Prospekteringsmetoder inom arkeologin

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Att söka efter arkeologiska fynd som inte är direkt synliga för ögat, kallas med ett annat ord prospekteringsmetoder. Här finns olika metoder för att upptäcka lämningar, bland annat flygfotografering, georadar och storskalig fosfatkartering .

Att man kan finna fornlämningar som sedan länge är bortglömda och ej synliga ovan jord, genom att läsa gamla kartor och skrifter är inte ovanligt. Den vikingaboplats som blev funnen på Newfoundland hittades tack vare de skrifter från medeltiden som skrevs ned, och som skildrade förfäders resor i västerled . Gamla kartor har visat sig mycket värdefulla för att få en bild av hur historiska städer såg ut. Bland annat i England har man kunnat gå tillbaka till 1100-talet på detta vis, något som ligger till underlag för framtida utgrävningar .
Men det är långt ifrån tillförlitligt att läsa gamla skrifter för att söka arkeologiska lämningar. För att få en något mer säker metod används bland annat flygfotografering. Att flygfotografera stora områden har visat sig vara ett utmärkt verktyg för att lokalisera arkeologiska fynd som ligger under jord. Här kan man få fram gamla vägnät, huskropparnas grunder och forna städers placeringar. Från luften ser ju allt annorlunda ut och man kan få en överblick över stora ytor och ett annat sammanhang över mark och fynd. Genom att fotografera åkrar och ängar från flygplan, kan man genom de ”märken” och ”mönster” som efterlämnas efter hus och diken för flera tusen år sedan, upptäcka forna byggnader, gravar och vägar . Grödan har en tendens att växa sig mycket tjockare och tätare där diken en gång grävts, likaså växer det sämre på ställen där forna husgrunder finns, vilket gör att från luften bildar grödan ”band” av olika färger i vegetationen . Denna metod är i viss mån avhängig vilken tid på dagen fotografierna tas och vid vilken årstid, då åkrar och ängar inte är lämpade att fotografera på vinter. Vissa platser återfinns på vintern, till exempel den romanska villan i Frankrike som blev väl synlig genom flygfotografering på grund av att den vita husgrundens krita skrapats fram av snöplog . Man fotograferar antingen i sned vinkel eller lodrätt, vilken den första metoden är enklare att överblicka och förstå. En lodrätt vinkel kräver mer av arkeologen för att kunna utläsa fotot. Att fotografera lodrätt lämpar sig bättre för kartor, än fotografering i sned vinkel då den metoden lämpar sig bäst för perspektiv . Stora ytor som fotograferas på detta sätt kan överlappas för granskning, på så sätt får man en helhetsbild över platsen .
Flygfotografierna kan endast ge oss platsen för fyndet, sedan är det upp till arkeologer och andra för ämnet ämnade personer att tolka platsen utifrån fotografiet, vilket kräver ett tränat öga.
Man kan även fotografera platser genom att använda satellit. Man har fått imponerande fotografier från satteliten LANDSAT, där man använt film som har förvandlats färgerna att avbilda skarpare kontraster. På det sättet fann arkeologer 1983 i Mexico ett omfattande område av bosättningar och odlad mark av forna Maya-indianer .
Det finns även teknik för att ”se” genom moln och regnskogar, där det annars är svårt att flygfotografera eller få bilder via sattelit. Denna teknik kallas SLAR, eller sidspanande radar. Här krävs också ett flygplan för att kunna sända ut pulserande elektronisk strålning till marken nedanför, som i sin tur ger en bild via radar . På det här sättet kan stora ytor komma fram som annars är omöjliga att nå eller fotografera på annat sätt, då skog, djungel eller moln förhindrar annan teknik. Den forna Mayakulturens enorma städer och gytter av kanaler, blev upptäckta från skyn genom denna metod . Infraröd film används för att förstärka kontrasterna i marken, för att lättare se mönster efter lämningar.
GIS (Geographic Information Systems) är för många en lika stor revolutionerande teknik som när kartan första gången uppfanns . Och nog har GIS;s teknik underlättat mycket när det gäller att analysera och lagra arkeologiska fynd, för att sedan få en information och en helhet på plats . GIS arbetar i lager, man kan alltså se dagens landskap och samtidigt jämföra med forntidens . På detta sätt kan arkeologen få en helhet och ett sammanhang av vår forntid.
