulle en stor del av kvävet cirkulera till andra delar av jordklotet och brytas ner där. Det är inte är bra om det läcker ut kväve till andra delar av världen, men ju större yta som kvävet bryts ned på, desto fortare skulle det gå och mindre farligt borde det ju bli! Östersjöns vatten blandar sig inte heller ordentligt med vattnet som kommer in i östersjön (från Kattegatt) p.g.a. att vattnet utifrån har större densitet och högre salthalt (det blir skikt). Detta kanske också ökar övergödningen, genom att kvävet stannar på en mindre yta och inte sprids.

De vattendrag som kommer klara sig bäst om kväveläckaget får fortsätta, borde vara de humösa sjöarna. Eftersom de innehåller mycket humuspartiklar hindras de starka UV-strålarna (som blir starkare om ozonskiktet förstörs) från att tränga ner i vattnet och skada fiskar och djur. Klarvattensjöarna borde bli mest utsatta, eftersom ingenting stoppar UV-strålarna. Det kommer leda till att den fisk vi fiskar från klarvattensjöar kan dö ut eller inte längre fungera som föda åt oss och andra djur. Å andra sidan gör ju kväveutsläppet att sjöar blir övergödda och täcks av algblomning på sommaren, då UV-strålningen är starkast.

Även om vi börjar göra någonting åt de stora kväveläckagen kommer det ta lång tid innan vi endast släpper ut de mängder kväve som naturen klarar av. Om det tar tillräckligt lång tid kommer arter att hinna dö ut, andra kommer ta över och vissa arter kommer kanske utvecklas och förändras för att passa in i det nya systemet med större mängder kväve. Evolutionen sker ju hela tiden, arterna anpassar sig och ekosystemen förändras; det ser vi t ex vid vägkanter. Där sker det mycket utsläpp av kväve och därför har det flyttat mycket kväveälskande växter dit, som hundloka, lupiner och smultron
När växtsamhället förändras, förän...