Nä det gäller att finna fornfynd under vatten finns även här olika metoder för att upptäcka dem. Man kan sondera havs- eller sjöbotten, och på det sättet få reda på gropar, diken, föremål och mycket annat, som sedan analyseras och hämtas upp till torra land (inte gropar och diken dock). Här används en metallstav med T-format handtag, men även användning av borrar förekommer för att ta prover på havs- eller sjöbotten, då krävs extra försiktighet så inget fynd blir förstört . Man använder även geofysiska metoder under vatten, såsom proton magnetometer som upptäcker järn och stålfynd, ekolod som omvandlar ljudvågorna till en grafisk bild av sjö- eller havsbotten, och sub-buttom profiler, som sänder ut ljudpulsar som studsar tillbaka från föremål som finns strax under sjö- eller havsbotten .
Ekolod är väl använt inom arkeologin, här har man en relativt enkel och billig metod för att upptäcka fyndplatser. Man har funnit farao Ramesses söners grav genom ekolod, en grav som är en av de i särklass största faraogravarna någonsin (åtminstone tills dags dato).
Att kunna borra sig igenom olika material för att på det sättet ta reda på om fyndigheter finns bakom är en känd metod. På 1950-talet borrade sig Carlo Lerici in i ett flertal Etruskiska gravar, som först blivit påträffade via flygfoto, för att därmed via ett litet periskop som fördes in i hålet se om fyndigheter fanns att analysera . Då nästan alla gravar Carlo Lerici undersökte på detta vis, visade sig vara tomma, sparade man både tid och pengar.
Att finna lämningar och fyndigheter som ej är synliga ovan jord är många gånger ett detektivarbete. Som nämnts ovan kan man finna forna rester av samhällen och enskilda fynd bland annat genom att läsa gamla skrifter, en metod som kan vara opålitlig och osäker. För att vara säker på om dess giltighet används alltså vissa tekniker som förberedelser innan en utgrävning startar. En arkeologisk utgrävning kostar pengar och då inga fyndigheter påträffas och platsen är tom, är tiden och pengarna bortkastade. Det utvecklas hela tiden nya tekniker för att kunna finna lämningar från forntiden. Snart kanske man inte alls behöver gräva, utan istället med teknikens hjälp se och analysera genom jord, sten och vatten. Vilket en del av de metoder som beskrivits ovan har möjlighet att göra redan idag.
Men låt oss se på några fler tekniker som hjälper det arkeologiska arbetet.
Elektromagnetiska metoder som sänder radioimpulser, är en sorts radar som används i markarbete, för att söka lämningar under jordmånen. Här kan man upptäcka, genom pulseringarnas eko som återkastas, igenfyllda diken, gravar och vallar. Man kan räkna ut hur långt ner förändringarna i jorden är på grund av tiden det tar för pulseringarna att komma tillbaka , vilket är en stor fördel när grävandet tar vid. Man kombinerar denna metod med data som tillsammans med radarn kan ta fram tusentals individuella observationer på olika nivåer där fyndigheterna påträffades . Arkeologen kan se utifrån dessa data var grävningen ska vara och hur stor, och vad som är väsentligt att få fram i ljuset från just denna plats.
Elektriskt motstånd kan ge upplysningar om diken, gropar och stensamlingar, genom att man placerar två stavar stationärt i marken och två stavar som är flyttbara men fixerade med ett räkneverk. Ju fuktigare jorden är ju lättare går strömmen igenom och tvärtom. I och med att igenfyllda diken och gropar i regel är fuktigare än stenvallar dolda under jord, framträder här ett mönster som kan utläsas och analyseras .
Metalldetektorer används för att finna metallföremål men även brända lämningar. Ett magnetiskt fält alstras genom att passera en elektrisk ström till en spole. När fyndet gör sig tillkänna gör mottagarspolen ifrån sig ett ljud . På detta enkla sätt kan man finna metallföremål som...